...och på tal om redigerare (se posten under denna) så är det inte bara mig de ger sig på. Inte ens gamle Will kom undan, iallafall inte om man skall tro Richard Curtis, mannen bakom The Shakespeare Sketch. (Ni skall strax få se den.) Teaterchefen i denna sketch ser ut att vara kusin till Blackadder och Shakey ser väldigt mycket ut som Dr House och därav kan vi sluta oss till att skådespelarna heter Rowan Atkinson och Hugh Laurie. Teaterchefen vill stryka i Shakespeares text - närmare bestämt i Hamlets monolog - och Shakespeare stegrar sig:
-[...]That one happens to be my favourite, actually!
-Bill, you said that about the avocado monologue in King Lear and the tap dance at the end of Othello...
-Absolutely not! You cut one word of that and I'm off the play!
-Bill, Bill... the King has got his costume change down to one minute, Hamlet's out there ranting on about god-knows-what in that soliloquy of yours and Claudius is already in the wings waiting to come on with that very funny codpiece - waiting!
Åh det är så roligt...! Här kommer den: The Shakespeare Sketch
torsdag
måndag
presentation av skapa din egen parfym
Jag som skulle vara lite litterär här på bloggen, hade jag tänkt. Finblogga, liksom. Det sket sig när jag hittade min gamla intervju med parfymör Karl Ryberg. Den väckte så roliga minnen att jag måste posta den här, så veckotidningsartikel den är.
Eller blandade minnen är det väl som väcks till liv. Intervjun med Karl Ryberg var fruktansvärt rolig att göra. Han har a way with words, den mannen, och en djup förankring i sina yrken.
Mina kontakter med tidningsvärlden har väl inte varit lika smooth, däre...mooth. För mig har det varit slitsamt att bli redigerad. Nu när jag gått igenom gamla texter inför skapandet av den här bloggen har jag hittat ett antal urrivna artiklar på vilka jag skrivit med upprörd handstil och många utropstecken: STYMPAD!! (Eller rentav:) SLAKTAD!!!! På somliga har jag antecknat redigerarens namn också. Undrar vad jag hade för planer, ha ha. Refuseringar rinner av mig som vatten av en gås, men redigeringar... nej jobbigt har det varit och nu har jag slutat, nu försöker jag inte längre att sälja till någon tidning. Vill inte. Tack men nej tack. Good riddance, om man säger.
Artikeln här nedan, Skapa Din Egen Parfym, publicerades någon gång på nittiotalet i en välkänd publikation för kvinnor. Också denna artikel visade sig vid publiceringen ha blivit förkortad och förbättrad (inte) och det är därför jätteroligt att kunna lägga ut originalet här på bloggen, så som det en gång var skrivet. Men även om det finns mer i de lådor den kom från så tror jag att det får räcka med detta exempel - den får stå som representant för min STYMPADE!! flirt med den glansiga pressen;-)
Men bort det nu, boys and girls - nu går vi hem till Karl och gör oss en parfym!
Eller blandade minnen är det väl som väcks till liv. Intervjun med Karl Ryberg var fruktansvärt rolig att göra. Han har a way with words, den mannen, och en djup förankring i sina yrken.
Mina kontakter med tidningsvärlden har väl inte varit lika smooth, däre...mooth. För mig har det varit slitsamt att bli redigerad. Nu när jag gått igenom gamla texter inför skapandet av den här bloggen har jag hittat ett antal urrivna artiklar på vilka jag skrivit med upprörd handstil och många utropstecken: STYMPAD!! (Eller rentav:) SLAKTAD!!!! På somliga har jag antecknat redigerarens namn också. Undrar vad jag hade för planer, ha ha. Refuseringar rinner av mig som vatten av en gås, men redigeringar... nej jobbigt har det varit och nu har jag slutat, nu försöker jag inte längre att sälja till någon tidning. Vill inte. Tack men nej tack. Good riddance, om man säger.
