Mot slutet av åttiotalet planerade tidskriften Ord&Bild ett temanummer om mat och erotik och undertecknad var en av de skribenter som inbjöds att bidra. Jag minns att jag undrade hur jag ansågs ha kvalificerat mig för detta uppdrag och jag minns att jag stegrade mig inombords för jag tycker egentligen inte om att skriva på beställning.
Den här gången kunde jag dessutom inte släppa tanken på vad det var de ville ha - 9½ weeks eller Tom Jones eller... Egentligen tror jag inte alls att de "ville ha" nånting som redan fanns - men så där nojig kan man bli när man tilldelas ett ämne. Till sist bestämde jag mig för att det vore väl fan om jag inte skulle kunna få till nåt - men jag kan fortfarande känna nu när skriver in texten Allt hur trögdansad Agnes visade sig vara och hur övertydlig hon blev. Hon får ändå komma med här, kanske för att jag ska minnas hur man inte gör när man dansar - och jo okej då: De sista tre meningarna sitter där de ska.
Sedan blev det inte ens nåt temanummer om mat och erotik, det blev ett om feminism och pornografi istället och där dök Agnes upp till min förvåning. Hur hamnade hon där? Var det det där med skrivmaskin under brösten?
onsdag
allt
presentation av Allt ligger här
Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.
När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.
Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.
Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.
När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.
Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.
Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.
På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.
Publicerad i Ord&Bild nr 3/88
Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.
När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.
Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.
Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.
När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.
Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.
Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.
På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.
Publicerad i Ord&Bild nr 3/88
lördag
geisha
Nej svaret är nej, jag vill inte vara geisha varken i Skövde eller Kyoto och ingenstans däremellan.
Men jag läks av hur hon skapar sig, som man skapar musik.
Men jag läks av hur hon skapar sig, som man skapar musik.
tisdag
presentation av skuggan
I början av 90-talet körde tidningen Galago en miniserie enaktare i genren kontakt-teater - ett begrepp som väl ingen hört talas om varken förr eller senare, fniss. Min egen Skuggan utgjorde en av dessa banbrytande pjäser och illustrerades i lönndom av en rasande ung Martin Kellerman. Jag minns att jag bett Galagos redaktör Rolf Classon att få läsa korrektur innan texten gick i tryck och medan jag satt där vid bordet och läste satt den här pojkvaskern - nån sorts vaktmästarslyngel - vid bordet bredvid och pulade med nån ritning av nåt slag, säkert nåt kopplingsschema till nånting i pentryt där på redaktionen. Jag vet att han tittade på mig två gånger, en gång när vi hälsade och en gång såg jag att han lyfte blicken från det där klottrandet han höll på med - det var allt.
...men när texten publicerades ackompanjerades den av Kellermans klippdockor (se posten under nästa) - och en av dockorna (troligen tänkt att vara rollfiguren DU) bar vad man brukar kalla en kuslig likhet med... eh... undertecknad. Jag tyckte jag var trevlig, jag, men se vilket intryck jag gjorde, bitch on wheels - men ja jag känner igen mig. It's my way or the highway när det gäller vissa saker som har med texter att göra, så är det och det har han fångat - slyngeln. (Som för övrigt då redan börjat göra sig ett namn, jag visste bara inte att det var han som var han när jag satt där och läste.)
Texten presenterades av Galagos redaktion med denna faktaruta:
Detta är Galagos kontakt-teater. Du kan ta med dig texten till en fest eller dylikt och fråga lämplig partner: Vill du spela teater med mig?
Kom ihåg att läsa in replikerna ordentligt, framför allt snabbt, innan du börjar klippa ur figurerna till pjäsen, eftersom texten står på baksidan av klippdockorna. Klipp ur längs den streckade linjen och vik en fot. Följ scenanvisningarna noga. Man förvånas över hur verkliga och levande dockorna blir. [...] LYCKA TILL.
...men när texten publicerades ackompanjerades den av Kellermans klippdockor (se posten under nästa) - och en av dockorna (troligen tänkt att vara rollfiguren DU) bar vad man brukar kalla en kuslig likhet med... eh... undertecknad. Jag tyckte jag var trevlig, jag, men se vilket intryck jag gjorde, bitch on wheels - men ja jag känner igen mig. It's my way or the highway när det gäller vissa saker som har med texter att göra, så är det och det har han fångat - slyngeln. (Som för övrigt då redan börjat göra sig ett namn, jag visste bara inte att det var han som var han när jag satt där och läste.)
