Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.
Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.
Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.
Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.
lördag
fredag
pojken
När jag satt i fängelse i det där landet som jag aldrig kommer ihåg namnet på, då var det en tavla i cellen och en fånge till, Nada. Och tavlan föreställde en sjö. "Den där skulle jag också ha kunnat måla", sa Nada varje dag, för det mesta efter maten när vi sög våra tänder.
Det var bra mat. Det känns fel, som om jag mindes fel nu eller som om jag lurar mig själv, men faktiskt var det bra mat. Nada brukade säga att hon också skulle ha kunnat laga den där maten och jag vet inte om det betyder att hon inte var så imponerad, men det var bra mat.
Efter tolv år fick jag börja arbeta ute i samhället tre dagar i veckan. Tjänstgöringen var förlagd till ett statligt bildarkiv där min uppgift var att fastslå vilka sökord en bild skulle återfinnas under och sedan kopiera upp bilden i lika många exemplar som det antal sökord jag bestämt. Ett bra arbete fram till den dag då jag förstod att ingen övre gräns förelåg för hur många sökord en och samma bild fick återfinnas under. Det var då det började, det vill jag påstå, men jag vet inte vad. Bara att det började då, och att det tog mig.
Nu minns jag bäst ett svartvitt fotografi från femtiotalet. Man ser tre människor bakifrån, två vuxna och ett barn. De befinner sig på en läkarmottagning och betraktar en röntgenbild. Röntgenbilden ser man tydligt och stort rakt framifrån. De tre människorna är en manlig läkare, stående, en kvinna i yngre medelåldern, sittande, och i hennes knä en liten pojke i femårsåldern. En maskinskriven not på bildens baksida förklarar att pojken har svalt en sköldpadda för att han är arg på sin lillasyster.
Röntgen är självklart som sökord. Hos doktorn är självklart. Någonting med syskon också, syskongnabb får det bli. Sedan vet jag inte hur resten skall gå till. Skall jag välja vrede, eller skall jag anta att en svartsjuka föreligger, eller skall jag arkivera under båda? Brott och straff? Exotisk mat? Svårsmält. Hämnd, kanske. Kamikaze? Strategiska blundrar. Många kvällar tog jag bilden med mig till cellen och tittade på den när Nada hade somnat. Jag ville inte höra henne säga att hon också hade kunnat svälja en sköldpadda.
Sköldpadda måste också vara ett sökord. Men triumf eller ruelse? Detta är det mest plågsamma, att tvingas benämna hans känslor. Det enda man med säkerhet kan säga om pojken är att han utstrålar en mäktig uppmärksamhet där han sitter som på en drive-in-bio och betraktar sitt inre. Jag vill stanna i den uppmärksamheten, jag vill ha den som sökord och stanna därvid, men jag vet ju att det inte duger. Jag vet ju det. Jag visste det, och jag lät det ta mig.
Sedan när jag kom ut och åkte tåg genom landskapet och såg hur frosten bestörte de blanka små fåglarna så svårt att de ramlade från himlen som bultande portmonnäer tänkte jag på Nada och kom på mig med att inte undra vad hon skulle ha sagt, utan bara, plötsligt, vad hon hade gjort, alltså vad hennes brott var.
Hon hade aldrig frågat mig om mitt heller.
Publicerad i Lyrikvännen nr 1 2001.
Det var bra mat. Det känns fel, som om jag mindes fel nu eller som om jag lurar mig själv, men faktiskt var det bra mat. Nada brukade säga att hon också skulle ha kunnat laga den där maten och jag vet inte om det betyder att hon inte var så imponerad, men det var bra mat.
Efter tolv år fick jag börja arbeta ute i samhället tre dagar i veckan. Tjänstgöringen var förlagd till ett statligt bildarkiv där min uppgift var att fastslå vilka sökord en bild skulle återfinnas under och sedan kopiera upp bilden i lika många exemplar som det antal sökord jag bestämt. Ett bra arbete fram till den dag då jag förstod att ingen övre gräns förelåg för hur många sökord en och samma bild fick återfinnas under. Det var då det började, det vill jag påstå, men jag vet inte vad. Bara att det började då, och att det tog mig.