Artikeln här nedan, Skapa Din Egen Parfym, publicerades någon gång på nittiotalet i en välkänd publikation för kvinnor. Också denna artikel visade sig vid publiceringen ha blivit förkortad och förbättrad (inte) och det är därför jätteroligt att kunna lägga ut originalet här på bloggen, så som det en gång var skrivet. Men även om det finns mer i de lådor den kom från så tror jag att det får räcka med detta exempel - den får stå som representant för min STYMPADE!! flirt med den glansiga pressen;-)
Men bort det nu, boys and girls - nu går vi hem till Karl och gör oss en parfym!
söndag
skapa din egen parfym
presentation av Skapa Din Egen Parfym ligger här
Det finns två parfymer som du alltid kommer att vara ensam om. Den ena har du redan - den sitter i din hud, i dina sekret, i ditt hår. Det är den finaste, godaste. Fransmännen kallar det cassolette - parfymdosa - och betraktar det som kvinnans största sexuella tillgång näst efter hennes skönhet. Den andra, som alla utom du kommer att bli tvungna att se sig i månen efter, skapar du själv genom att blanda olika doftämnen med varandra, och råkar du befinna dig i Stockholm kan du få professionell hjälp av Karl Ryberg.
Karl Ryberg är utbildad psykolog och arkitekt men arbetar numera mest som ljus- och färgterapeut. Sin parfymörskonst vill han kalla en hobby.
Hobby eller yrke, för mig som klient är det i varje fall en magisk och ceremoniell värld som öppnar sig när jag träder in i rummet där Skapelsen skall äga rum - skapandet av min unika doft.
Där inne väntar en doftorgel - ett läckert glasschatull med 150 små provrör ordnade i olika klaviaturer, eller doftfamiljer, som alla symboliseras av en färg. Schatullet blänker som Snövits kista - fast den där nippertippan hade nog inte vitlök, kattpiss och tobak med sig i sin packning, som Karl har.
EN LITEN FRÄCKIS
-Här har du magnolia, fresia och lotus, tuberose och bittermandel, spiklavendel, hallon och hö - hö, som är en liten humorist... Här är ginsten, den pratsamma ginsten med den långa efterklangen, till skillnad från petit grain som tjuter förbi som en ångvissla! Den släpiga akacian, och björktjäran, en riktig perkele-doft. Och valerianan, det är också en grym jävel... Myrra, koriander, fikon, cyklamen... osmantus, neroli, vanilj och kanel, passionsfrukt och mysk. Detta är ekmossan, det uråldriga doftämnet som egyptierna använde vid balsamering, och här står costusroten och doftar hud och svett, god svett... den används vid massage och bröllopsceremonier i Indien. Här har vi davana, som luktar whisky, och castoreum, som påminner lite om blod, eller hur. Svartpeppar - det är en liten fräckis, det. Och i mitten väntar rosen. Rosen är dyr, sammetsbladen ska handplockas i gryningen och det krävs tre ton för att utvinna en liter essens.
Och allt det här och mycket mer skall jag få lukta på! Men hur skall det gå till? Parfymeriexpediter brukar ju hävda att man kan urskilja högst tre dofter i taget?
-Ja ja, dom säger det, fnyser Karl, och dom säger det med snork i nosen. Det är väl därför dom inte kan lukta - för att snorket sitter i vägen.
NÄSAN VET VAD DEN GÖR
-Hemligheten ligger i att hela tiden växla mellan kontraster - då håller man näsan alert. Man kan träna sig att urskilja ända upp till
10 000 dofter och att hålla åtskilliga tusen av dem i minnet, så att man faktiskt kan sitta och tänka ihop en parfym utan att öppna en flaska. Så nog vet näsan vad den gör.
Då så! Då börjar vi. Och nästan genast sätter beslutsångesten in. Den där var ju god - och den och den och den. Någon timme senare står det ändå ett antal kandidater framför mig - men fortfarande alldeles för många. Men tonkaböna och perubalsam måste absolut finnas med, det är jag säker på, och det ger Karl en chans att hjälpa mig att välja bort ett och annat.
-Du ska gå på vad som gör dig glad och inte tänka på några regler för hur en doft ska sättas samman. Men vissa essenser måste man nog ändå hålla borta från varann, annars blir det ett jävla muller i flaskan.