Texten presenterades av Galagos redaktion med denna faktaruta:
Detta är Galagos kontakt-teater. Du kan ta med dig texten till en fest eller dylikt och fråga lämplig partner: Vill du spela teater med mig?
Kom ihåg att läsa in replikerna ordentligt, framför allt snabbt, innan du börjar klippa ur figurerna till pjäsen, eftersom texten står på baksidan av klippdockorna. Klipp ur längs den streckade linjen och vik en fot. Följ scenanvisningarna noga. Man förvånas över hur verkliga och levande dockorna blir. [...] LYCKA TILL.
skuggan
presentation av Skuggan ligger här
Du hade hoppats så mycket av det här. Du kunde nästan inte tro att det var sant den där kvällen i våras när du såg i Aftonbladet att det inte blev du som vann en kväll med Ragnar Dahlberg, och i morse när du vaknade var det svårt att låtsas att det fanns någon anledning att stiga upp. Ja, pojken skrek ju, förstås, och eftersom du är ensamstående mamma så fanns det inget val. Men den pojken. Han är tio månader nu och han blir mer lik sin far för varje dag som går.
Det är inte roligt. Man blir inte glad.
Men då. Då ringer Rolf Alsing från Aftonbladet och berättar att du har vunnit andra pris - en kväll med Bengt Fahlström. Nu sitter ungen, du och din bästa väninna Gun på den där indiska restaurangen som just har öppnat i er lilla stad. Det här får du inte sjabbla bort. Inte det här också. Ni ska öva. Gun ska hjälpa dig. Du ska vara du och Gun ska vara Bengt. Det kommer att gå jättebra. Och du som inte ens visste att det fanns nåt andra pris.
GUN-BENGT
Ska vi enas då kanske om... Khumbi ki Kari?
DU
Ja. Det låter så gott när du säger det så där - spjuveraktigt.
GUN-BENGT
Du skulle också kunna säga det.
DU
Nej...! Nej det kan jag inte.
GUN-BENGT
Åh jo. Det tror jag.
DU
(skälmskt) Nej inte nu. Kanske senare.
GUN
Hör du, jag tänkte på - ska du ha ungen med dig på lördag också?
DU
Ja det är väl inte mycket att välja på. Om inte du-
GUN
Nej tyvärr.
DU
Nej. Nej jag förstår dig. Men det är ju tur i oturen att det är Bengt Fahlström. Han tycker nog bättre om barn än Ragnar Dahlberg.
GUN
Det ska vi väl tro.
UNGEN
Gääh...! Då-då-de...!
DU
Nu kräks han snart. Man kan inte titta på honom utan att han kräks. Det var det första han gjorde när han var född så kräktes han. Han har säkert kräkts i livmodern på mig också. Jag tycker det Gun, jag tycker att det skvalpar ibland. Om jag lutar-
DU
Ja jag vill i alla fall ha Bengt Fahlström, det känner jag nu. Kan du inte säga nåt mer och låta sån därn som du gjorde?
GUN-BENGT
Jo. Brukar DU! ofta titta på teve?
Tystnad.
DU
Jag vet inte, Gun, det är ändå nåt som fattas. Du gör det så bra, men-
GUN
Jag vet. Jag märker det själv. Jag har inte kommit under skinnet på honom ännu. Men det är så länge sen jag såg honom. Jag tror jag blandar ihop honom med han vad heter han den där andre. Andy Pandy.
DU
Andy Pandy finns väl inte nu.
GUN
Men finns Bengt Fahlström nu då? Jag får ingen impuls. Jag hittar ingen ingång.
DU
(hivar upp Aftonbladet ur din nätkasse) Han är på bild på sidan arton. Det kanske hjälper.
GUN
Va' go' han är.
Servitören har närmat sig ert bord för att diskret sopa ihop skärvorna av det glas och porslin som Gun-Bengt hade sönder när hon gestikulerade naturtroget. Han har tagit upp era beställningar och avlägsnat sig.
DU
(tittar på fotot) Konstigt...
GUN
Vad är det som är konstigt?
DU
Nä jag vet inte. Ingenting.
