måndag

presentation av gravören och liemannen

Döden ber om en bild till sin lie - så heter en etsning av Hugo Simberg.

Fritt efter den etsningen skrev jag för några år sedan en vistext som passar att sjungas till melodin Den Gamle Skärsliparen, den som Fred Åkerström sjöng på Två Tungor och på Freds Bästa. Melodin är komponerad av Kai Normann Andersen. Här framförs originalet av Rolle Trubadur med den äran.

Min vistext har ingen sjungit. Jag tycker själv att den tillhör mina allra bästa grejer och väljer därför att låta den hamna i topp nu när denna blogg tar en paus.

Bloggpaus, ja... jodå, det finns mer i lådorna. Men vill jag lägga ut alltsammans här? Vet inte ännu och därför gör jag halt här en stund medan tankarna mognar.


Förresten. Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus. Sån är jag:) Vid ev. intresse av att använda den, kontakta mig på adressen som står längst ner på sidan.

Här ligger Gravören och Liemannen

söndag

gravören och liemannen

Klicka här för presentation av Gravören och Liemannen

En kväll i våras, jag satt vid ljuset
Jag skar ditt namn in i gullbandsring
Jag satt och kände du fanns i huset
Jag satt och tänkte på kärleksting

Då stod på tröskeln en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Han bjöd sig själv in, och - ännu värre -
ni tror jag ljuger - men jag sa Ja

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han ber om skepnad så han kan finna
din varma halsgrop, ditt mjuka hull
Han vill gestalter för han vill minnas
hur de är skapta som blir till mull

Jag tog hans lie, den skar i handen
Den blanka eggen, ett slitet stål
Jag såg mig själv där, min bild, jag fann den
Och jag såg dig där i liens skål

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han stod vid dörren, en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Jag sa Sitt ner, herrn, hans ord var färre
Vi vet ju ändå vad han vill ha

Kom ryggens vindling och kindens välvning
Kom hjärtats handfull och ögats glans
Kom skuldrans vinge och bröstets skälvning
Kom allt som vårt var - ni skall bli hans

Jag har mitt hantverk, jag har mitt öde,
och man får medge att han har sitt
Jag möter livet och han di döde
Man får väl anse att vi är kvitt

Jag skar in bilder, så vackra bilder,
av det jag har haft och det jag har
Jag skar in bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där...

Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus.
Vid ev. intresse, kontakta mig på adressen som återfinns längst ner på sidan.

djuret

Jag drömde om ett djur
som visste vem jag var

Det löpte mot min röst
och vi frågade inget

ett pocket-drömspel

"Jag får inte glömma stiga av", tänker jag, jagad som vanligt. "Vad hette hållplatsen nu igen? Jag får inte glömma stiga av." Så klarnar sinnet gradvis tills jag känner igen mig i min egen säng.

Det går för fort, för fort, dagarna, livet, nätterna, alltsammans, det går för fort.

Kvinnan på Folkungagatan hostar till av den kalla morgonluften och försöker konversera sin fyraåring som vacklar på så gott man kan när sömnen sitter kvar i kroppen. "Det skulle visst bli varmt idag", säger hon. Och lägger till: "Eller var det igår?"

I Strindbergs Drömspel illustreras tidens flykt med en hetsig växling mellan ljus och mörker, ett flimmer bara, inget mer. Det var han säkert nöjd med, August. Det tyckte han var läckert. Skriv det nu och det är realism.

Tunnelbaneföraren sluddrar. Det låter som om han talar i sömnen. Nu drömmer han att han är tunnelbaneförare. Nu drömmer han nånting om Slussen. Oklart vad. Kanske nånting vackert.


Publicerad i Aftonbladet 16 april 1991

tisdag

stjärnorna slår bredvid tiden

Stjärnorna slår bredvid tiden
Din rygg så ensam på bussen
så nitad och farlig och svart
Om du vill så skall jag vara hon
som inte glömmer hur du föddes


Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

torsdag

när man står där

Flickan som ramlade ner från balkongen var bara fem år och det är inte konstigt att man lätt kan ramla när man är så liten. Det märkliga är det svar hon gav på frågan hur hon egentligen föll och hur hon hamnat i en sådan situation till en början. "Det är en vakendröm", svarade flickan, och man tänkte allmänt att hon måste ha slagit sig i huvudet, antingen det eller att hon hängett sig åt någon sagofantasi om prinsessor, hjältinnor, att hon lekt en lek om att dansa på lina på cirkus och sedan fallit men inte från linan utan från räcket.

Mannen som såg henne falla och höll ut sina armar hann till och med pröva, flera gånger, fram och tillbaka, om det skulle vara bäst att ta emot denna flickprojektil med en spänstig svikt i knävecken eller fullkomligt strakbent. Han fastnade för svikten och sedan hann han vänta en stund och sedan kom hon. Hon fick inte en skråma. Det stod mycket i tidningarna just om detta att hon inte fick en skråma. Mannen fann det underligare att minnas hur gott om tid han haft, trots att hon redan var i luften när han fick syn på henne.

Sedan stod det någon notis då och då under livet som kom, till exempel när flickan fick barn och flyttade in med sin växande familj i höghuset som byggdes då, det högsta i staden. Gör inte som mamma!, löd rubriken. Flickan och hennes då tre barn var fotograferade på balkongen till sin nya lägenhet, som låg allra högst upp i det högsta huset. Journalisten hade frågat om hon tänkte mycket på fallet, och flickan som blivit en kvinna hade svarat att hon aldrig tänkte på det.

Mannen som höll ut sina armar tänkte på det varje dag. Han mötte sitt liv varje morgon. Det sägs, det visste han, att om man hindrar en människa från att ta sitt liv, då tar man på sig en sorts ansvar under den personens fortsatta levnad. Men om man bara råkar rädda livet på en fallande flicka som inte haft för avsikt att göra slut på sig alls utan bara råkat dratta omkull på något vis i början av sin levnad och landa just där man stod och skulle stått i vilket fall som helst, vad har man för sorts ansvar då. Det var detta han aldrig kunde få rätt på, inte ens efter det att han döpt om sin hemsida till Eutychos och dryftat frågan där med ett stort antal människor som mejlat in eftersom de länge gått och tänkt på samma sak.

Journalisten hade också frågat flickan, som blivit en kvinna, om hon träffat sin räddare. "Ja - en gång!", hade hon svarat, skrattande.

Något tiotal år efter den artikeln hade de verkligen träffats, en andra gång, på riktigt, i en tunnelbanevagn. Hennes minsta barn som tydligen var det fjärde i ordningen satt i moderns knä och sparkade oavlåtligt med sin gummistövelfot mot mannens byxben. Kvinnan märkte det inte och hon kände alldeles naturligt inte igen mannen, ingenting konstigt med det. Hon frågade honom om han hade en klocka på sig och det hade han. Han hade på tungan att säga sitt namn och sedan fråga hur det gått till när hon föll, men han gjorde det aldrig. "Ta nu hand om dig!", ropade han när hon gick av, och hon såg förbryllad ut, helt naturligt.

Han skulle ha frågat. Det var den gången han skulle ha frågat. Det kom några fler artiklar sedan under livet som gick, till sist kom det en artikel i en kvällstidnings livsstilsbilaga, det var när flickan blev gammal och flyttade in i ett boende där de gamla själva odlade sin mat på sina egna balkonger. Balkongen är livet!, löd rubriken, och flickan var gammal på bilden liksom i verkligheten. Journalisten hade dragit upp den nästan glömda historien igen och frågat hur det egentligen gick till när hon föll. Den gamla kvinnan hade svarat "Det var inte jag som föll", och man tänkte allmänt att hon måste ha blivit senil. Av de få som läste artikeln var det bara mannen som hållit ut sina armar som visste att det stämde, det som hon sade, och också han hade gått och blivit gammal och kunde inte göra så mycket åt saken.

Fotnot: Eutychos hette en gosse som föll från himlen. Typ. Se Apostlagärningarna 20:9-12.

fredag

lite glädje

Nu i slutet av april
sitter en snögubbe med erektion
på en bänk vid Vätterns strand
Så det är väl våren då

Då får väl Frida ändå vara glad

Publicerad i Den Lyriska Kalendern/bokförlaget Megafon 1990 samt Nässjö Poesifestivals tidning Poesijournalen 4/1989 i samband med att jag hoppade in då Eva Runefelt utgick ur festivalprogrammet.

onsdag

hosta

Tre timmar kvar på det här tåget. Mannen på platsen bredvid har en besynnerlig hosta, nästan ljudlös, som en flämtande låga. Han gör av med ett stort antal Kleenex men det är munnen han torkar sig om, inte näsan - han verkar inte förkyld. Efter Sävsjö faller jag i dvala och förnimmer genom själslig diffusion att han utövar denna hosta för att slippa svälja. När han till slut gör det är det ljudligt och plågsamt ciselerat, en sväljning man annars bara hör på Radioteatern eller när man tvingar en katt att ta sin medicin. Han har en skada, den är neurologisk. Omedelbart efter sväljningen talar han för första gången, ser på mitt hår och säger det han skall med lysten skräck, han frågar om jag vet att rödhåriga lär vara lättare att söva, och sedan talar han inte igen, hostar inte. Han är lättad, det är över.

