kvinnor på gränsen del 2: be careful out there

...men det är tufft på olika sätt, kan man säga. Inom Hemtjänst var det mer kamma mattfransar under pistolhot och så, och man såg direkt om dom hade Fingret. Kärringarna. Att dom gick bakom en i två timmar och drog med fingret för att se om man dammat tillräckligt, putsat tillräckligt, sopat tillräckligt. Vill du känna på min knuta här eller vill du putsa lite bättre.

Man fick sina uppdrag på morgonsamlingen i Lokalen och då hade man ont i magen ibland när man visste att man skulle till fyra Finger samma dag. Gruppledaren förstod, men vad kunde hon göra. När vi reste oss brukade hon gasta genom skrapet av stolar att Hey hey hey - let's be careful out there. Let's do it to them before they do it to us.

Sen hamnade man här på avdelningen då då, och det är väl... likadant fast på ett annat vis. Jag har svårt att glömma treantvå. Ja nu säger jag som vart hon död och det är hon ju inte - men tyst. Det blev verkligen så tyst, för hon hade ropat "Hallå! Hallå!" i åtta år. Det var det enda hon gjorde, det, och så att hon singlade blöjor genom fönstret. På vintern såg det vackert ut, på lite avstånd. Men i alla fall, hon ropade dygn efter dygn och år efter år, och så sen för ett halvår sen började tolvantre plötsligt att ropa tillbaks, "Hallå! Hallå!", tvärs över korridoren. Det fanns mönster i det, ett partitur, dom lyssnade efter varann. Läkaren sa att dom höll varandras ångest igång. Sen dog han, tolvantre, och treantvå har slutat ropa. Hon kommer att sörja ihjäl sig, sa jag till doktorn igår. "Jag hade ett par undulater", sa han. "När den ena hade dött så tog det tre veckor och så var den andre död." Dom tyckte om varann, sa jag. "Nej dom tyckte aldrig om varann", sa han. "Saken är den att dom förstärkte varandras känsla av att vara undulater."

Så gick han. Jag kunde inte släppa hans axlar med blicken; det måtte ha varit första gången jag såg på honom bakifrån.

Andra delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Be careful out there publicerades i Aftonbladet 25 maj 1993

kvinnor på gränsen del 3: ingen hinner

Jag hinner inte. Ingen hinner. Feta magdansösen på den turkiska syltan böljar in med ett band av röda skavmärken kring midjan - hon hann inte ta av sig jeansen i tid den här gången heller. En honungssmörgås ramlar ut ur tvååringens tröja när han ska bada på kvällen, en smörgås som hans mamma sett förut, men när, när - var det i morse eller är det onsdag idag och var det tisdag när hon slängde honungsburken och kan man i så fall ha en smörgås i ärmen i två dagar? Jag hinner inte sova och jag hinner inte drömma den här drömmen, den verkar försagd. Stökig är den, konstiga saker ligger på konstiga ställen fast jag inte lagt dem där. Nej! Det känns som om jag vaknar - nej! Inte vakna så här, inte nu, jag måste hinna städa först, måste lämna den här drömmen så som jag själv skulle vilja finna den om den var en tågtoalett eller är det torsdag idag.

Vi hinner inte gå på teatern ikväll och ändå har vi gjort det. Pjäsen har lanserats som äntligen-ett-drama-om-vår-samtid men ingen replik klingar mer hysteriskt samtida än min väninnas över mellanaktskaffet. Varför fråga om hon menar trips. Det tror hon säkert att hon gör.

-Mina krukväxter har tics.

Tredje och sista delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Ingen hinner publicerades i Aftonbladet 26 maj 1993

synkopering

Tre gamla honor kommer gående i bredd. Det blir en ansenlig bredd, en mäktig formation som går fram över trottoarerna som en torr våg. De håller varandra under armarna. Hon längst till vänster har en käpp i vänster hand. Kvinnan på högerkanten har en käpp i den högra. Den i mitten har ett stadigt grepp om båda yttrarna och hennes ansiktsuttryck avslöjar inget. Är hon stommen eller det som måste bäras upp? Är hon det starkaste eller det svagaste i denna varelse med åtta ben? Man vet inte. Symbioser känner inte starkt och svagt. Detta är en gumsymbios, hon är dess axel, det är allt.