GUN
Förresten vart tog indiern vägen?
DU
Till köket med vår beställning. Vad menar du?
GUN
Nej men inte han. Din indier som flyttade hit när du hade skilt dig.
DU
Jag frågade om han inte längtade hem till Indien igen.
GUN
Herregud vad den mannen älskade dig.
DU
Ja ja ja.
GUN
Gick och lärde sig svenska för att kunna prata med dig. Herregud. Har ni nån kontakt?
DU
Han skickade en julklapp.
GUN
Ja...?
DU
Du vet den där boken man får från kommunen när man flyttar hit - han hade suttit och översatt den, som en övning, så den fick jag. Handskriven. VÄLKOMMEN TILL JÖNKÖPING på hindi.
GUN
Du var inte snäll mot honom. Herregud vad den mannen-
DU
Ja ja ja ja. Det är som det är.
GUN-BENGT
Men nu ska DU! till Malmö och gå på restaurang med MIG!
DU
Det är så märkligt. Titta på fotot.
GUN
Det gör jag ju.
DU
Men ser du inte då? Att det är nånting som inte stämmer?
GUN
Vad då?
DU
Jag vet inte. Nånting. Jag kan inte säga vad det är. Jag får gåshud.
GUN-BENGT
Och JAG! får RÄVHUD!
DU
Fåna dig inte. Jag mår dåligt.
UNGEN
Ma-ma-ma-ma... (stoppar en gudastatyett i munnen)
DU
Ja kan du säga Krishna då.
Vid bordet bredvid sitter den bedagade nattklubbssångerskan Sonora Rhonchi och studerar in TVÅ SMÅ RÖDA ROSOR med dekadent brytning. Hon har tjuvlyssnat på ert samtal. Det finns ingenting hon inte vet om män. Nu reser hon sig, kommer fram till ert bord, kastar en enda blick på fotot och säger en enda sak innan hon går.
SONORA RHONCHI
Han kastar ingen skugga.
DU
Det är sant. Det var det jag såg.
GUN
Men herregud vad är det med det då.
DU
Han står ju i solen.
GUN
Han kanske står i zenit.
DU
Nej. Nej det finns inget att säga. Sluta. Du ser väl att hans hund kastar en skugga.
GUN
Ja men - den är ju så - fet.
DU
Sluta.
GUN
Vet du, en gång såg jag ett gammalt fotografi från min mormors barndom - ett familjeporträtt i trädgården. Dom hade arrangerat och haft sig, ställt ut salongssoffan på gräsmattan och flyttat ut en lampa också tror jag, och så alla tio barnen och deras föräldrar.
DU
Jaha...?
GUN
Min mormor är fem år på det kortet. Hon sitter i soffan, och framför henne i gräset står hennes syster Ella som är tre.
DU
Vet du om att jag är född med sätesbjudning. Det är som om jag kände på mig hur det skulle bli.
GUN
Men om man tittar så ser man att gräset inte böjer sig där Ella står. Ella dog innan mormor föddes. Dom hade gjort ett fotomontage för att få med alla barnen på samma kort. Fattar du?
Tystnad.
DU
Menar du att dom har ställt ut Bengt Fahlström i solen fast han är död?
GUN
Herregud.
DU
Jag vill gå hem. Jag har tappat aptiten.
SERVITÖREN
Khumbi ki Kari!
DU
Du är snäll du Gun men det här går inte. Jag känner det nu. Kom Slabbert så går vi hem. Nu.
UNGEN
Ma-ma...?
Ridå.
Publicerad i Galago nr 2/92
Du hade hoppats så mycket av det här. Du kunde nästan inte tro att det var sant den där kvällen i våras när du såg i Aftonbladet att det inte blev du som vann en kväll med Ragnar Dahlberg, och i morse när du vaknade var det svårt att låtsas att det fanns någon anledning att stiga upp. Ja, pojken skrek ju, förstås, och eftersom du är ensamstående mamma så fanns det inget val. Men den pojken. Han är tio månader nu och han blir mer lik sin far för varje dag som går.
Det är inte roligt. Man blir inte glad.