---

Hon är så beredd att skratta åt det du skrattar åt att det ofta händer att hon hinner brista ut i ett av dessa... skratt, sekunderna innan hon upptäcker att du bara var på väg att hosta. Du har börjat kväva dina hostningar nu och du pressar överarmarna tätare mot dina sidor där du sitter i soffan, det hjälper dig att hålla andan.

---

Den där sommaren. Patienten är en femtonårig flicka som inte kan tala. Hon kan skriva, nicka, gestikulera - men hon kan inte längre släppa fram sin röst. Det har varit så i flera veckor.

Vi börjar med andningen, får igång bukmuskulaturen. Nu är hon lugn, hon har börjat lita på mig. Jag ber henne hosta likadant som jag och hon gör det, hon gör det utan att ana att i denna hosta finns en liten röst, i dessa mjuka stötar svänger stämbanden helt som de skall och saken är klar, det här är en psykogen afoni. Min första. Hysterisk stumhet, i äldre litteratur.

Ja, säger jag, jag hör när du hostar att dina stämband inte kan jobba just nu. Vi skall se om du kan lägga arbetet någon annanstans. Kläm åt lite lätt om näsvingarna precis under glasögonen och känn efter om det blir någon vibration där när du säger mmmmmmmmm. I så fall innebär det att du har lyckats avlasta stämbanden genom att låta bihålorna göra en massa resonansjobb.

Där står hon och ljudar och talar och inte är det genom näsan men det tror hon. Mot slutet av sessionen lägger jag med mina ord ner hennes röst i hennes hals igen - där den varit hela tiden. Hon accepterar, låter den stanna där och låter den flöda. Hon går ut genom dörren och än så länge håller hon ihop sig, än så länge är hennes förvirring och vanmakt uppblandad med känslan av att ha varit med om ett mirakel som handlade om henne. Jag sätter mig vid skrivbordet och dikterar och än så länge är jag inte ens förvirrad. Jag får en flyktig förnimmelse av att ha våldtagit henne, avskriver den som en ologisk tanke: Då hade jag väl inte mått så bra. Hennes symptom kan rämna fram igen och annanstans, det vet jag, hon kan bli förlamad i en arm, till exempel. Men hon går ju hos en psykolog. Stumheten får famla genom andra rum.

---

Se hur han ser, se hur munnen välver sig kring längdmått och siffror. Han går här varje kväll med blicken riktad uppåt mot dunklet i fönstren och han för sin andedräkt framför sig som den blinde sin käpp. Nu går han in i huset och stegar ett avstånd, hans läppar rör sig och de rör sig igen för varje steg i trappan när han tar sig mot loftet, han mumlar, han mumlar, han hostar om någon går förbi och ser ut att undra vem han är. Så går han därifrån men kommer snart tillbaka och hostar vid möte som ett leg, som om hostningen skulle blotta hans själ eller iallafall hans seriositet och rätt att befinna sig här.

Hur lång tid kan ha gått, han är ensam nu på detta våningsplan. Tanken han inte kan lämna är att husets yttre mått aldrig helt och hållet stämt med de inre och han föreställer sig ett lönnrum någonstans. Och vad där? Han skulle svara inget särskilt, det är inte något särskilt som han önskar att finna, inget han kan tänka sig.

Han kan tänka sig rummet.

Han hostar igen fast han är ensam. Det torra lilla skrapet ekolodar hans kropp från insidan som en försäkran till honom själv att han vet var han har sig.

Och nu. Igen. Någonting är nära, överallt och ingenstans, som om någon talar teckenspråk i rummet intill eller som vaxkabinettets våglängd sommarlovet -76 precis innan fönsterglasen plötsligt skall rämna. Han kräver allt, han söker någonting att ha förlorat.

---

Två timmar kvar. Molnen över Alvesta påminner om ett Rorschachtest. Jag somnar igen. I sömnen tror jag att en fågel flyger längs med tåget, synlig utanför fönstret ibland.

torsdag

teach me tiger

Min nye granne sa Här är lyhört och är det du
han sa Är det du som blandar Internationalen och Teach Me Tiger
när du duschar
Jag sa Här är lyhört och det är jag, det är jag

och plötsligt

stod jag ut med mig själv

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

söndag

spleen

En hund kommer vandrande. Vi ser på varandra länge och uppriktigt men utan att komma fram till någon vettig insikt om den andre eller vad vi förmodas göra nu. Han går sin väg först. En bit neråt gatan välter han en soptunna med en sådan håglöshet som om det vore ett evigt jobb han hade att utföra och inte ett av hundars egentliga intressen.

På Siargatan står en blottare. Han fläker inte upp sin rock när jag går förbi. Han håller fram ett fotografi.

Publicerad i Aftonbladet 1 augusti 1991

torsdag

mellan kuk och sorg

JAG ÄR LUFT KRING GAMLA SYLTBURKAR, står det klottrat på en stolpe nära Mamsell Josabeths Trappor. Den som inte vågar leva sig in i vilken sorts jagkänsla som kan ligga bakom en sådan formulering kan istället fortsätta upp till Fjällgatan och stanna vid träporten som bär inskriptionen OBS! INGA BILAR I FRAMTIDEN. GUD. Ett budskap som kan stå för sig självt, men som inte blir sämre när man vet att det ursprungligen utgör replik på den maskinskrivna uppmaning som satt på samma port i vintras: OBS! INGA BARNVAGNAR I GARAGET. LEDNINGEN.

Det är en kategori för sig, replikklottret, och en av divisionerna är de svar som finns kvar långt efter att frågorna försvunnit, helt eller delvis. JAG HAR SÖKT I TVÅ JÄVLA VECKOR, står det på toapappershållaren på en av Södersjukhusets toaletter. ÄR DET NÅGON SOM VET VAR DOM FINNS? Vad "dom" är har tvättats bort, men innan dess har någon hunnit tipsa: FÖRSÖK PÅ KONSUM. Välsignade lokalvårdare - hur torftigt hade det inte varit att behöva veta vad det egentligen handlade om. Troligen tubsockor.

RÄDDA MIN MORMOR, har en flicka skrivit på samma sjukhustoalett. Då är vi inne på kategorin anrop utan svar, som de defaitistiskt skallande pappersrop som satt upptejpade på Kocksgatan i somras. JUCKE! RING! löd det första. Tjugo meter längre bort och på andra sidan gatan satt den andra lappen, med samma budskap. Grundligt, tänkte jag. Smart. Man kan aldrig så noga veta vilken trottoar den där Jucke kommer att välja. Bäst att gardera sig. Men så var det den där tredje lappen, ytterligare en bit därifrån. JUCKE! RING FÖRIHELVETE! Som om den som skrev redan i anropandets stund hade drabbats av känslan att inget svar fanns att vänta.

Klottret har blivit så existentiellt, inte som på Pär Rådströms tid, då väggarna täcktes av, som han skrev, namnen på några av våra vanligaste genitalier. Nu blixtrar ordet SORG förbi utanför pendeltågets fönster, så fort att man kan tro att man läst fel. Men när tåget går tillbaka står det där fortfarande, det där ordet, likadant i riktning mot som i riktning från, och jag börjar undra om inte nästan allt klotter betyder samma sak: "Jag har en kropp. Det är ensamt att ha en kropp. Tala med mig."

I boken Impro konstaterar dramatikern och regissören Keith Johnstone att vissa typer av improvisationsövningar som har med kollektivt berättande att göra brukar genomgå fyra stadier:

1) Formuleringarna är försiktiga och nonsensbetonade och fyllda av dolda sexuella anspelningar.
2) Formuleringarna är obscena och psykologiska.
3) De är fyllda av religiös känsla.
4) Slutligen uttrycker de sårbarhet och ensamhet.

Det kan ta timmar och det kan gå åt några öl, men linjen går från "John är en kuk, varför kan han inte knulla mig i arslet" mot "Ge mig din hand och ta bort mitt mörker och min tystnad" - inte tvärtom, som man annars kan få för sig om man nånsin varit på en fest eller två.

Ser man klotter som en form av kollektivt berättande blir slutsatsen att vi går mot Det Ultimata Klottret, slutorden, och jag vill gärna tänka mig att de kommer att ristas in på väggen till en tågtoalett. Kanske blir det Quasimodos ord:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle:
Och plötsligt är det afton.

Det där är vackert hopkommet, Salvatore, men den verkligt intressanta frågan är ändå vilket klotter som kommer mellan Obscenitet och Intighet, eller, to put it bluntly, vad ligger mellan KUK och SORG?

Svaret, ett av dem, fanns för många år sedan på Centralstationen i Malmö, skrivet med tunn penna högst en halv meter upp från golvet, en grafisk viskning som aldrig går att glömma: MJÄLTE.

Vi får tänka oss resten. Och vad Jucke beträffar får vi tänka oss att han är död och har åkt till himlen alternativt att han aldrig har funnits. Skulle vi inte uthärda denna tanke får vi väl samlas vid någon eld någonstans och berätta för varann att Jucke finns - han har blivit sedd på Konsum och han tittade tillbaka.