En annan kvinna sitter på bänken vid kyrkväggen där majsolen finns. Kyrkan reveteras och ställningarna får kyrkan inuti att se ertappad ut, ömklig. Den som passerar blir ett barn som ovetande slungat upp badrumsdörren och mot bådas vilja råkat se sin mormor i korsett.

Kvinnan på bänken är klädd i mörkblå kappa och mörkblå hatt med vitt band. Benen är lindade innanför de tjocka nylonstrumporna. Hon har en rollator framför sig och hon släpper inte taget fast hon sitter.

All denna metall runt två gamla skepp. Alla konstruktioner.

Att bli gammal. Hela tiden vandrar kroppen, först i samma rytm som den man tycker sig vara, sedan i en annan. Naturligtvis sker det i grader men själv märker man det mycket plötsligt, vid en enda tid så konkret att det skulle vara möjligt att nämna ett klockslag. En morgon (kanske 05.18) ser man klart (kanske i en spegel) ett dåligt tryck där färgen och konturerna inte förhåller sig till varandra som tidigare. Det har uppstått en överlappning och ett glapp.

Först detta, sedan ett genomfört byte Att bli gammal. Att ha skelettet inte i sig utan runt sig.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

maj

Jag minns Susanne när vi åkte buss från helveteshålan där vi jobbade när vi var tjugo. Hon tar en länk av sitt långa hår och känner på det, luktar på det, blundar en stund. "Mmm, det luktar maj."

Det var inte månaden hon menade. Tänk igen - på skånska.

presentation av projekt porlock

Personen från Porlock har sökt mig i hela mitt liv. Knackat på min dörr stup i kvarten; en shapeshifter är han men jag vet att det är han, jag känner honom nu.

I början av 2000-talet bestämde jag mig för att fråga andra människor hur, var och när han har kommit till dem i deras liv och vad han har sabbat, ja för jag är ju säker på att alla har mött honom nån gång. Du med, eller hur. Du har suttit där med penna mot papper eller stått där med stråke mot sträng, och då, då knackar det på dörren och där står personen från Porlock och pladdrar på tills du glömt hur det var, det där du skulle skapa. Kvar finns bara en sorts dov fantomsmärta. I bästa fall en gnagande känsla vecka ut och vecka in att om det inte vore för ungarna och hunden och gräsmattan som ska klippas och maten som ska lagas och brödtexten som ska skrivas och farmor som ska besökas - och så vidare. I värsta fall: Oblivion. Du har glömt inte bara din glasklara vision utan också varför det var så viktigt överhuvudtaget, det där som du höll på med.

Min tanke var att ställa frågan till ett antal utövande konstnärer, som en enkät, och sälja hela paketet - min text här nedan plus alla svar - till någon tidskrift. Av detta blev det inget och det var inte ens Personens fel. Det blev ett Moment 22, som så ofta när man försöker frilansa: Intervjuobjekten vill veta var deras svar skall komma att publiceras, innan de svarar, och publikationen ifråga vill läsa svaren innan de bestämmer sig för att köpa. Projektet gick därmed i baklås. Det var synd.

Innan dess hann tonsättaren Paula af Malmborg Ward skriva ett fantastiskt enkätsvar. Det publiceras med Paulas tillstånd här nedan efter min text Personen från Porlock.

...
...
...
...

Nån gång. Nån gång skall jag lära mig att programmera och då skall jag göra en briljant screensaver av den där gubben.

personen från porlock

presentation av projekt Porlock ligger här
Paula af Malmborg Wards enkätsvar ligger här


In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.


Så börjar Samuel Taylor Coleridges berömda dikt Kubla Khan som han skrev mot slutet av sjuttonhundratalet. Den har blivit välkänd i egen rätt men också på grund av det som Coleridge har berättat om dess tillkomst. För honom var dikten inte en källa till glädje: Den var inte så lysande som han visste att den hade kunnat vara, borde ha varit, skulle ha varit - om det inte varit för den där personen från Porlock.