Men då. Då ringer Rolf Alsing från Aftonbladet och berättar att du har vunnit andra pris - en kväll med Bengt Fahlström. Nu sitter ungen, du och din bästa väninna Gun på den där indiska restaurangen som just har öppnat i er lilla stad. Det här får du inte sjabbla bort. Inte det här också. Ni ska öva. Gun ska hjälpa dig. Du ska vara du och Gun ska vara Bengt. Det kommer att gå jättebra. Och du som inte ens visste att det fanns nåt andra pris.
GUN-BENGT
Ska vi enas då kanske om... Khumbi ki Kari?
DU
Ja. Det låter så gott när du säger det så där - spjuveraktigt.
GUN-BENGT
Du skulle också kunna säga det.
DU
Nej...! Nej det kan jag inte.
GUN-BENGT
Åh jo. Det tror jag.
DU
(skälmskt) Nej inte nu. Kanske senare.
GUN
Hör du, jag tänkte på - ska du ha ungen med dig på lördag också?
DU
Ja det är väl inte mycket att välja på. Om inte du-
GUN
Nej tyvärr.
DU
Nej. Nej jag förstår dig. Men det är ju tur i oturen att det är Bengt Fahlström. Han tycker nog bättre om barn än Ragnar Dahlberg.
GUN
Det ska vi väl tro.
UNGEN
Gääh...! Då-då-de...!
DU
Nu kräks han snart. Man kan inte titta på honom utan att han kräks. Det var det första han gjorde när han var född så kräktes han. Han har säkert kräkts i livmodern på mig också. Jag tycker det Gun, jag tycker att det skvalpar ibland. Om jag lutar-
GUN
För guds skull sätt dig ner. Jag tror dig.DU
Ja jag vill i alla fall ha Bengt Fahlström, det känner jag nu. Kan du inte säga nåt mer och låta sån därn som du gjorde?
GUN-BENGT
Jo. Brukar DU! ofta titta på teve?
Tystnad.
DU
Jag vet inte, Gun, det är ändå nåt som fattas. Du gör det så bra, men-
GUN
Jag vet. Jag märker det själv. Jag har inte kommit under skinnet på honom ännu. Men det är så länge sen jag såg honom. Jag tror jag blandar ihop honom med han vad heter han den där andre. Andy Pandy.
DU
Andy Pandy finns väl inte nu.
GUN
Men finns Bengt Fahlström nu då? Jag får ingen impuls. Jag hittar ingen ingång.
DU
(hivar upp Aftonbladet ur din nätkasse) Han är på bild på sidan arton. Det kanske hjälper.
GUN
Va' go' han är.
Servitören har närmat sig ert bord för att diskret sopa ihop skärvorna av det glas och porslin som Gun-Bengt hade sönder när hon gestikulerade naturtroget. Han har tagit upp era beställningar och avlägsnat sig.
DU
(tittar på fotot) Konstigt...
GUN
Vad är det som är konstigt?
DU
Nä jag vet inte. Ingenting.
GUN
Förresten vart tog indiern vägen?
DU
Till köket med vår beställning. Vad menar du?
GUN
Nej men inte han. Din indier som flyttade hit när du hade skilt dig.
DU
Jag frågade om han inte längtade hem till Indien igen.
GUN
Herregud vad den mannen älskade dig.
DU
Ja ja ja.
GUN
Gick och lärde sig svenska för att kunna prata med dig. Herregud. Har ni nån kontakt?
DU
Han skickade en julklapp.
GUN
Ja...?
DU
Du vet den där boken man får från kommunen när man flyttar hit - han hade suttit och översatt den, som en övning, så den fick jag. Handskriven. VÄLKOMMEN TILL JÖNKÖPING på hindi.
GUN
Du var inte snäll mot honom. Herregud vad den mannen-
DU
Ja ja ja ja. Det är som det är.
GUN-BENGT
Men nu ska DU! till Malmö och gå på restaurang med MIG!
DU
Det är så märkligt. Titta på fotot.
GUN
Det gör jag ju.
DU
Men ser du inte då? Att det är nånting som inte stämmer?
GUN
Vad då?
DU
Jag vet inte. Nånting. Jag kan inte säga vad det är. Jag får gåshud.
GUN-BENGT
Och JAG! får RÄVHUD!
DU
Fåna dig inte. Jag mår dåligt.
UNGEN
Ma-ma-ma-ma... (stoppar en gudastatyett i munnen)
DU
Ja kan du säga Krishna då.