DJÄVULEN I SKAPELSEN
-Det klassiska receptet är att parfymen ska ha ett huvud, ett hjärta och en svans. Huvudet, toppnoten, slår upp ur flaskan när man tar första sniffet. Det är en kvick, ljus doft, ofta citrus eller blomma, och den stannar inte så länge på huden, kanske bara en halvtimme. Hjärtat, mellannoten, är innerligt och varmt, en tröstande doft som ros eller lotus. Den blir hos dig i flera timmar. Svansen, basnoten, är mörk - som sandel och kummin - och det är den du känner i kläderna dagen efter. Sist kommer fixatören, som behövs för att binda samman alla dofterna med varandra, och den är faktiskt lite stygg. Det måste den vara, det krävs en djävul i skapelsen om det inte ska bli kväljande ljuvligt! Bävergäll är en sådan djävul, civette heter en annan. Det är den jag kallar kattpiss. Civetten är en etiopisk lokatt som märker revir genom att gnida ändan mot grenar och kvistar och då avges ett sekret som i koncentrat luktar utedass, men utspätt - mycket gott!
Mhm, säger jag. Mer kan jag inte säga, för jag plågas svårt av tankarna på allt jag väljer bort. Jasmin, ginst och lotus - vilken skall jag ta?!
-Du suckade mest på jasmin, viskar Karl.
Det är bara genom att lägga orden sådär smeksamt väl som han lyckas hindra mig från att spela på alla orgelns tangenter. Nu är vi nere i ett tjugotal och det är nu som jag får skriva semifinalisternas namn på små remsor av poröst papper som Karl sedan doppar i respektive flaska. Så får jag hålla remsorna och vifta med dem som en solfjäder, dra ifrån någon remsa, sätta dit en annan, låta någon remsa fläkta flera centimeter längre bort från näsan än de andra. Och bilden börjar klarna.
-Mmm. Dom bruna dofterna är starkt överrepresenterade hos Madame. Det förvånar mig inte.
Jaså? Vad menar karln med det? Han känner mig ju inte.
JAG SER DIN DOFT
-Nej men jag ser dig och jag hör dig. Jag noterar färgskalan i dina kläder, jag ser färgen på din hud, dina ögon och läppar och vilken hårfärg du själv har valt. Jag lyssnar på din röst och lägger märke till dina gester. Du har en mörk parfym på gång här, det svarar mot starka känslor, stabilitet och värme. Förresten så kollar jag ditt skelett också. Du har starka knogar. Människor med starka fingrar väljer rotdofter, jävlar-anamma-dofter. Det är inte några pimpinetta historier som utspelar sig i den bruna klaviaturen, inte!
(Smickrare där. Jag som knappt får av korken på tandkrämstuben, jag får väl tro att det är mina själsliga knogar som lyser igenom.)
-Dom ljusa parfymerna däremot, luftiga och friska med mycket citron och blommor, dom svarar mer mot hjärnan och tankesystemet, lusten att studera.
(Hallå där, vad menar han nu? Jag slänger väl i lite mandarin då, om det kan göra min utstrålning mindre plebejisk.)
-Den sportiga och lite speedade människan plockar bort blommorna och behåller citrusen, och den romantiska gör tvärtom. Naturmänniskan väljer gröna dofter - mossa, gräs, blad - medan den lekfulla tycker om fruktdofterna: ananas, äpple, banan. Linneskåpsmänniskan väljer svala, kyska dofter - lavendel, rosmarin, myrten och bittermandel.
-Sedan finns det en särskild sorts essenser som är helt och hållet syntetiska. Det är inte bara det att dom är framställda på syntetisk väg, utan poängen med dom är att dom är gjorda för att inte påminna om något. Dom är helt associationslösa; möjligen luktar dom rostfritt stål eller bromsspår. Minnet jobbar och jobbar men hittar ingen referens. Människor som väljer dom här totalsyntarna är ofta lite udda på något sätt, lite kufiga, inte så sociala. Dom kan vara artistiska, kanske författare, och i så fall jobbar dom gärna på natten.