Nu minns jag bäst ett svartvitt fotografi från femtiotalet. Man ser tre människor bakifrån, två vuxna och ett barn. De befinner sig på en läkarmottagning och betraktar en röntgenbild. Röntgenbilden ser man tydligt och stort rakt framifrån. De tre människorna är en manlig läkare, stående, en kvinna i yngre medelåldern, sittande, och i hennes knä en liten pojke i femårsåldern. En maskinskriven not på bildens baksida förklarar att pojken har svalt en sköldpadda för att han är arg på sin lillasyster.
Röntgen är självklart som sökord. Hos doktorn är självklart. Någonting med syskon också, syskongnabb får det bli. Sedan vet jag inte hur resten skall gå till. Skall jag välja vrede, eller skall jag anta att en svartsjuka föreligger, eller skall jag arkivera under båda? Brott och straff? Exotisk mat? Svårsmält. Hämnd, kanske. Kamikaze? Strategiska blundrar. Många kvällar tog jag bilden med mig till cellen och tittade på den när Nada hade somnat. Jag ville inte höra henne säga att hon också hade kunnat svälja en sköldpadda.
Sköldpadda måste också vara ett sökord. Men triumf eller ruelse? Detta är det mest plågsamma, att tvingas benämna hans känslor. Det enda man med säkerhet kan säga om pojken är att han utstrålar en mäktig uppmärksamhet där han sitter som på en drive-in-bio och betraktar sitt inre. Jag vill stanna i den uppmärksamheten, jag vill ha den som sökord och stanna därvid, men jag vet ju att det inte duger. Jag vet ju det. Jag visste det, och jag lät det ta mig.
Sedan när jag kom ut och åkte tåg genom landskapet och såg hur frosten bestörte de blanka små fåglarna så svårt att de ramlade från himlen som bultande portmonnäer tänkte jag på Nada och kom på mig med att inte undra vad hon skulle ha sagt, utan bara, plötsligt, vad hon hade gjort, alltså vad hennes brott var.
Hon hade aldrig frågat mig om mitt heller.
Publicerad i Lyrikvännen nr 1 2001.
lördag
men mänska
presentation av förödmjukelsen
Jag tänkte på det där med plagiat. Så fort jag skriver nånting bra så tror jag att jag har stulit. Alltid varit så. Hjälper inte att jag inser att the human condition i kombination med våra stenåldershjärnors beskaffenhet garanterar att det jag skriver har skrivits förut - det är lika jobbigt ändå.
Snubblar man då dessutom över något som faktiskt bär stora likheter med någonting man själv har skrivit, ja då slår nojan i taket och den tar inga fångar - tänk om någon annan tror att jag har stulit fast jag inte har, tänk om någon... men jag som... jag skrev ju mitt för trettio år sen, bara att det inte publicerats... tänk om någon tänker, tänk om någon tror...
Men mänska get over yourself.
Säger jag. Till mig. Men tror ni att det hjälper.
I grunden är det väl nån sorts twist på nån hybris. För varför skall egentligen någon ålägga sig att skriva nåt som inte har skrivits? (Säger-jag-till-mig-själv-men-tror-ni osv.) Sen kan man ju försöka suggerera sig att skapande handlar om att veta vad man skall stjäla och hur man skall göra det. Good artists borrow, great artists steal. Sa Picasso, men det finns en diskussion på nätet om att han har stulit det.
Ah men snälla. Lägg ner. Vi funkar på ungefär samma sätt och vi lever under ungefär samma villkor.
Och det är fan ta mig jag som har skrivit den korta prosadikten härunder, Förödmjukelsen. Alldeles jävla själv. Jag skrev den när jag var ung. Då var den längre. Det är länge sedan. Sedan gjorde jag om den till en kortis när jag var lite mindre ung. Det är också länge sen. Och sedan såg jag nånting liknande i form av en haiku för några månader sedan och då tänkte jag Jaha. Nu kan jag inte posta min. För tänk om någon tror.
Men nu gör jag det iallafall för nu är jag trött på det här tramset och om jag låter arg så är det mig själv jag är arg på, och trött. Jag skall sätta mig i skola hos Håkan Hellström och lära mig att le så där vagt och skevt och charmigt som han gjorde när han sa om nån av sina melodier att Ja Puccini hade den först... och sen hade [nån som jag glömt] den... och nu har jag den...