Vid bordet bredvid sitter den bedagade nattklubbssångerskan Sonora Rhonchi och studerar in TVÅ SMÅ RÖDA ROSOR med dekadent brytning. Hon har tjuvlyssnat på ert samtal. Det finns ingenting hon inte vet om män. Nu reser hon sig, kommer fram till ert bord, kastar en enda blick på fotot och säger en enda sak innan hon går.
SONORA RHONCHI
Han kastar ingen skugga.
DU
Det är sant. Det var det jag såg.
GUN
Men herregud vad är det med det då.
DU
Han står ju i solen.
GUN
Han kanske står i zenit.
DU
Nej. Nej det finns inget att säga. Sluta. Du ser väl att hans hund kastar en skugga.
GUN
Ja men - den är ju så - fet.
DU
Sluta.
GUN
Vet du, en gång såg jag ett gammalt fotografi från min mormors barndom - ett familjeporträtt i trädgården. Dom hade arrangerat och haft sig, ställt ut salongssoffan på gräsmattan och flyttat ut en lampa också tror jag, och så alla tio barnen och deras föräldrar.
DU
Jaha...?
GUN
Min mormor är fem år på det kortet. Hon sitter i soffan, och framför henne i gräset står hennes syster Ella som är tre.
DU
Vet du om att jag är född med sätesbjudning. Det är som om jag kände på mig hur det skulle bli.
GUN
Men om man tittar så ser man att gräset inte böjer sig där Ella står. Ella dog innan mormor föddes. Dom hade gjort ett fotomontage för att få med alla barnen på samma kort. Fattar du?
Tystnad.
DU
Menar du att dom har ställt ut Bengt Fahlström i solen fast han är död?
GUN
Herregud.
DU
Jag vill gå hem. Jag har tappat aptiten.
SERVITÖREN
Khumbi ki Kari!
DU
Du är snäll du Gun men det här går inte. Jag känner det nu. Kom Slabbert så går vi hem. Nu.
UNGEN
Ma-ma...?
Ridå.
Publicerad i Galago nr 2/92
söndag
bachvariationer I
Stapla klossar på varann, det är basics. Att undersöka strukturen via reduceringar är första steget mot skönheten. Jag tänker mig att Bach höll på så där när han var liten. Skruvade isär urverk tills hans mamma blev galen på honom. Johann Sebastian, vad är det där för metallbit, var skulle den sitta...?
Sedan hans första fru: Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Sedan hans andra fru - sluta, sluta, du kommer aldrig att få ihop det igen!
Sedan Gud.
Sedan hans första fru: Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Sedan hans andra fru - sluta, sluta, du kommer aldrig att få ihop det igen!
Sedan Gud.
bachvariationer II
Bach sitter på en trävind. Det är i maj, det är dag, det är glest mellan virket och ljuset tar sig igenom. Han plockar isär ett urverk bit för bit och det är tusentals delar för uret är stort som en orgel och har nåt med rymden att göra.
Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.
Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.
torsdag
de där skorna I
Det finns ett talesätt, jag tror det är irländskt, som lyder att He knows the cost of everything and the value of nothing. Alltså ungefär att det finns människor som vet exakt vad nånting kostar men som inte förstår sig på vad det är värt.
De där människorna, jag har träffat dem. Man har inte lust att berätta för dem om de där himla skorna man har sett.
De där människorna, jag har träffat dem. Man har inte lust att berätta för dem om de där himla skorna man har sett.
de där skorna II
Ge människan en mask och hon blir sann, sa Oscar Wilde.
Ge mig de där himla skorna, jag känner att de vet vem jag är.
Ge mig de där himla skorna, jag känner att de vet vem jag är.
söndag
testa din lyrikkunskap!
Vem andas en sådan febrig syntax - så stötig - välbekant...? Är det Emily - public - like a Frog - Dickinson...? Nah. Björling då, Gunnar, han söker ju - sitt ansikte, och fingrarna? Jo. Men inte här.
Så - vem?