GRÄNSÖVERSKRIDANDE
-Det här är generaliseringar, men det ligger ändå mycket i dom. Däremot tycker jag inte att det där med manligt och kvinnligt är så kinkigt. Jag tror på ett samhälle där vi ska börja bli lika på många sätt, inte bara i skattehänseende ocn när det gäller att ta hand om barnen, utan också känslomässigt och estetiskt. Och det är så. När människor får komponera fritt blir resultatet gränsöverskridande. Massor av killar sitter här och rullar med ögonen i violflaskan, och vilka var det som var mest intresserade av en snygg liten sidenstrumpa för några sekler sedan...? Det var herrarna, det. När det gäller doftvärlden var det Coco Chanel som införde en konstlad distinktion mellan herr- och damparfymer, dessförinnan var det inte så jävla noga.
Äntligen har det blivit dags att gå upp i labbet. Där uppe finns de helt outspädda essenser som Karl i förväg plockat fram - ur kylen.
-All min mat luktar jasmin och bergamott.
Här skall essenserna blandas med sprit och destillerat vatten, och prövas på huden. Ingredienserna är klara, nu gäller det att fastställa deras inbördes proportioner.
NATTPARFYM
Tonkabönan skall kännas, men björktjäran växer i flaskan, den får man vara försiktig med. Hur känns det nu? Nja - mer perubalsam! Mer opopanax! Och nu då? Hö och sandelträ faller in fint, men vart tog den där intellektuella lilla mandarinen vägen? Karl blandar. Nu då? Jo... ja... kan jag få mer jasmin?
Till slut måste jag vara nöjd, fast det kliar i fingrarna efter att själv få rumla runt bland de där flaskorna.
Det har gått några timmar sedan jag knackade på. Min parfym står framför mig på bordet. (Vad skall den heta? PERKELE?)
-Det är en nattparfym du har skapat. Den är narkotisk, balsamisk, erotisk. Nu måste den få lugna ner sig. Doftämnena har bott på varsitt håll och plötsligt flyttat ihop nu i kväll, så dom är lite oroliga i flaskan just nu. Du kan börja använda den om någon vecka.
Om någon vecka! Så perkele heller! Jag tar min nattparfym och går. Redan i natt är det natt.
Skapa Din Egen Parfym publicerades någon gång på nittiotalet
i en glansig tidning. (Jag är osäker på vilken.)
Länk till Karl Rybergs MONOCROM.
Det finns två parfymer som du alltid kommer att vara ensam om. Den ena har du redan - den sitter i din hud, i dina sekret, i ditt hår. Det är den finaste, godaste. Fransmännen kallar det cassolette - parfymdosa - och betraktar det som kvinnans största sexuella tillgång näst efter hennes skönhet. Den andra, som alla utom du kommer att bli tvungna att se sig i månen efter, skapar du själv genom att blanda olika doftämnen med varandra, och råkar du befinna dig i Stockholm kan du få professionell hjälp av Karl Ryberg.
Karl Ryberg är utbildad psykolog och arkitekt men arbetar numera mest som ljus- och färgterapeut. Sin parfymörskonst vill han kalla en hobby.
Hobby eller yrke, för mig som klient är det i varje fall en magisk och ceremoniell värld som öppnar sig när jag träder in i rummet där Skapelsen skall äga rum - skapandet av min unika doft.
Där inne väntar en doftorgel - ett läckert glasschatull med 150 små provrör ordnade i olika klaviaturer, eller doftfamiljer, som alla symboliseras av en färg. Schatullet blänker som Snövits kista - fast den där nippertippan hade nog inte vitlök, kattpiss och tobak med sig i sin packning, som Karl har.
EN LITEN FRÄCKIS
-Här har du magnolia, fresia och lotus, tuberose och bittermandel, spiklavendel, hallon och hö - hö, som är en liten humorist... Här är ginsten, den pratsamma ginsten med den långa efterklangen, till skillnad från petit grain som tjuter förbi som en ångvissla! Den släpiga akacian, och björktjäran, en riktig perkele-doft. Och valerianan, det är också en grym jävel... Myrra, koriander, fikon, cyklamen... osmantus, neroli, vanilj och kanel, passionsfrukt och mysk. Detta är ekmossan, det uråldriga doftämnet som egyptierna använde vid balsamering, och här står costusroten och doftar hud och svett, god svett... den används vid massage och bröllopsceremonier i Indien. Här har vi davana, som luktar whisky, och castoreum, som påminner lite om blod, eller hur. Svartpeppar - det är en liten fräckis, det. Och i mitten väntar rosen. Rosen är dyr, sammetsbladen ska handplockas i gryningen och det krävs tre ton för att utvinna en liter essens.