Publicerad i Aftonbladet/KULTUR 6 februari 1992.

persson

Det var i september som Persson vände bordet åt andra hållet. Egentligen flyttade hon bara över stolen och satte sig själv på andra sidan, men hon skulle alltid hänvisa till detta som När jag vände bordet.

Persson tänkte på sig själv som Persson. Det tar en människa omkring tjugo år att börja tänka på sig själv som sitt efternamn. Hon hade jobbat mer än tjugo år som expedit, och expediter har ofta denna vana att kalla varandra Persson och Jansson och Hult. I början hade det bara förbryllat henne. Senare hade hon anammat inte bara vanan utan också benämningen på sig själv. Detta var en av hennes sorger, att hon såg sig som Persson.

Om hon saknade något var det den tid i livet då hennes böner ännu varit specificerade som en inköpslista. Den oskulden.

När det gällde män fick det väl ändå finnas gränser, tyckte Persson.
I allmänhet tog kavaljererna henne på tårarna alldeles för snabbt och hårt, eller så försökte de aldrig alls, och sannerligen om hon visste vilket som var jävligast.

I maj hade hon börjat tänka på alla förslag hon tackat nej till. Och Persson var en som hade fått förslag. Erbjudanden om allt från en kopp kaffe till att bli piskad hade hon avböjt med samma oskakade hållning. Om man ställde sig riktigt nära Persson kunde man emellertid se hur hennes glasögon ibland immade igen en aning.

När hon fyllde fyrtiofem höll Persson ett kalas. Mitt i natten skulle någon ut i trädgården och leka kurragömma. Inte Persson emot, för hon var av uppfattningen att hon var bra på det. Det var den natten Persson slutligen, gråtfärdig i en buske, fattade reglerna. Att kurragömma inte går ut på att inte bli hittad utan på att bli det. Stackars Persson. Alla dessa år.

Strax efter denna händelse vände hon bordet, och vaggad av en barmhärtig känsla av att ha tagit itu med sitt liv kunde Persson den hösten finna några timmars andning.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

tisdag

bara du inte

Annonsen på Metro. "60-tals snurrfåtölj säljes billigt. Inget fel på tyget. Tel xxx xx xx. (För stor för liten lägenhet.)"

Det blir natt och jag drömmer om den terapeut jag inte har. "Om du inte vet det så kan jag inte säga det", säger jag.

Bara du inte tror att ingen älskar mig.

söndag

presentation av saker jag önskar att jag
hade vetat när jag var 25

Nån gång på 90-talet fanns det en månadstidning som körde en serie krönikor under rubriken Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25. Gästkrönikörerna avlöste varandra medan temat förblev detsamma. Där ville jag vara med:) Det fick jag inte:( Här nedan följer krönikan som blev refuserad.

tisdag

saker jag önskar att jag hade vetat
när jag var 25

presentation av Saker jag önskar... ligger här

Det är så olika, det där. Jag känner en honkatt som inte hinner vänta på att hanen skall fatta vad hon vill. Han fattar ju långsamt. Så hon backar på honom istället.

Sedan har vi damen som den här historian skall handla om. Hon vill då rakt inte, inte med honom, han som skötarna valt ut. Så de väljer en annan. Så hon vill inte med honom heller.

Lika bra att hon får välja själv, då. Fast hur...? Man kan ju inte resa runt med en schimpans hur som helst tills någon slutligen faller'na på läppen. Men vänta nu, hon gillar ju att se på teve, och hon talar teckenspråk till husbehov. Tänk om man skulle ta och filma några granna hannar från andra zoon och helt enkelt fråga henne vem hon vill ha. Ungefär som forna dagars prinsar och prinsessor kunde träffa sina val utifrån miniatyrporträtten som fördes till dem via sändebud från andra prinsar och prinsessor i främmande land. Utsökta små gouacher, målade på pergament eller elfenben. Ibland använde konstnären en pensel med ett enda hår, för att kunna fånga vartenda litet gäckande blickblänk, vartenda litet skimmer i halsbandets pärlor, vartenda litet blodkärl som fick den kungliga kinden att blossa. Målningen glasades in och kunde sedan bäras av den tilltänkta som en medaljong eller förvaras i ett kabinett för beskådan när andan föll på. Ofta var det väl inte tal om att välja utan mer att vänja tanken vid ett fullbordat faktum. Men det hände också att porträtten faktiskt låg till grund för amorösa beslut, och då är det ju listigt med miniatyrporträtt - för vilken konstnär har lust att slösa utrymme på dubbelhakor när ytan är så begränsad.

Sagt och gjort, nu sitter vår schimpansprinsessa där framför teven, och videon rullar. Hon gäspar. Kandidat nummer ett: ZZZZZZZZ... Kandidat nummer två: Vad är det på den andra kanalen? Kandidat nummer tre: Va-va-voom...! Oj. Jävlarjävlarjävlar! Var är fjärren! Hon vet hur man hanterar den, rewindar igen och igen, bara en gång till, bara en gång till! Skötarna drar slutsatsen att hon gillar denne hanne och vill träffa just honom, vilket hon genast bekräftar och sedan oombedd upprepar ett stort antal gånger under timmarna som följer. Hon ger dessutom, på teckenspråk, uttryck för en önskan om att detta parti måtte arrangeras med största skyndsamhet. "Skynda! Skynda!" Make haste, som Shakespeare skulle ha sagt. Hit med han. Och helst igår.

Så anländer han då, Valentino, men ingenting händer. Dagarna går. Nätterna går. Ingenting händer.

Han var bättre på teve.

Based on a true story, som det brukar stå i eftertexterna. Eller snarare tusentals true stories, för schimpansprinsessor finns det ju gott om, och alla tror de att kärleken är som tidvattnet och månen: En kraft som inte går att stå emot. Känns det på nåt annat sätt så är det fel, då var det inte kärlek.

Medan saken i själva verket är den att kärleken går hur bra som helst att stå emot.

Jag önskar att jag hade förstått när jag var ung att det var synd om min mamma när hon frågade mig stup i kvarten: Är du lycklig? Hon menade inte om jag kände mig levande och glad just då, utan om jag uppnått det hon uppfattade som ett tillstånd lika slutgiltigt och oreflekterat som färgen på mina ögon. Stackars mamma, vad du fick mig att skämmas. Här är en sak som jag önskar att du hade vetat när jag var tjugofem, för om du hade vetat det så kanske jag hade vetat det med: Förälskelsen inbegriper en känsla av att inte ha något val. Kärleken däremot inbegriper en känsla av att ha ett val - och att träffa det, varje dag. Kärleken blir inte klar. Kärlek pågår.

"Om du tror att det är ett tufft slit att försvara en som är skyldig - pröva då hur slitigt det är att försvara en oskyldig." Så säger försvarsadvokaten Bobby Donnell i ett av de första avsnitten av teveserien Advokaterna. Jag skall skriva en egen succéserie för romantiska flickor; den skall heta Schimpanserna, och där skall den levnadskloka gamla schimpanshonan Kate sätta tonen redan från början när hon på sitt kärva men ömsinta vis läxar upp den flippriga unghonan Fifi: "Lelle vän. Om du tycker det är svindlande att inte ha nåt val - pröva då hur svindlande det är att ha ett val." Det är det som är grejen. Förstår du inte, Fifi.

Det är det som är grejen.

söndag

en påse lavendel

Ljuset faller in mot väggen bakom neurologen. Björkarna utanför fönstret kastar en skugga som liknar neuronväv. Han rör sig rastlöst när han pratar, en pinball mot den skira projektionen. Nu talar han om frenologerna och hjärnans centra enligt dem, hur de ansåg sig ha funnit ett centrum för dragningen till-

...säger han vin eller Wien?

En plats för allt, det är så... neat! Imorgon skall vi dissekera. Tänk om vi hittar en påse lavendel?


Publicerad i Aftonbladet 30 juni 1991

måndag

huset

Det året han fyllde fem fick Albin en målad plåtfågel av sin far. Den var mindre än en sparv, färgerna var osannolika och dess eventuella funktioner höljda i mystik. Förvisso, förvisso - rörliga vingar, rörliga ben och en stor skruv i sidan antydde att fågeln borde kunna om inte flyga så i alla fall springa framåt och flaxa. Dessutom bestod pupillerna av lösa, svarta plattor, och det föreföll ligga inom det möjligas gränser att näbben öppnade och stängde sig när de riktiga omständigheterna förelåg. Förmodligen hände det en hel del, om man bara kunde få igång den. Men Albin fick inte det. Han visste inte åt vilket håll skruven skulle vridas, motståndet var lika hårt åt båda och något av plåtorganen skulle kunna brista.

Senare hade han ofta undrat varför han inte frågade. Livet blev honom så nådigt att han alldeles kom att glömma varför han inte frågade. Det enda han gjorde var att ställa fågeln på sin hylla ovanför sängen. Efter frukosten, som han alltid åt i barnkammaren med sin sköterska, gick han ensam nerför trapporna för att tacka sin far. Han tyckte mycket om den där fågeln, och han tyckte mycket om sin far.

-Jag skulle vilja tacka för presenten, sa han allvarligt. (Han stod med händerna på ryggen framför det vidsträckta skrivbordet.) Jag skulle vilja tacka så väldigt mycket och säga att den var mycket trevlig.