LEVNADENS - LITANIA
När dikten - när jag
när svalorna - o gud
Dröm - du har kommit, du har kommit - du sover
det jag först - det var, det var en gång - det är
en fogel - för dom, för du mig - förneka
barnet och - besvärjelse, besvärjelse - den blinda
Hon styrde - hur mycket
det jag först - det var
Jag gick - jag hör, elegi över - ensligheten, Karon - klockor
jag hörde - jag plockar
jag plågades - jag sysslar, i min - i sorg
jag vet - jag är fången
nu hatar - nu är, mitt liv - mord, och allt - och senare
Det var en gång - det är
allt som - den andre, han stöder
- havets hand
LÖSNING:
I ett ljudisolerat rum på ett sjukhus står en känslig maskin, en apparat som analyserar din röst och matar ut dess beskaffenhet översatt till visuella representationer på en remsa. Jag gick i salarna och det var sent, jag gick en kväll i Mimas salar. Eller, vad säger jag, jag menar att en kväll när jag jobbade över beslöt jag att lära mig sköta analysatorn, som var ett utlåningsexemplar från tillverkaren.
Jag trodde jag var ensam.
Det finns hos miman vissa drag som kommit med i den och verkar där i banor av en sådan art att människans tanke aldrig vandrat dem. [...] Uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima han funnit upp låg bortom analysen.
Det där är inte min röst. Jag vet väl hur min röst ser ut. Men apparaten står och minns - andra röster den har hört i andra rum, andra tider. I miman fick vi in att det finns liv på flera håll. Men var ger miman ej besked om. Det kommer spår och bilder, landskap och fragment av språk, som talas någonstans, men var.
Ja, var - och hur tröstar man en grundtonsfrekvensanalysator? Hon får rabbla sina remsor. Jag sitter kvar tills rösterna har ebbat ut.
På Medborgarplatsens bibliotek står en annan sorts mima, större, ålderdomligare, med en doft av trä och gammalt papper. Det är ett övergivet, slumpartat kartotek, en gång tänkt att uppta titel eller första rad hos varje dikt i bibliotekets hyllor. På utsidan av varje liten låda i detta stora röstkartotek sitter en etikett med inledningsorden från det första och det sista kortet i just den lådan. "Dikten" här ovan är en sammanställning av några sådana etiketter.
Så febrigt och så välbekant. Vår trogna Mima gör allt hon kan och söker, söker, söker.
Mimarob: Catharina Jarl
Kursiverade meningar är utdrag ur Harry Martinsons Aniara.
Kartoteket finns inte längre kvar på Medborgarplatsens bibliotek.
Så - vem?
LEVNADENS - LITANIA
När dikten - när jag
när svalorna - o gud
Dröm - du har kommit, du har kommit - du sover
det jag först - det var, det var en gång - det är
en fogel - för dom, för du mig - förneka
barnet och - besvärjelse, besvärjelse - den blinda
Hon styrde - hur mycket
det jag först - det var
Jag gick - jag hör, elegi över - ensligheten, Karon - klockor
jag hörde - jag plockar
jag plågades - jag sysslar, i min - i sorg
jag vet - jag är fången
nu hatar - nu är, mitt liv - mord, och allt - och senare
Det var en gång - det är
allt som - den andre, han stöder
- havets hand
LÖSNING:
I ett ljudisolerat rum på ett sjukhus står en känslig maskin, en apparat som analyserar din röst och matar ut dess beskaffenhet översatt till visuella representationer på en remsa. Jag gick i salarna och det var sent, jag gick en kväll i Mimas salar. Eller, vad säger jag, jag menar att en kväll när jag jobbade över beslöt jag att lära mig sköta analysatorn, som var ett utlåningsexemplar från tillverkaren.
Jag trodde jag var ensam.
Det finns hos miman vissa drag som kommit med i den och verkar där i banor av en sådan art att människans tanke aldrig vandrat dem. [...] Uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima han funnit upp låg bortom analysen.
Det där är inte min röst. Jag vet väl hur min röst ser ut. Men apparaten står och minns - andra röster den har hört i andra rum, andra tider. I miman fick vi in att det finns liv på flera håll. Men var ger miman ej besked om. Det kommer spår och bilder, landskap och fragment av språk, som talas någonstans, men var.
Ja, var - och hur tröstar man en grundtonsfrekvensanalysator? Hon får rabbla sina remsor. Jag sitter kvar tills rösterna har ebbat ut.