Och allt det här och mycket mer skall jag få lukta på! Men hur skall det gå till? Parfymeriexpediter brukar ju hävda att man kan urskilja högst tre dofter i taget?
-Ja ja, dom säger det, fnyser Karl, och dom säger det med snork i nosen. Det är väl därför dom inte kan lukta - för att snorket sitter i vägen.
NÄSAN VET VAD DEN GÖR
-Hemligheten ligger i att hela tiden växla mellan kontraster - då håller man näsan alert. Man kan träna sig att urskilja ända upp till
10 000 dofter och att hålla åtskilliga tusen av dem i minnet, så att man faktiskt kan sitta och tänka ihop en parfym utan att öppna en flaska. Så nog vet näsan vad den gör.
Då så! Då börjar vi. Och nästan genast sätter beslutsångesten in. Den där var ju god - och den och den och den. Någon timme senare står det ändå ett antal kandidater framför mig - men fortfarande alldeles för många. Men tonkaböna och perubalsam måste absolut finnas med, det är jag säker på, och det ger Karl en chans att hjälpa mig att välja bort ett och annat.
-Du ska gå på vad som gör dig glad och inte tänka på några regler för hur en doft ska sättas samman. Men vissa essenser måste man nog ändå hålla borta från varann, annars blir det ett jävla muller i flaskan.
DJÄVULEN I SKAPELSEN
-Det klassiska receptet är att parfymen ska ha ett huvud, ett hjärta och en svans. Huvudet, toppnoten, slår upp ur flaskan när man tar första sniffet. Det är en kvick, ljus doft, ofta citrus eller blomma, och den stannar inte så länge på huden, kanske bara en halvtimme. Hjärtat, mellannoten, är innerligt och varmt, en tröstande doft som ros eller lotus. Den blir hos dig i flera timmar. Svansen, basnoten, är mörk - som sandel och kummin - och det är den du känner i kläderna dagen efter. Sist kommer fixatören, som behövs för att binda samman alla dofterna med varandra, och den är faktiskt lite stygg. Det måste den vara, det krävs en djävul i skapelsen om det inte ska bli kväljande ljuvligt! Bävergäll är en sådan djävul, civette heter en annan. Det är den jag kallar kattpiss. Civetten är en etiopisk lokatt som märker revir genom att gnida ändan mot grenar och kvistar och då avges ett sekret som i koncentrat luktar utedass, men utspätt - mycket gott!
Mhm, säger jag. Mer kan jag inte säga, för jag plågas svårt av tankarna på allt jag väljer bort. Jasmin, ginst och lotus - vilken skall jag ta?!
-Du suckade mest på jasmin, viskar Karl.
Det är bara genom att lägga orden sådär smeksamt väl som han lyckas hindra mig från att spela på alla orgelns tangenter. Nu är vi nere i ett tjugotal och det är nu som jag får skriva semifinalisternas namn på små remsor av poröst papper som Karl sedan doppar i respektive flaska. Så får jag hålla remsorna och vifta med dem som en solfjäder, dra ifrån någon remsa, sätta dit en annan, låta någon remsa fläkta flera centimeter längre bort från näsan än de andra. Och bilden börjar klarna.
-Mmm. Dom bruna dofterna är starkt överrepresenterade hos Madame. Det förvånar mig inte.
Jaså? Vad menar karln med det? Han känner mig ju inte.
JAG SER DIN DOFT
-Nej men jag ser dig och jag hör dig. Jag noterar färgskalan i dina kläder, jag ser färgen på din hud, dina ögon och läppar och vilken hårfärg du själv har valt. Jag lyssnar på din röst och lägger märke till dina gester. Du har en mörk parfym på gång här, det svarar mot starka känslor, stabilitet och värme. Förresten så kollar jag ditt skelett också. Du har starka knogar. Människor med starka fingrar väljer rotdofter, jävlar-anamma-dofter. Det är inte några pimpinetta historier som utspelar sig i den bruna klaviaturen, inte!