Han hade talat på det viset, lågt och nästan smärtsamt artigt. Ingen hade bett honom att uppföra sig så.

-Det kanske är svårt att leka med en? Kanske jag borde ha skaffat några fler?

-Nej, nej! En är bra.

Sedan gick han upp igen. Han passerade andra våningen, där hans mor vistades i sitt rum. Dörren var inte låst från något håll, men från parken såg det ibland ut som om solen blänkte inte bara i fönstret utan också i något framför det. Om söndagarna fick han komma in till henne och äta rostat bröd och marmelad i hennes säng. Hon var alltid snäll, han tyckte mycket om sin mor. Ofta hittade han, i trappor och korridorer, den ena efter den andra av hennes gnistrande hårnålar. Som ledtrådar, utkastade av bortförda barn i en saga. Albin tog dem tillvara.

När han fortsatte mot sin egen våning gick han långsamt och lät handen glida över räcket. I hela det här huset fanns det ingenting han inte hade lust att röra vid.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

lördag

hälsning

Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.

Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.

Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.

Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.

fredag

pojken

När jag satt i fängelse i det där landet som jag aldrig kommer ihåg namnet på, då var det en tavla i cellen och en fånge till, Nada. Och tavlan föreställde en sjö. "Den där skulle jag också ha kunnat måla", sa Nada varje dag, för det mesta efter maten när vi sög våra tänder.

Det var bra mat. Det känns fel, som om jag mindes fel nu eller som om jag lurar mig själv, men faktiskt var det bra mat. Nada brukade säga att hon också skulle ha kunnat laga den där maten och jag vet inte om det betyder att hon inte var så imponerad, men det var bra mat.

Efter tolv år fick jag börja arbeta ute i samhället tre dagar i veckan. Tjänstgöringen var förlagd till ett statligt bildarkiv där min uppgift var att fastslå vilka sökord en bild skulle återfinnas under och sedan kopiera upp bilden i lika många exemplar som det antal sökord jag bestämt. Ett bra arbete fram till den dag då jag förstod att ingen övre gräns förelåg för hur många sökord en och samma bild fick återfinnas under. Det var då det började, det vill jag påstå, men jag vet inte vad. Bara att det började då, och att det tog mig.

Nu minns jag bäst ett svartvitt fotografi från femtiotalet. Man ser tre människor bakifrån, två vuxna och ett barn. De befinner sig på en läkarmottagning och betraktar en röntgenbild. Röntgenbilden ser man tydligt och stort rakt framifrån. De tre människorna är en manlig läkare, stående, en kvinna i yngre medelåldern, sittande, och i hennes knä en liten pojke i femårsåldern. En maskinskriven not på bildens baksida förklarar att pojken har svalt en sköldpadda för att han är arg på sin lillasyster.

Röntgen är självklart som sökord. Hos doktorn är självklart. Någonting med syskon också, syskongnabb får det bli. Sedan vet jag inte hur resten skall gå till. Skall jag välja vrede, eller skall jag anta att en svartsjuka föreligger, eller skall jag arkivera under båda? Brott och straff? Exotisk mat? Svårsmält. Hämnd, kanske. Kamikaze? Strategiska blundrar. Många kvällar tog jag bilden med mig till cellen och tittade på den när Nada hade somnat. Jag ville inte höra henne säga att hon också hade kunnat svälja en sköldpadda.

Sköldpadda måste också vara ett sökord. Men triumf eller ruelse? Detta är det mest plågsamma, att tvingas benämna hans känslor. Det enda man med säkerhet kan säga om pojken är att han utstrålar en mäktig uppmärksamhet där han sitter som på en drive-in-bio och betraktar sitt inre. Jag vill stanna i den uppmärksamheten, jag vill ha den som sökord och stanna därvid, men jag vet ju att det inte duger. Jag vet ju det. Jag visste det, och jag lät det ta mig.

Sedan när jag kom ut och åkte tåg genom landskapet och såg hur frosten bestörte de blanka små fåglarna så svårt att de ramlade från himlen som bultande portmonnäer tänkte jag på Nada och kom på mig med att inte undra vad hon skulle ha sagt, utan bara, plötsligt, vad hon hade gjort, alltså vad hennes brott var.

Hon hade aldrig frågat mig om mitt heller.

Publicerad i Lyrikvännen nr 1 2001.

lördag

men mänska
presentation av förödmjukelsen

Jag tänkte på det där med plagiat. Så fort jag skriver nånting bra så tror jag att jag har stulit. Alltid varit så. Hjälper inte att jag inser att the human condition i kombination med våra stenåldershjärnors beskaffenhet garanterar att det jag skriver har skrivits förut - det är lika jobbigt ändå.

Snubblar man då dessutom över något som faktiskt bär stora likheter med någonting man själv har skrivit, ja då slår nojan i taket och den tar inga fångar - tänk om någon annan tror att jag har stulit fast jag inte har, tänk om någon... men jag som... jag skrev ju mitt för trettio år sen, bara att det inte publicerats... tänk om någon tänker, tänk om någon tror...

Men mänska get over yourself.

Säger jag. Till mig. Men tror ni att det hjälper.

I grunden är det väl nån sorts twist på nån hybris. För varför skall egentligen någon ålägga sig att skriva nåt som inte har skrivits? (Säger-jag-till-mig-själv-men-tror-ni osv.) Sen kan man ju försöka suggerera sig att skapande handlar om att veta vad man skall stjäla och hur man skall göra det. Good artists borrow, great artists steal. Sa Picasso, men det finns en diskussion på nätet om att han har stulit det.

Ah men snälla. Lägg ner. Vi funkar på ungefär samma sätt och vi lever under ungefär samma villkor.

Och det är fan ta mig jag som har skrivit den korta prosadikten härunder, Förödmjukelsen. Alldeles jävla själv. Jag skrev den när jag var ung. Då var den längre. Det är länge sedan. Sedan gjorde jag om den till en kortis när jag var lite mindre ung. Det är också länge sen. Och sedan såg jag nånting liknande i form av en haiku för några månader sedan och då tänkte jag Jaha. Nu kan jag inte posta min. För tänk om någon tror.

Men nu gör jag det iallafall för nu är jag trött på det här tramset och om jag låter arg så är det mig själv jag är arg på, och trött. Jag skall sätta mig i skola hos Håkan Hellström och lära mig att le så där vagt och skevt och charmigt som han gjorde när han sa om nån av sina melodier att Ja Puccini hade den först... och sen hade [nån som jag glömt] den... och nu har jag den...

Förresten har jag märkt att just haiku-skrivaren i mig är alldeles särskilt sårbar för den här sortens noja. Det är intressant. Vad kan det bero på? Jag tror jag vet. Det som är zen i mig är zen också i andra* och har man då dessutom bara tre rader att vifta på ja då finns det inte rum för något bjäfs som kan distrahera; eventuella likheter blir väldigt... eh... lika.

Här är förresten en länk till min haikublogg Swedeheart: Haiku from Sweden

*

Någonstans i någon låda ligger den långa versionen av Förödmjukelsen. Den korta är bäst men den långa kan vara rolig att lägga bredvid för att påminna sig själv om hur långt man faktiskt kan gå i att reducera. Om och när den dyker upp så lägger jag in den här.



*Stulet från Ekelöfs Jag tror på den ensamma människan (Det som är botten i dig är botten också i andra).

förödmjukelsen

Hans japanska diktbok faller upp vid någon annans favoritpassage.


Se även Men Mänska

vanvettet

Åh en sådan oskuldsfull uppsyn!

Mellan störtdykningarna ställer kråkfan Kisse en och annan fråga. Det är inte frågorna som sådana som får vanvettet att ljunga bak de stackars kattögonen. Inte frågorna - men att de är retoriska.

torsdag

the shakespeare sketch

...och på tal om redigerare (se posten under denna) så är det inte bara mig de ger sig på. Inte ens gamle Will kom undan, iallafall inte om man skall tro Richard Curtis, mannen bakom The Shakespeare Sketch. (Ni skall strax få se den.) Teaterchefen i denna sketch ser ut att vara kusin till Blackadder och Shakey ser väldigt mycket ut som Dr House och därav kan vi sluta oss till att skådespelarna heter Rowan Atkinson och Hugh Laurie. Teaterchefen vill stryka i Shakespeares text - närmare bestämt i Hamlets monolog - och Shakespeare stegrar sig:

-[...]That one happens to be my favourite, actually!

-Bill, you said that about the avocado monologue in King Lear and the tap dance at the end of Othello...

-Absolutely not! You cut one word of that and I'm off the play!

-Bill, Bill... the King has got his costume change down to one minute, Hamlet's out there ranting on about god-knows-what in that soliloquy of yours and Claudius is already in the wings waiting to come on with that very funny codpiece - waiting!

Åh det är så roligt...! Här kommer den: The Shakespeare Sketch

måndag

presentation av skapa din egen parfym

Jag som skulle vara lite litterär här på bloggen, hade jag tänkt. Finblogga, liksom. Det sket sig när jag hittade min gamla intervju med parfymör Karl Ryberg. Den väckte så roliga minnen att jag måste posta den här, så veckotidningsartikel den är.