Det var på hösten år 1797. Coleridge bodde tillfälligt på en bondgård mellan Porlock och Linton. Han hade tagit ett ordinerat preparat som innehöll opium och suttit och somnat i stolen medan han läste om Kubla Khans palats. Sömnen varade i flera timmar och i sin opiumdröm skrev han en dikt, eller snarare åsåg hur en dikt blev till. De lyriska bilderna stod upp för hans syn som vore de föremål istället för ord, men orden fanns där också, parallellt med dessa märkliga syner, och när han vaknade hade han hela texten klar i sitt huvud, två-trehundra rader som bara skulle skrivas ner, utan möda. Det måste ha känts som att ta diktamen direkt från änglarna.

Han hinner skriva några rader. Då. Då blir han "called out by a person on business from Porlock, and detained by him above an hour" och när han sedan återvänder till sitt skrivbord kan han inte längre minnas sin vision. Dikten stannar på femtiofyra rader och känns ofullgången.

Vi vet ingenting om personen från Porlock vad gäller hans identitet eller vad hans ärende var. Allt vi vet är att han anlände i precis fel ögonblick och genom sin pratsamma närvaro berövade världen ett epos av potentiellt gudomlig lyskraft.

Enligt Coleridge.

Den engelska nittonhundratalspoeten Stevie Smith hade en annan teori om hur det gick till: Det rörde sig bara om skrivkramp. Vanlig, simpel, marterande lamslagenhet inför arket. Coleridge satt fast. Han grät och skrek, påstår hon, "Jag är färdig, jag är slut! Jag kommer aldrig att kunna skriva ett enda ord till på den här dikten!" Och vem träder in på scenen då om inte Personen från Porlock, den stackarn, som får ta på sig hela skulden för att Coleridges dikt står ofullbordad än idag, operfekt ända in i evigheten, jämfört med drömmen. Amen. Vilken lättnad att han kom, och sabbade allt med sitt oklara ärende och sitt obefintliga signalement. Det enda vi vet om honom är att det var hans fel och inte Coleridges, och det är väl egentligen det enda vi behöver veta.

drömmen om a enkätsvar från paula af malmborg ward

Jag har träffat Personen från Porlock två gånger. Båda gångerna i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Första gången hade jag en fantastisk dröm om tonen A. I drömmen stod tonen A för hela meningen med livet, ja fyllde hela existensen både i och utanför mig själv med innehåll och förunderlig skönhet. Tonen A gjorde varat gudomligt vackert och alldeles sant.

När jag vaknade var jag förstås fast besluten att omsätta denna dröm, med sin fullkomliga och självklara känsla, i ett stort stycke musik. Det fick heta "Drömmen om A", upptog min tid en hel höst och visade sig vara helt omöjligt att spela. Jag kommer aldrig att få höra det.

Först nu förstår jag att jag då hade träffat Personen från Porlock första gången.

Andra gången, också nu i en dröm, inträffade samma sak men nu var det en fiss-molltreklang som var skapelsens hela essens. Även denna gång började jag storstilat men bara idémässigt, aldrig konkret, att omsätta drömmen i musik, men minnet av den förra satsningen kom ifatt mig ganska snart och jag lade luttrad ner projektet.

Inget stycke blev alltså skrivet.

Sen dess har Personen från Porlock inte visat sig.

Blev han sur, tro?

Paula af Malmborg Ward är kompositör.

lotteri

En prudentlig man står mitt på torget med en enorm, skär och fryntlig tyggris i famnen. Han är rörande, ser ut som om det vore livets slutgiltiga tarvlighet gentemot honom att han skulle behöva vinna denna gris. Han står med fötterna mycket tätt ihop och glasögonen nerhasade och kan inte ens minnas varför han tog den där lotten när det ju ändå bara fanns grisar, osthyvlar och plastblommor att vinna. Han står där, patetisk som smörgåspaketet hos den man som går till ett arbete han aldrig tyckt om. Mitt på torget med en tyggris, man vill ta den från honom, klappa honom på axeln, leda honom hem och säga att det löser sig. Men man gör inte det, trots allt, och snart börjar det regna också.

En prudentlig man står mitt på torget med en blöt gris i famnen. Det är så lite han inte vet.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987