(Smickrare där. Jag som knappt får av korken på tandkrämstuben, jag får väl tro att det är mina själsliga knogar som lyser igenom.)
-Dom ljusa parfymerna däremot, luftiga och friska med mycket citron och blommor, dom svarar mer mot hjärnan och tankesystemet, lusten att studera.
(Hallå där, vad menar han nu? Jag slänger väl i lite mandarin då, om det kan göra min utstrålning mindre plebejisk.)
-Den sportiga och lite speedade människan plockar bort blommorna och behåller citrusen, och den romantiska gör tvärtom. Naturmänniskan väljer gröna dofter - mossa, gräs, blad - medan den lekfulla tycker om fruktdofterna: ananas, äpple, banan. Linneskåpsmänniskan väljer svala, kyska dofter - lavendel, rosmarin, myrten och bittermandel.
-Sedan finns det en särskild sorts essenser som är helt och hållet syntetiska. Det är inte bara det att dom är framställda på syntetisk väg, utan poängen med dom är att dom är gjorda för att inte påminna om något. Dom är helt associationslösa; möjligen luktar dom rostfritt stål eller bromsspår. Minnet jobbar och jobbar men hittar ingen referens. Människor som väljer dom här totalsyntarna är ofta lite udda på något sätt, lite kufiga, inte så sociala. Dom kan vara artistiska, kanske författare, och i så fall jobbar dom gärna på natten.
GRÄNSÖVERSKRIDANDE
-Det här är generaliseringar, men det ligger ändå mycket i dom. Däremot tycker jag inte att det där med manligt och kvinnligt är så kinkigt. Jag tror på ett samhälle där vi ska börja bli lika på många sätt, inte bara i skattehänseende ocn när det gäller att ta hand om barnen, utan också känslomässigt och estetiskt. Och det är så. När människor får komponera fritt blir resultatet gränsöverskridande. Massor av killar sitter här och rullar med ögonen i violflaskan, och vilka var det som var mest intresserade av en snygg liten sidenstrumpa för några sekler sedan...? Det var herrarna, det. När det gäller doftvärlden var det Coco Chanel som införde en konstlad distinktion mellan herr- och damparfymer, dessförinnan var det inte så jävla noga.
Äntligen har det blivit dags att gå upp i labbet. Där uppe finns de helt outspädda essenser som Karl i förväg plockat fram - ur kylen.
-All min mat luktar jasmin och bergamott.
Här skall essenserna blandas med sprit och destillerat vatten, och prövas på huden. Ingredienserna är klara, nu gäller det att fastställa deras inbördes proportioner.
NATTPARFYM
Tonkabönan skall kännas, men björktjäran växer i flaskan, den får man vara försiktig med. Hur känns det nu? Nja - mer perubalsam! Mer opopanax! Och nu då? Hö och sandelträ faller in fint, men vart tog den där intellektuella lilla mandarinen vägen? Karl blandar. Nu då? Jo... ja... kan jag få mer jasmin?
Till slut måste jag vara nöjd, fast det kliar i fingrarna efter att själv få rumla runt bland de där flaskorna.
Det har gått några timmar sedan jag knackade på. Min parfym står framför mig på bordet. (Vad skall den heta? PERKELE?)
-Det är en nattparfym du har skapat. Den är narkotisk, balsamisk, erotisk. Nu måste den få lugna ner sig. Doftämnena har bott på varsitt håll och plötsligt flyttat ihop nu i kväll, så dom är lite oroliga i flaskan just nu. Du kan börja använda den om någon vecka.
Om någon vecka! Så perkele heller! Jag tar min nattparfym och går. Redan i natt är det natt.
Skapa Din Egen Parfym publicerades någon gång på nittiotalet
i en glansig tidning. (Jag är osäker på vilken.)