Eller blandade minnen är det väl som väcks till liv. Intervjun med Karl Ryberg var fruktansvärt rolig att göra. Han har a way with words, den mannen, och en djup förankring i sina yrken.

Mina kontakter med tidningsvärlden har väl inte varit lika smooth, däre...mooth. För mig har det varit slitsamt att bli redigerad. Nu när jag gått igenom gamla texter inför skapandet av den här bloggen har jag hittat ett antal urrivna artiklar på vilka jag skrivit med upprörd handstil och många utropstecken: STYMPAD!! (Eller rentav:) SLAKTAD!!!! På somliga har jag antecknat redigerarens namn också. Undrar vad jag hade för planer, ha ha. Refuseringar rinner av mig som vatten av en gås, men redigeringar... nej jobbigt har det varit och nu har jag slutat, nu försöker jag inte längre att sälja till någon tidning. Vill inte. Tack men nej tack. Good riddance, om man säger.

Artikeln här nedan, Skapa Din Egen Parfym, publicerades någon gång på nittiotalet i en välkänd publikation för kvinnor. Också denna artikel visade sig vid publiceringen ha blivit förkortad och förbättrad (inte) och det är därför jätteroligt att kunna lägga ut originalet här på bloggen, så som det en gång var skrivet. Men även om det finns mer i de lådor den kom från så tror jag att det får räcka med detta exempel - den får stå som representant för min STYMPADE!! flirt med den glansiga pressen;-)

Men bort det nu, boys and girls - nu går vi hem till Karl och gör oss en parfym!

söndag

skapa din egen parfym

presentation av Skapa Din Egen Parfym ligger här

Det finns två parfymer som du alltid kommer att vara ensam om. Den ena har du redan - den sitter i din hud, i dina sekret, i ditt hår. Det är den finaste, godaste. Fransmännen kallar det cassolette - parfymdosa - och betraktar det som kvinnans största sexuella tillgång näst efter hennes skönhet.
Den andra, som alla utom du kommer att bli tvungna att se sig i månen efter, skapar du själv genom att blanda olika doftämnen med varandra, och råkar du befinna dig i Stockholm kan du få professionell hjälp av Karl Ryberg.

Karl Ryberg är utbildad psykolog och arkitekt men arbetar numera mest som ljus- och färgterapeut. Sin parfymörskonst vill han kalla en hobby.

Hobby eller yrke, för mig som klient är det i varje fall en magisk och ceremoniell värld som öppnar sig när jag träder in i rummet där Skapelsen skall äga rum - skapandet av min unika doft.

Där inne väntar en doftorgel - ett läckert glasschatull med 150 små provrör ordnade i olika klaviaturer, eller doftfamiljer, som alla symboliseras av en färg. Schatullet blänker som Snövits kista - fast den där nippertippan hade nog inte vitlök, kattpiss och tobak med sig i sin packning, som Karl har.


EN LITEN FRÄCKIS
-Här har du magnolia, fresia och lotus, tuberose och bittermandel, spiklavendel, hallon och hö - hö, som är en liten humorist... Här är ginsten, den pratsamma ginsten med den långa efterklangen, till skillnad från petit grain som tjuter förbi som en ångvissla! Den släpiga akacian, och björktjäran, en riktig perkele-doft. Och valerianan, det är också en grym jävel... Myrra, koriander, fikon, cyklamen... osmantus, neroli, vanilj och kanel, passionsfrukt och mysk. Detta är ekmossan, det uråldriga doftämnet som egyptierna använde vid balsamering, och här står costusroten och doftar hud och svett, god svett... den används vid massage och bröllopsceremonier i Indien. Här har vi davana, som luktar whisky, och castoreum, som påminner lite om blod, eller hur. Svartpeppar - det är en liten fräckis, det. Och i mitten väntar rosen. Rosen är dyr, sammetsbladen ska handplockas i gryningen och det krävs tre ton för att utvinna en liter essens.

Och allt det här och mycket mer skall jag få lukta på! Men hur skall det gå till? Parfymeriexpediter brukar ju hävda att man kan urskilja högst tre dofter i taget?

-Ja ja, dom säger det, fnyser Karl, och dom säger det med snork i nosen. Det är väl därför dom inte kan lukta - för att snorket sitter i vägen.


NÄSAN VET VAD DEN GÖR
-Hemligheten ligger i att hela tiden växla mellan kontraster - då håller man näsan alert. Man kan träna sig att urskilja ända upp till
10 000 dofter och att hålla åtskilliga tusen av dem i minnet, så att man faktiskt kan sitta och tänka ihop en parfym utan att öppna en flaska. Så nog vet näsan vad den gör.

Då så! Då börjar vi. Och nästan genast sätter beslutsångesten in. Den där var ju god - och den och den och den. Någon timme senare står det ändå ett antal kandidater framför mig - men fortfarande alldeles för många. Men tonkaböna och perubalsam måste absolut finnas med, det är jag säker på, och det ger Karl en chans att hjälpa mig att välja bort ett och annat.

-Du ska gå på vad som gör dig glad och inte tänka på några regler för hur en doft ska sättas samman. Men vissa essenser måste man nog ändå hålla borta från varann, annars blir det ett jävla muller i flaskan.


DJÄVULEN I SKAPELSEN
-Det klassiska receptet är att parfymen ska ha ett huvud, ett hjärta och en svans. Huvudet, toppnoten, slår upp ur flaskan när man tar första sniffet. Det är en kvick, ljus doft, ofta citrus eller blomma, och den stannar inte så länge på huden, kanske bara en halvtimme. Hjärtat, mellannoten, är innerligt och varmt, en tröstande doft som ros eller lotus. Den blir hos dig i flera timmar. Svansen, basnoten, är mörk - som sandel och kummin - och det är den du känner i kläderna dagen efter. Sist kommer fixatören, som behövs för att binda samman alla dofterna med varandra, och den är faktiskt lite stygg. Det måste den vara, det krävs en djävul i skapelsen om det inte ska bli kväljande ljuvligt! Bävergäll är en sådan djävul, civette heter en annan. Det är den jag kallar kattpiss. Civetten är en etiopisk lokatt som märker revir genom att gnida ändan mot grenar och kvistar och då avges ett sekret som i koncentrat luktar utedass, men utspätt - mycket gott!

Mhm, säger jag. Mer kan jag inte säga, för jag plågas svårt av tankarna på allt jag väljer bort. Jasmin, ginst och lotus - vilken skall jag ta?!

-Du suckade mest på jasmin, viskar Karl.

Det är bara genom att lägga orden sådär smeksamt väl som han lyckas hindra mig från att spela på alla orgelns tangenter. Nu är vi nere i ett tjugotal och det är nu som jag får skriva semifinalisternas namn på små remsor av poröst papper som Karl sedan doppar i respektive flaska. Så får jag hålla remsorna och vifta med dem som en solfjäder, dra ifrån någon remsa, sätta dit en annan, låta någon remsa fläkta flera centimeter längre bort från näsan än de andra. Och bilden börjar klarna.

-Mmm. Dom bruna dofterna är starkt överrepresenterade hos Madame. Det förvånar mig inte.

Jaså? Vad menar karln med det? Han känner mig ju inte.


JAG SER DIN DOFT
-Nej men jag ser dig och jag hör dig. Jag noterar färgskalan i dina kläder, jag ser färgen på din hud, dina ögon och läppar och vilken hårfärg du själv har valt. Jag lyssnar på din röst och lägger märke till dina gester. Du har en mörk parfym på gång här, det svarar mot starka känslor, stabilitet och värme. Förresten så kollar jag ditt skelett också. Du har starka knogar. Människor med starka fingrar väljer rotdofter, jävlar-anamma-dofter. Det är inte några pimpinetta historier som utspelar sig i den bruna klaviaturen, inte!

(Smickrare där. Jag som knappt får av korken på tandkrämstuben, jag får väl tro att det är mina själsliga knogar som lyser igenom.)

-Dom ljusa parfymerna däremot, luftiga och friska med mycket citron och blommor, dom svarar mer mot hjärnan och tankesystemet, lusten att studera.

(Hallå där, vad menar han nu? Jag slänger väl i lite mandarin då, om det kan göra min utstrålning mindre plebejisk.)

-Den sportiga och lite speedade människan plockar bort blommorna och behåller citrusen, och den romantiska gör tvärtom. Naturmänniskan väljer gröna dofter - mossa, gräs, blad - medan den lekfulla tycker om fruktdofterna: ananas, äpple, banan. Linneskåpsmänniskan väljer svala, kyska dofter - lavendel, rosmarin, myrten och bittermandel.

-Sedan finns det en särskild sorts essenser som är helt och hållet syntetiska. Det är inte bara det att dom är framställda på syntetisk väg, utan poängen med dom är att dom är gjorda för att inte påminna om något. Dom är helt associationslösa; möjligen luktar dom rostfritt stål eller bromsspår. Minnet jobbar och jobbar men hittar ingen referens. Människor som väljer dom här totalsyntarna är ofta lite udda på något sätt, lite kufiga, inte så sociala. Dom kan vara artistiska, kanske författare, och i så fall jobbar dom gärna på natten.