Förresten har jag märkt att just haiku-skrivaren i mig är alldeles särskilt sårbar för den här sortens noja. Det är intressant. Vad kan det bero på? Jag tror jag vet. Det som är zen i mig är zen också i andra* och har man då dessutom bara tre rader att vifta på ja då finns det inte rum för något bjäfs som kan distrahera; eventuella likheter blir väldigt... eh... lika.
Här är förresten en länk till min haikublogg Swedeheart: Haiku from Sweden
Någonstans i någon låda ligger den långa versionen av Förödmjukelsen. Den korta är bäst men den långa kan vara rolig att lägga bredvid för att påminna sig själv om hur långt man faktiskt kan gå i att reducera. Om och när den dyker upp så lägger jag in den här.
*Stulet från Ekelöfs Jag tror på den ensamma människan (Det som är botten i dig är botten också i andra).
Snubblar man då dessutom över något som faktiskt bär stora likheter med någonting man själv har skrivit, ja då slår nojan i taket och den tar inga fångar - tänk om någon annan tror att jag har stulit fast jag inte har, tänk om någon... men jag som... jag skrev ju mitt för trettio år sen, bara att det inte publicerats... tänk om någon tänker, tänk om någon tror...
Men mänska get over yourself.
Säger jag. Till mig. Men tror ni att det hjälper.
I grunden är det väl nån sorts twist på nån hybris. För varför skall egentligen någon ålägga sig att skriva nåt som inte har skrivits? (Säger-jag-till-mig-själv-men-tror-ni osv.) Sen kan man ju försöka suggerera sig att skapande handlar om att veta vad man skall stjäla och hur man skall göra det. Good artists borrow, great artists steal. Sa Picasso, men det finns en diskussion på nätet om att han har stulit det.
Ah men snälla. Lägg ner. Vi funkar på ungefär samma sätt och vi lever under ungefär samma villkor.
Och det är fan ta mig jag som har skrivit den korta prosadikten härunder, Förödmjukelsen. Alldeles jävla själv. Jag skrev den när jag var ung. Då var den längre. Det är länge sedan. Sedan gjorde jag om den till en kortis när jag var lite mindre ung. Det är också länge sen. Och sedan såg jag nånting liknande i form av en haiku för några månader sedan och då tänkte jag Jaha. Nu kan jag inte posta min. För tänk om någon tror.
Men nu gör jag det iallafall för nu är jag trött på det här tramset och om jag låter arg så är det mig själv jag är arg på, och trött. Jag skall sätta mig i skola hos Håkan Hellström och lära mig att le så där vagt och skevt och charmigt som han gjorde när han sa om nån av sina melodier att Ja Puccini hade den först... och sen hade [nån som jag glömt] den... och nu har jag den...
Förresten har jag märkt att just haiku-skrivaren i mig är alldeles särskilt sårbar för den här sortens noja. Det är intressant. Vad kan det bero på? Jag tror jag vet. Det som är zen i mig är zen också i andra* och har man då dessutom bara tre rader att vifta på ja då finns det inte rum för något bjäfs som kan distrahera; eventuella likheter blir väldigt... eh... lika.
Här är förresten en länk till min haikublogg Swedeheart: Haiku from Sweden
*
Någonstans i någon låda ligger den långa versionen av Förödmjukelsen. Den korta är bäst men den långa kan vara rolig att lägga bredvid för att påminna sig själv om hur långt man faktiskt kan gå i att reducera. Om och när den dyker upp så lägger jag in den här.
*Stulet från Ekelöfs Jag tror på den ensamma människan (Det som är botten i dig är botten också i andra).
vanvettet
Åh en sådan oskuldsfull uppsyn!
Mellan störtdykningarna ställer kråkfan Kisse en och annan fråga. Det är inte frågorna som sådana som får vanvettet att ljunga bak de stackars kattögonen. Inte frågorna - men att de är retoriska.
Mellan störtdykningarna ställer kråkfan Kisse en och annan fråga. Det är inte frågorna som sådana som får vanvettet att ljunga bak de stackars kattögonen. Inte frågorna - men att de är retoriska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