På Medborgarplatsens bibliotek står en annan sorts mima, större, ålderdomligare, med en doft av trä och gammalt papper. Det är ett övergivet, slumpartat kartotek, en gång tänkt att uppta titel eller första rad hos varje dikt i bibliotekets hyllor. På utsidan av varje liten låda i detta stora röstkartotek sitter en etikett med inledningsorden från det första och det sista kortet i just den lådan. "Dikten" här ovan är en sammanställning av några sådana etiketter.
Så febrigt och så välbekant. Vår trogna Mima gör allt hon kan och söker, söker, söker.
Mimarob: Catharina Jarl
Kursiverade meningar är utdrag ur Harry Martinsons Aniara.
Kartoteket finns inte längre kvar på Medborgarplatsens bibliotek.
tisdag
snö i nosen
Här bor människorna
Jag tycker om människorna
På vintern är det ofta mörkt
promenaderna kortare
kopplet kallare
Påpekade jag att jag tycker om människorna?
Jag känner nio
Det är vinter nu till exempel
sedan hur länge minns jag inte
Vår port känner jag igen, har alltid gjort
Vid kvällspromenader har jag ofta sett - som nu
hur ljusen tänds och släcks i fönster överallt
och hört hur det slamrar och låter
när människor lever
Bostadsområdet synes mig då likna
ett nyligen varslat flipperpalats
ehuru jag tror mig aldrig ha sett ett sådant
Mig spelar det så liten roll
Snö i nosen!
Jag är såvitt jag kan påminna mig inte en spelande hund
Snö i nosen
Det är något mycket intressant att leva
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987
Jag tycker om människorna
På vintern är det ofta mörkt
promenaderna kortare
kopplet kallare
Påpekade jag att jag tycker om människorna?
Jag känner nio
Det är vinter nu till exempel
sedan hur länge minns jag inte
Vår port känner jag igen, har alltid gjort
Vid kvällspromenader har jag ofta sett - som nu
hur ljusen tänds och släcks i fönster överallt
och hört hur det slamrar och låter
när människor lever
Bostadsområdet synes mig då likna
ett nyligen varslat flipperpalats
ehuru jag tror mig aldrig ha sett ett sådant
Mig spelar det så liten roll
Snö i nosen!
Jag är såvitt jag kan påminna mig inte en spelande hund
Snö i nosen
Det är något mycket intressant att leva
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987
lördag
uppenbarelsebok
En uppenbarelse kan förstås vara en madonna som träder fram i en klippskreva och gråter blod över framtida påvars framtida öden.
Men det är den snäva definitionen.
En uppenbarelse kan också vara när man som femåring inser att drottningen bajsar däruppe på slottet och kanske just nu eller när man som medelåldring hör Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol. En uppenbarelse kan vara när man hör en duns i hallen och upptäcker att man av misstag fått en postorderkatalog som riktar sig endast till bönder. "Återupplivningsapparat för smågrisar" - men alltså finns sånt? En sådan måste du väl ha, hojtar de glada kamraterna, tänk så bra att ha i bakfickan om du skulle råka på en medvetslös kulting på trottoaren, du som är en sådan djurvän!
Och någonting har hänt.
Allt, säger jag, allt som vidgar ditt sinne utan att samtidigt skada dig är en uppenbarelse i min bok.
Men det är den snäva definitionen.
En uppenbarelse kan också vara när man som femåring inser att drottningen bajsar däruppe på slottet och kanske just nu eller när man som medelåldring hör Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol. En uppenbarelse kan vara när man hör en duns i hallen och upptäcker att man av misstag fått en postorderkatalog som riktar sig endast till bönder. "Återupplivningsapparat för smågrisar" - men alltså finns sånt? En sådan måste du väl ha, hojtar de glada kamraterna, tänk så bra att ha i bakfickan om du skulle råka på en medvetslös kulting på trottoaren, du som är en sådan djurvän!
Och någonting har hänt.
Allt, säger jag, allt som vidgar ditt sinne utan att samtidigt skada dig är en uppenbarelse i min bok.
onsdag
att lämna jönköping
Man minns inte det man väntat sig att minnas och man saknar andra saker än man trott, när man flyttar.
Aldrig mer ska jag få undra, när det oväntat ringer på dörren, om det är Jesus eller Electrolux. Det kommer alltid att vara Electrolux, nu när jag lämnat Jönköping.