GRÄNSÖVERSKRIDANDE
-Det här är generaliseringar, men det ligger ändå mycket i dom. Däremot tycker jag inte att det där med manligt och kvinnligt är så kinkigt. Jag tror på ett samhälle där vi ska börja bli lika på många sätt, inte bara i skattehänseende ocn när det gäller att ta hand om barnen, utan också känslomässigt och estetiskt. Och det är så. När människor får komponera fritt blir resultatet gränsöverskridande. Massor av killar sitter här och rullar med ögonen i violflaskan, och vilka var det som var mest intresserade av en snygg liten sidenstrumpa för några sekler sedan...? Det var herrarna, det. När det gäller doftvärlden var det Coco Chanel som införde en konstlad distinktion mellan herr- och damparfymer, dessförinnan var det inte så jävla noga.

Äntligen har det blivit dags att gå upp i labbet. Där uppe finns de helt outspädda essenser som Karl i förväg plockat fram - ur kylen.

-All min mat luktar jasmin och bergamott.

Här skall essenserna blandas med sprit och destillerat vatten, och prövas på huden. Ingredienserna är klara, nu gäller det att fastställa deras inbördes proportioner.


NATTPARFYM
Tonkabönan skall kännas, men björktjäran växer i flaskan, den får man vara försiktig med. Hur känns det nu? Nja - mer perubalsam! Mer opopanax! Och nu då? Hö och sandelträ faller in fint, men vart tog den där intellektuella lilla mandarinen vägen? Karl blandar. Nu då? Jo... ja... kan jag få mer jasmin?

Till slut måste jag vara nöjd, fast det kliar i fingrarna efter att själv få rumla runt bland de där flaskorna.

Det har gått några timmar sedan jag knackade på. Min parfym står framför mig på bordet. (Vad skall den heta? PERKELE?)

-Det är en nattparfym du har skapat. Den är narkotisk, balsamisk, erotisk. Nu måste den få lugna ner sig. Doftämnena har bott på varsitt håll och plötsligt flyttat ihop nu i kväll, så dom är lite oroliga i flaskan just nu. Du kan börja använda den om någon vecka.

Om någon vecka! Så perkele heller! Jag tar min nattparfym och går. Redan i natt är det natt.

Skapa Din Egen Parfym publicerades någon gång på nittiotalet
i en glansig tidning. (Jag är osäker på vilken.)

Länk till Karl Rybergs MONOCROM.

torsdag

morän

Oktober efter regnet
Pojke i däven lodenrock
sitter allvarligt på bussen runt en bok om morän
Snart har han vuxit

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

lördag

kvinnor på gränsen del 1:
om det värsta skulle hända

Norrländskan är mycket belåten med sin just avslutade kurs i självförsvar för kvinnor. "Vi hann till och med fram till självförsvar i horisontalläge, det gjorde inte den förra kursen."

Denna upplysning försätter skånskan i någon sorts katatont tillstånd mitt ute på Ringvägen. Är det Studieförbundet Listiga Våldtäktsmän som arrangerar dessa kurser? Förd till närmsta trottoar frågar hon vad man får lära sig då, vad man hinner med när man inte hinner detta. "Jaa... hur man ska göra om det kommer nån och knuffar en...", svarar norrländskan, nöjd. Skånskan tjuter nu av skratt och försöker komma på vilken film hon plötsligt vaknat upp i. Det skulle kunna vara Monty Python and the Holy Grail med de fasaväckande Knights Who Say Ni (those who hear them seldom live to tell the tale). Också Kung Arthur och hans mannar förfaller till sådana skändligheter, tills de hindras i sitt utfall mot en sturig kärring av en förbipasserande ryttare: "Står ni där och säger 'Ni!' till den gamla damen? Ack vilken sorglig tid vi lever i när förbidragande busar kan säga 'Ni!' till gamla damer hursomhelst. En farsot härjar detta land! Ingenting är heligt."

Eller om det är en film med Peter Sellers? Javisst, kommissarie Clouseau och hans japanske betjänt Cato, Cato den levande missilen som gömmer sig i kylskåp och på andra osannolika ställen för att sedan skjuta fram och attackera sin husbonde i syfte att hålla honom i trim. Den filmen är det. Så nu ger de varann ett löfte, skånskan och norrländskan, om att hädanefter knuffa varandra utan förvarning då och då. Just när den ena känner sig glad och full av tillit, då skall den andra dyka upp ur intet och KNUFFAS. Bara så att de är beredda. Bara så att de ständigt är i trim. Om det värsta skulle hända.

Första delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Om det värsta skulle hända publicerades i Aftonbladet 24 maj 1993

kvinnor på gränsen del 2: be careful out there

...men det är tufft på olika sätt, kan man säga. Inom Hemtjänst var det mer kamma mattfransar under pistolhot och så, och man såg direkt om dom hade Fingret. Kärringarna. Att dom gick bakom en i två timmar och drog med fingret för att se om man dammat tillräckligt, putsat tillräckligt, sopat tillräckligt. Vill du känna på min knuta här eller vill du putsa lite bättre.

Man fick sina uppdrag på morgonsamlingen i Lokalen och då hade man ont i magen ibland när man visste att man skulle till fyra Finger samma dag. Gruppledaren förstod, men vad kunde hon göra. När vi reste oss brukade hon gasta genom skrapet av stolar att Hey hey hey - let's be careful out there. Let's do it to them before they do it to us.

Sen hamnade man här på avdelningen då då, och det är väl... likadant fast på ett annat vis. Jag har svårt att glömma treantvå. Ja nu säger jag som vart hon död och det är hon ju inte - men tyst. Det blev verkligen så tyst, för hon hade ropat "Hallå! Hallå!" i åtta år. Det var det enda hon gjorde, det, och så att hon singlade blöjor genom fönstret. På vintern såg det vackert ut, på lite avstånd. Men i alla fall, hon ropade dygn efter dygn och år efter år, och så sen för ett halvår sen började tolvantre plötsligt att ropa tillbaks, "Hallå! Hallå!", tvärs över korridoren. Det fanns mönster i det, ett partitur, dom lyssnade efter varann. Läkaren sa att dom höll varandras ångest igång. Sen dog han, tolvantre, och treantvå har slutat ropa. Hon kommer att sörja ihjäl sig, sa jag till doktorn igår. "Jag hade ett par undulater", sa han. "När den ena hade dött så tog det tre veckor och så var den andre död." Dom tyckte om varann, sa jag. "Nej dom tyckte aldrig om varann", sa han. "Saken är den att dom förstärkte varandras känsla av att vara undulater."

Så gick han. Jag kunde inte släppa hans axlar med blicken; det måtte ha varit första gången jag såg på honom bakifrån.

Andra delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Be careful out there publicerades i Aftonbladet 25 maj 1993

tisdag

kvinnor på gränsen del 3: ingen hinner

Jag hinner inte. Ingen hinner. Feta magdansösen på den turkiska syltan böljar in med ett band av röda skavmärken kring midjan - hon hann inte ta av sig jeansen i tid den här gången heller. En honungssmörgås ramlar ut ur tvååringens tröja när han ska bada på kvällen, en smörgås som hans mamma sett förut, men när, när - var det i morse eller är det onsdag idag och var det tisdag när hon slängde honungsburken och kan man i så fall ha en smörgås i ärmen i två dagar? Jag hinner inte sova och jag hinner inte drömma den här drömmen, den verkar försagd. Stökig är den, konstiga saker ligger på konstiga ställen fast jag inte lagt dem där. Nej! Det känns som om jag vaknar - nej! Inte vakna så här, inte nu, jag måste hinna städa först, måste lämna den här drömmen så som jag själv skulle vilja finna den om den var en tågtoalett eller är det torsdag idag.

Vi hinner inte gå på teatern ikväll och ändå har vi gjort det. Pjäsen har lanserats som äntligen-ett-drama-om-vår-samtid men ingen replik klingar mer hysteriskt samtida än min väninnas över mellanaktskaffet. Varför fråga om hon menar trips. Det tror hon säkert att hon gör.

-Mina krukväxter har tics.

Tredje och sista delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Ingen hinner publicerades i Aftonbladet 26 maj 1993

torsdag

synkopering

Tre gamla honor kommer gående i bredd. Det blir en ansenlig bredd, en mäktig formation som går fram över trottoarerna som en torr våg. De håller varandra under armarna. Hon längst till vänster har en käpp i vänster hand. Kvinnan på högerkanten har en käpp i den högra. Den i mitten har ett stadigt grepp om båda yttrarna och hennes ansiktsuttryck avslöjar inget. Är hon stommen eller det som måste bäras upp? Är hon det starkaste eller det svagaste i denna varelse med åtta ben? Man vet inte. Symbioser känner inte starkt och svagt. Detta är en gumsymbios, hon är dess axel, det är allt.

En annan kvinna sitter på bänken vid kyrkväggen där majsolen finns. Kyrkan reveteras och ställningarna får kyrkan inuti att se ertappad ut, ömklig. Den som passerar blir ett barn som ovetande slungat upp badrumsdörren och mot bådas vilja råkat se sin mormor i korsett.

Kvinnan på bänken är klädd i mörkblå kappa och mörkblå hatt med vitt band. Benen är lindade innanför de tjocka nylonstrumporna. Hon har en rollator framför sig och hon släpper inte taget fast hon sitter.