Länk till Karl Rybergs MONOCROM.
torsdag
morän
Oktober efter regnet
Pojke i däven lodenrock
sitter allvarligt på bussen runt en bok om morän
Snart har han vuxit
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987
Pojke i däven lodenrock
sitter allvarligt på bussen runt en bok om morän
Snart har han vuxit
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987
lördag
kvinnor på gränsen del 1:
om det värsta skulle hända
Norrländskan är mycket belåten med sin just avslutade kurs i självförsvar för kvinnor. "Vi hann till och med fram till självförsvar i horisontalläge, det gjorde inte den förra kursen."
Denna upplysning försätter skånskan i någon sorts katatont tillstånd mitt ute på Ringvägen. Är det Studieförbundet Listiga Våldtäktsmän som arrangerar dessa kurser? Förd till närmsta trottoar frågar hon vad man får lära sig då, vad man hinner med när man inte hinner detta. "Jaa... hur man ska göra om det kommer nån och knuffar en...", svarar norrländskan, nöjd. Skånskan tjuter nu av skratt och försöker komma på vilken film hon plötsligt vaknat upp i. Det skulle kunna vara Monty Python and the Holy Grail med de fasaväckande Knights Who Say Ni (those who hear them seldom live to tell the tale). Också Kung Arthur och hans mannar förfaller till sådana skändligheter, tills de hindras i sitt utfall mot en sturig kärring av en förbipasserande ryttare: "Står ni där och säger 'Ni!' till den gamla damen? Ack vilken sorglig tid vi lever i när förbidragande busar kan säga 'Ni!' till gamla damer hursomhelst. En farsot härjar detta land! Ingenting är heligt."
Eller om det är en film med Peter Sellers? Javisst, kommissarie Clouseau och hans japanske betjänt Cato, Cato den levande missilen som gömmer sig i kylskåp och på andra osannolika ställen för att sedan skjuta fram och attackera sin husbonde i syfte att hålla honom i trim. Den filmen är det. Så nu ger de varann ett löfte, skånskan och norrländskan, om att hädanefter knuffa varandra utan förvarning då och då. Just när den ena känner sig glad och full av tillit, då skall den andra dyka upp ur intet och KNUFFAS. Bara så att de är beredda. Bara så att de ständigt är i trim. Om det värsta skulle hända.
Första delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Om det värsta skulle hända publicerades i Aftonbladet 24 maj 1993
Denna upplysning försätter skånskan i någon sorts katatont tillstånd mitt ute på Ringvägen. Är det Studieförbundet Listiga Våldtäktsmän som arrangerar dessa kurser? Förd till närmsta trottoar frågar hon vad man får lära sig då, vad man hinner med när man inte hinner detta. "Jaa... hur man ska göra om det kommer nån och knuffar en...", svarar norrländskan, nöjd. Skånskan tjuter nu av skratt och försöker komma på vilken film hon plötsligt vaknat upp i. Det skulle kunna vara Monty Python and the Holy Grail med de fasaväckande Knights Who Say Ni (those who hear them seldom live to tell the tale). Också Kung Arthur och hans mannar förfaller till sådana skändligheter, tills de hindras i sitt utfall mot en sturig kärring av en förbipasserande ryttare: "Står ni där och säger 'Ni!' till den gamla damen? Ack vilken sorglig tid vi lever i när förbidragande busar kan säga 'Ni!' till gamla damer hursomhelst. En farsot härjar detta land! Ingenting är heligt."
Eller om det är en film med Peter Sellers? Javisst, kommissarie Clouseau och hans japanske betjänt Cato, Cato den levande missilen som gömmer sig i kylskåp och på andra osannolika ställen för att sedan skjuta fram och attackera sin husbonde i syfte att hålla honom i trim. Den filmen är det. Så nu ger de varann ett löfte, skånskan och norrländskan, om att hädanefter knuffa varandra utan förvarning då och då. Just när den ena känner sig glad och full av tillit, då skall den andra dyka upp ur intet och KNUFFAS. Bara så att de är beredda. Bara så att de ständigt är i trim. Om det värsta skulle hända.
Första delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Om det värsta skulle hända publicerades i Aftonbladet 24 maj 1993
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