Aldrig mer ska jag uppsöka den undanskymda vrån i bokhandeln och stå där och glutta, generad, som om det rörde sig om franska kort, i boken med titeln "Hönsskötsel på rimligt vis". En bok som utövat en säregen dragningskraft på mig kanske därför att det implicita budskapet i titeln är inte bara att det finns ett orimligt sätt att sköta höns på utan också att det hade varit tänkbart att skriva en bok om det istället.
Åh, Jönköping. Där är det bättre att säga för lite än för mycket. I nya konserthusets foajé efter Broadwayensemblens gästspel med A Chorus Line hörs en kvinna kommentera föreställningen. Hon säger inte "Jag blir så lycklig, vad roligt det har varit ikväll, jag är visst alldeles röd om kinderna, ibland tror jag nästan att jag skulle kunna dansa sådär!" Det är klart att hon inte gör. Hon säger "Jag måste skaffa glasögon". Det betyder samma sak, i Jönköping. "Ja börjar man med glasögon så är man fast", svarar hennes väninna.
Märkliga stad, där glina vrålar glåpord efter den trettioåring som visar sig ute efter tio på kvällen: Du ska vara hemma och mata katten! Rara stad, där man kan få se en madonna ligga raklång i ett diskställ på loppis. (Man kan fråga sig om detta är ett rimligt sätt att sköta madonnor på.)
Den siste jag såg på perrongen innan tåget gick var en psykotisk man som brukade stoppa förtroliga meddelanden genom mitt brevinkast, alltid prydligt adresserade "Till Kommissarie Jarl Kulle tillhanda". Jag kände igen honom där på perrongen eftersom han en gång ringde på min dörr. Han blev mycket arg och mycket rädd när han förstod att jag inte var Jarl Kulle och inte kommissarie och han skulle polisanmäla mig för att jag, som han tyckte, falskeligen hade en Jarl-skylt på min dörr.
Nej honom saknar jag inte. Men så orimligt är det här livet inrättat... att det har hänt att jag saknat hans brev.
Publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 32 1991
Aldrig mer ska jag få undra, när det oväntat ringer på dörren, om det är Jesus eller Electrolux. Det kommer alltid att vara Electrolux, nu när jag lämnat Jönköping.
Aldrig mer ska jag uppsöka den undanskymda vrån i bokhandeln och stå där och glutta, generad, som om det rörde sig om franska kort, i boken med titeln "Hönsskötsel på rimligt vis". En bok som utövat en säregen dragningskraft på mig kanske därför att det implicita budskapet i titeln är inte bara att det finns ett orimligt sätt att sköta höns på utan också att det hade varit tänkbart att skriva en bok om det istället.
Åh, Jönköping. Där är det bättre att säga för lite än för mycket. I nya konserthusets foajé efter Broadwayensemblens gästspel med A Chorus Line hörs en kvinna kommentera föreställningen. Hon säger inte "Jag blir så lycklig, vad roligt det har varit ikväll, jag är visst alldeles röd om kinderna, ibland tror jag nästan att jag skulle kunna dansa sådär!" Det är klart att hon inte gör. Hon säger "Jag måste skaffa glasögon". Det betyder samma sak, i Jönköping. "Ja börjar man med glasögon så är man fast", svarar hennes väninna.
Märkliga stad, där glina vrålar glåpord efter den trettioåring som visar sig ute efter tio på kvällen: Du ska vara hemma och mata katten! Rara stad, där man kan få se en madonna ligga raklång i ett diskställ på loppis. (Man kan fråga sig om detta är ett rimligt sätt att sköta madonnor på.)
Den siste jag såg på perrongen innan tåget gick var en psykotisk man som brukade stoppa förtroliga meddelanden genom mitt brevinkast, alltid prydligt adresserade "Till Kommissarie Jarl Kulle tillhanda". Jag kände igen honom där på perrongen eftersom han en gång ringde på min dörr. Han blev mycket arg och mycket rädd när han förstod att jag inte var Jarl Kulle och inte kommissarie och han skulle polisanmäla mig för att jag, som han tyckte, falskeligen hade en Jarl-skylt på min dörr.
Nej honom saknar jag inte. Men så orimligt är det här livet inrättat... att det har hänt att jag saknat hans brev.
Publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 32 1991
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