All denna metall runt två gamla skepp. Alla konstruktioner.

Att bli gammal. Hela tiden vandrar kroppen, först i samma rytm som den man tycker sig vara, sedan i en annan. Naturligtvis sker det i grader men själv märker man det mycket plötsligt, vid en enda tid så konkret att det skulle vara möjligt att nämna ett klockslag. En morgon (kanske 05.18) ser man klart (kanske i en spegel) ett dåligt tryck där färgen och konturerna inte förhåller sig till varandra som tidigare. Det har uppstått en överlappning och ett glapp.

Först detta, sedan ett genomfört byte Att bli gammal. Att ha skelettet inte i sig utan runt sig.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

lördag

maj

Jag minns Susanne när vi åkte buss från helveteshålan där vi jobbade när vi var tjugo. Hon tar en länk av sitt långa hår och känner på det, luktar på det, blundar en stund. "Mmm, det luktar maj."

Det var inte månaden hon menade. Tänk igen - på skånska.

måndag

presentation av projekt porlock

Personen från Porlock har sökt mig i hela mitt liv. Knackat på min dörr stup i kvarten; en shapeshifter är han men jag vet att det är han, jag känner honom nu.

I början av 2000-talet bestämde jag mig för att fråga andra människor hur, var och när han har kommit till dem i deras liv och vad han har sabbat, ja för jag är ju säker på att alla har mött honom nån gång. Du med, eller hur. Du har suttit där med penna mot papper eller stått där med stråke mot sträng, och då, då knackar det på dörren och där står personen från Porlock och pladdrar på tills du glömt hur det var, det där du skulle skapa. Kvar finns bara en sorts dov fantomsmärta. I bästa fall en gnagande känsla vecka ut och vecka in att om det inte vore för ungarna och hunden och gräsmattan som ska klippas och maten som ska lagas och brödtexten som ska skrivas och farmor som ska besökas - och så vidare. I värsta fall: Oblivion. Du har glömt inte bara din glasklara vision utan också varför det var så viktigt överhuvudtaget, det där som du höll på med.

Min tanke var att ställa frågan till ett antal utövande konstnärer, som en enkät, och sälja hela paketet - min text här nedan plus alla svar - till någon tidskrift. Av detta blev det inget och det var inte ens Personens fel. Det blev ett Moment 22, som så ofta när man försöker frilansa: Intervjuobjekten vill veta var deras svar skall komma att publiceras, innan de svarar, och publikationen ifråga vill läsa svaren innan de bestämmer sig för att köpa. Projektet gick därmed i baklås. Det var synd.

Innan dess hann tonsättaren Paula af Malmborg Ward skriva ett fantastiskt enkätsvar. Det publiceras med Paulas tillstånd här nedan efter min text Personen från Porlock.

...
...
...
...

Nån gång. Nån gång skall jag lära mig att programmera och då skall jag göra en briljant screensaver av den där gubben.

personen från porlock

presentation av projekt Porlock ligger här
Paula af Malmborg Wards enkätsvar ligger här


In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.


Så börjar Samuel Taylor Coleridges berömda dikt Kubla Khan som han skrev mot slutet av sjuttonhundratalet. Den har blivit välkänd i egen rätt men också på grund av det som Coleridge har berättat om dess tillkomst. För honom var dikten inte en källa till glädje: Den var inte så lysande som han visste att den hade kunnat vara, borde ha varit, skulle ha varit - om det inte varit för den där personen från Porlock.

Det var på hösten år 1797. Coleridge bodde tillfälligt på en bondgård mellan Porlock och Linton. Han hade tagit ett ordinerat preparat som innehöll opium och suttit och somnat i stolen medan han läste om Kubla Khans palats. Sömnen varade i flera timmar och i sin opiumdröm skrev han en dikt, eller snarare åsåg hur en dikt blev till. De lyriska bilderna stod upp för hans syn som vore de föremål istället för ord, men orden fanns där också, parallellt med dessa märkliga syner, och när han vaknade hade han hela texten klar i sitt huvud, två-trehundra rader som bara skulle skrivas ner, utan möda. Det måste ha känts som att ta diktamen direkt från änglarna.

Han hinner skriva några rader. Då. Då blir han "called out by a person on business from Porlock, and detained by him above an hour" och när han sedan återvänder till sitt skrivbord kan han inte längre minnas sin vision. Dikten stannar på femtiofyra rader och känns ofullgången.

Vi vet ingenting om personen från Porlock vad gäller hans identitet eller vad hans ärende var. Allt vi vet är att han anlände i precis fel ögonblick och genom sin pratsamma närvaro berövade världen ett epos av potentiellt gudomlig lyskraft.

Enligt Coleridge.

Den engelska nittonhundratalspoeten Stevie Smith hade en annan teori om hur det gick till: Det rörde sig bara om skrivkramp. Vanlig, simpel, marterande lamslagenhet inför arket. Coleridge satt fast. Han grät och skrek, påstår hon, "Jag är färdig, jag är slut! Jag kommer aldrig att kunna skriva ett enda ord till på den här dikten!" Och vem träder in på scenen då om inte Personen från Porlock, den stackarn, som får ta på sig hela skulden för att Coleridges dikt står ofullbordad än idag, operfekt ända in i evigheten, jämfört med drömmen. Amen. Vilken lättnad att han kom, och sabbade allt med sitt oklara ärende och sitt obefintliga signalement. Det enda vi vet om honom är att det var hans fel och inte Coleridges, och det är väl egentligen det enda vi behöver veta.

drömmen om a
enkätsvar från paula af malmborg ward

Jag har träffat Personen från Porlock två gånger. Båda gångerna i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Första gången hade jag en fantastisk dröm om tonen A. I drömmen stod tonen A för hela meningen med livet, ja fyllde hela existensen både i och utanför mig själv med innehåll och förunderlig skönhet. Tonen A gjorde varat gudomligt vackert och alldeles sant.

När jag vaknade var jag förstås fast besluten att omsätta denna dröm, med sin fullkomliga och självklara känsla, i ett stort stycke musik. Det fick heta "Drömmen om A", upptog min tid en hel höst och visade sig vara helt omöjligt att spela. Jag kommer aldrig att få höra det.

Först nu förstår jag att jag då hade träffat Personen från Porlock första gången.

Andra gången, också nu i en dröm, inträffade samma sak men nu var det en fiss-molltreklang som var skapelsens hela essens. Även denna gång började jag storstilat men bara idémässigt, aldrig konkret, att omsätta drömmen i musik, men minnet av den förra satsningen kom ifatt mig ganska snart och jag lade luttrad ner projektet.

Inget stycke blev alltså skrivet.

Sen dess har Personen från Porlock inte visat sig.

Blev han sur, tro?

Paula af Malmborg Ward är kompositör.

onsdag

lotteri

En prudentlig man står mitt på torget med en enorm, skär och fryntlig tyggris i famnen. Han är rörande, ser ut som om det vore livets slutgiltiga tarvlighet gentemot honom att han skulle behöva vinna denna gris. Han står med fötterna mycket tätt ihop och glasögonen nerhasade och kan inte ens minnas varför han tog den där lotten när det ju ändå bara fanns grisar, osthyvlar och plastblommor att vinna. Han står där, patetisk som smörgåspaketet hos den man som går till ett arbete han aldrig tyckt om. Mitt på torget med en tyggris, man vill ta den från honom, klappa honom på axeln, leda honom hem och säga att det löser sig. Men man gör inte det, trots allt, och snart börjar det regna också.

En prudentlig man står mitt på torget med en blöt gris i famnen. Det är så lite han inte vet.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

torsdag

presentation av allt

Mot slutet av åttiotalet planerade tidskriften Ord&Bild ett temanummer om mat och erotik och undertecknad var en av de skribenter som inbjöds att bidra. Jag minns att jag undrade hur jag ansågs ha kvalificerat mig för detta uppdrag och jag minns att jag stegrade mig inombords för jag tycker egentligen inte om att skriva på beställning.

Den här gången kunde jag dessutom inte släppa tanken på vad det var de ville ha - 9½ weeks eller Tom Jones eller... Egentligen tror jag inte alls att de "ville ha" nånting som redan fanns - men så där nojig kan man bli när man tilldelas ett ämne. Till sist bestämde jag mig för att det vore väl fan om jag inte skulle kunna få till nåt - men jag kan fortfarande känna nu när skriver in texten Allt hur trögdansad Agnes visade sig vara och hur övertydlig hon blev. Hon får ändå komma med här, kanske för att jag ska minnas hur man inte gör när man dansar - och jo okej då: De sista tre meningarna sitter där de ska.

Sedan blev det inte ens nåt temanummer om mat och erotik, det blev ett om feminism och pornografi istället och där dök Agnes upp till min förvåning. Hur hamnade hon där? Var det det där med skrivmaskin under brösten?

onsdag

allt

presentation av Allt ligger här

Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.

När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.

Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.

Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.

När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.

Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.

Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.

På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.

Publicerad i Ord&Bild nr 3/88

lördag

geisha

Nej svaret är nej, jag vill inte vara geisha varken i Skövde eller Kyoto och ingenstans däremellan.

Men jag läks av hur hon skapar sig, som man skapar musik.

tisdag

presentation av skuggan

I början av 90-talet körde tidningen Galago en miniserie enaktare i genren kontakt-teater - ett begrepp som väl ingen hört talas om varken förr eller senare, fniss. Min egen Skuggan utgjorde en av dessa banbrytande pjäser och illustrerades i lönndom av en rasande ung Martin Kellerman. Jag minns att jag bett Galagos redaktör Rolf Classon att få läsa korrektur innan texten gick i tryck och medan jag satt där vid bordet och läste satt den här pojkvaskern - nån sorts vaktmästarslyngel - vid bordet bredvid och pulade med nån ritning av nåt slag, säkert nåt kopplingsschema till nånting i pentryt där på redaktionen. Jag vet att han tittade på mig två gånger, en gång när vi hälsade och en gång såg jag att han lyfte blicken från det där klottrandet han höll på med - det var allt.

...men när texten publicerades ackompanjerades den av Kellermans klippdockor (se posten under nästa) - och en av dockorna (troligen tänkt att vara rollfiguren DU) bar vad man brukar kalla en kuslig likhet med... eh... undertecknad. Jag tyckte jag var trevlig, jag, men se vilket intryck jag gjorde, bitch on wheels - men ja jag känner igen mig. It's my way or the highway när det gäller vissa saker som har med texter att göra, så är det och det har han fångat - slyngeln. (Som för övrigt då redan börjat göra sig ett namn, jag visste bara inte att det var han som var han när jag satt där och läste.)

Texten presenterades av Galagos redaktion med denna faktaruta:

Detta är Galagos kontakt-teater. Du kan ta med dig texten till en fest eller dylikt och fråga lämplig partner: Vill du spela teater med mig?

Kom ihåg att läsa in replikerna ordentligt, framför allt snabbt, innan du börjar klippa ur figurerna till pjäsen, eftersom texten står på baksidan av klippdockorna. Klipp ur längs den streckade linjen och vik en fot. Följ scenanvisningarna noga. Man förvånas över hur verkliga och levande dockorna blir. [...] LYCKA TILL.

skuggan

presentation av Skuggan ligger här

Du hade hoppats så mycket av det här. Du kunde nästan inte tro att det var sant den där kvällen i våras när du såg i Aftonbladet att det inte blev du som vann en kväll med Ragnar Dahlberg, och i morse när du vaknade var det svårt att låtsas att det fanns någon anledning att stiga upp. Ja, pojken skrek ju, förstås, och eftersom du är ensamstående mamma så fanns det inget val. Men den pojken. Han är tio månader nu och han blir mer lik sin far för varje dag som går.


Det är inte roligt. Man blir inte glad.

Men då. Då ringer Rolf Alsing från Aftonbladet och berättar att du har vunnit andra pris - en kväll med Bengt Fahlström. Nu sitter ungen, du och din bästa väninna Gun på den där indiska restaurangen som just har öppnat i er lilla stad. Det här får du inte sjabbla bort. Inte det här också. Ni ska öva. Gun ska hjälpa dig. Du ska vara du och Gun ska vara Bengt. Det kommer att gå jättebra. Och du som inte ens visste att det fanns nåt andra pris.


GUN-BENGT
Ska vi enas då kanske om... Khumbi ki Kari?

DU
Ja. Det låter så gott när du säger det så där - spjuveraktigt.

GUN-BENGT
Du skulle också kunna säga det.

DU
Nej...! Nej det kan jag inte.

GUN-BENGT
Åh jo. Det tror jag.

DU
(skälmskt) Nej inte nu. Kanske senare.

GUN
Hör du, jag tänkte på - ska du ha ungen med dig på lördag också?

DU
Ja det är väl inte mycket att välja på. Om inte du-

GUN
Nej tyvärr.

DU
Nej. Nej jag förstår dig. Men det är ju tur i oturen att det är Bengt Fahlström. Han tycker nog bättre om barn än Ragnar Dahlberg.

GUN
Det ska vi väl tro.

UNGEN
Gääh...! Då-då-de...!

DU
Nu kräks han snart. Man kan inte titta på honom utan att han kräks. Det var det första han gjorde när han var född så kräktes han. Han har säkert kräkts i livmodern på mig också. Jag tycker det Gun, jag tycker att det skvalpar ibland. Om jag lutar-

GUN
För guds skull sätt dig ner. Jag tror dig.

DU
Ja jag vill i alla fall ha Bengt Fahlström, det känner jag nu. Kan du inte säga nåt mer och låta sån därn som du gjorde?

GUN-BENGT
Jo. Brukar DU! ofta titta på teve?

Tystnad.

DU
Jag vet inte, Gun, det är ändå nåt som fattas. Du gör det så bra, men-

GUN
Jag vet. Jag märker det själv. Jag har inte kommit under skinnet på honom ännu. Men det är så länge sen jag såg honom. Jag tror jag blandar ihop honom med han vad heter han den där andre. Andy Pandy.

DU
Andy Pandy finns väl inte nu.

GUN
Men finns Bengt Fahlström nu då? Jag får ingen impuls. Jag hittar ingen ingång.

DU
(hivar upp Aftonbladet ur din nätkasse) Han är på bild på sidan arton. Det kanske hjälper.

GUN
Va' go' han är.

Servitören har närmat sig ert bord för att diskret sopa ihop skärvorna av det glas och porslin som Gun-Bengt hade sönder när hon gestikulerade naturtroget. Han har tagit upp era beställningar och avlägsnat sig.

DU
(tittar på fotot) Konstigt...

GUN
Vad är det som är konstigt?

DU
Nä jag vet inte. Ingenting.

GUN
Förresten vart tog indiern vägen?

DU
Till köket med vår beställning. Vad menar du?

GUN
Nej men inte han. Din indier som flyttade hit när du hade skilt dig.

DU
Jag frågade om han inte längtade hem till Indien igen.

GUN
Herregud vad den mannen älskade dig.

DU
Ja ja ja.

GUN
Gick och lärde sig svenska för att kunna prata med dig. Herregud. Har ni nån kontakt?

DU
Han skickade en julklapp.

GUN
Ja...?

DU
Du vet den där boken man får från kommunen när man flyttar hit - han hade suttit och översatt den, som en övning, så den fick jag. Handskriven. VÄLKOMMEN TILL JÖNKÖPING på hindi.

GUN
Du var inte snäll mot honom. Herregud vad den mannen-

DU
Ja ja ja ja. Det är som det är.

GUN-BENGT
Men nu ska DU! till Malmö och gå på restaurang med MIG!

DU
Det är så märkligt. Titta på fotot.

GUN
Det gör jag ju.

DU
Men ser du inte då? Att det är nånting som inte stämmer?

GUN
Vad då?

DU
Jag vet inte. Nånting. Jag kan inte säga vad det är. Jag får gåshud.

GUN-BENGT
Och JAG! får RÄVHUD!

DU
Fåna dig inte. Jag mår dåligt.

UNGEN
Ma-ma-ma-ma... (stoppar en gudastatyett i munnen)

DU
Ja kan du säga Krishna då.

Vid bordet bredvid sitter den bedagade nattklubbssångerskan Sonora Rhonchi och studerar in TVÅ SMÅ RÖDA ROSOR med dekadent brytning. Hon har tjuvlyssnat på ert samtal. Det finns ingenting hon inte vet om män. Nu reser hon sig, kommer fram till ert bord, kastar en enda blick på fotot och säger en enda sak innan hon går.

SONORA RHONCHI
Han kastar ingen skugga.

DU
Det är sant. Det var det jag såg.

GUN
Men herregud vad är det med det då.

DU
Han står ju i solen.

GUN
Han kanske står i zenit.

DU
Nej. Nej det finns inget att säga. Sluta. Du ser väl att hans hund kastar en skugga.

GUN
Ja men - den är ju så - fet.

DU
Sluta.

GUN
Vet du, en gång såg jag ett gammalt fotografi från min mormors barndom - ett familjeporträtt i trädgården. Dom hade arrangerat och haft sig, ställt ut salongssoffan på gräsmattan och flyttat ut en lampa också tror jag, och så alla tio barnen och deras föräldrar.

DU
Jaha...?

GUN
Min mormor är fem år på det kortet. Hon sitter i soffan, och framför henne i gräset står hennes syster Ella som är tre.

DU
Vet du om att jag är född med sätesbjudning. Det är som om jag kände på mig hur det skulle bli.

GUN
Men om man tittar så ser man att gräset inte böjer sig där Ella står. Ella dog innan mormor föddes. Dom hade gjort ett fotomontage för att få med alla barnen på samma kort. Fattar du?

Tystnad.

DU
Menar du att dom har ställt ut Bengt Fahlström i solen fast han är död?

GUN
Herregud.

DU
Jag vill gå hem. Jag har tappat aptiten.

SERVITÖREN
Khumbi ki Kari!

DU
Du är snäll du Gun men det här går inte. Jag känner det nu. Kom Slabbert så går vi hem. Nu.

UNGEN
Ma-ma...?

Ridå.

Publicerad i Galago nr 2/92

martin kellermans illustrationer till skuggan
























Illustration publicerad i Galago nr 2/92
Publiceras här med tillstånd av Martin Kellerman