söndag

presentation av saker jag önskar att jag
hade vetat när jag var 25

Nån gång på 90-talet fanns det en månadstidning som körde en serie krönikor under rubriken Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25. Gästkrönikörerna avlöste varandra medan temat förblev detsamma. Där ville jag vara med:) Det fick jag inte:( Här nedan följer krönikan som blev refuserad.

tisdag

saker jag önskar att jag hade vetat
när jag var 25

presentation av Saker jag önskar... ligger här

Det är så olika, det där. Jag känner en honkatt som inte hinner vänta på att hanen skall fatta vad hon vill. Han fattar ju långsamt. Så hon backar på honom istället.

Sedan har vi damen som den här historian skall handla om. Hon vill då rakt inte, inte med honom, han som skötarna valt ut. Så de väljer en annan. Så hon vill inte med honom heller.

Lika bra att hon får välja själv, då. Fast hur...? Man kan ju inte resa runt med en schimpans hur som helst tills någon slutligen faller'na på läppen. Men vänta nu, hon gillar ju att se på teve, och hon talar teckenspråk till husbehov. Tänk om man skulle ta och filma några granna hannar från andra zoon och helt enkelt fråga henne vem hon vill ha. Ungefär som forna dagars prinsar och prinsessor kunde träffa sina val utifrån miniatyrporträtten som fördes till dem via sändebud från andra prinsar och prinsessor i främmande land. Utsökta små gouacher, målade på pergament eller elfenben. Ibland använde konstnären en pensel med ett enda hår, för att kunna fånga vartenda litet gäckande blickblänk, vartenda litet skimmer i halsbandets pärlor, vartenda litet blodkärl som fick den kungliga kinden att blossa. Målningen glasades in och kunde sedan bäras av den tilltänkta som en medaljong eller förvaras i ett kabinett för beskådan när andan föll på. Ofta var det väl inte tal om att välja utan mer att vänja tanken vid ett fullbordat faktum. Men det hände också att porträtten faktiskt låg till grund för amorösa beslut, och då är det ju listigt med miniatyrporträtt - för vilken konstnär har lust att slösa utrymme på dubbelhakor när ytan är så begränsad.

Sagt och gjort, nu sitter vår schimpansprinsessa där framför teven, och videon rullar. Hon gäspar. Kandidat nummer ett: ZZZZZZZZ... Kandidat nummer två: Vad är det på den andra kanalen? Kandidat nummer tre: Va-va-voom...! Oj. Jävlarjävlarjävlar! Var är fjärren! Hon vet hur man hanterar den, rewindar igen och igen, bara en gång till, bara en gång till! Skötarna drar slutsatsen att hon gillar denne hanne och vill träffa just honom, vilket hon genast bekräftar och sedan oombedd upprepar ett stort antal gånger under timmarna som följer. Hon ger dessutom, på teckenspråk, uttryck för en önskan om att detta parti måtte arrangeras med största skyndsamhet. "Skynda! Skynda!" Make haste, som Shakespeare skulle ha sagt. Hit med han. Och helst igår.

Så anländer han då, Valentino, men ingenting händer. Dagarna går. Nätterna går. Ingenting händer.

Han var bättre på teve.

Based on a true story, som det brukar stå i eftertexterna. Eller snarare tusentals true stories, för schimpansprinsessor finns det ju gott om, och alla tror de att kärleken är som tidvattnet och månen: En kraft som inte går att stå emot. Känns det på nåt annat sätt så är det fel, då var det inte kärlek.

Medan saken i själva verket är den att kärleken går hur bra som helst att stå emot.

Jag önskar att jag hade förstått när jag var ung att det var synd om min mamma när hon frågade mig stup i kvarten: Är du lycklig? Hon menade inte om jag kände mig levande och glad just då, utan om jag uppnått det hon uppfattade som ett tillstånd lika slutgiltigt och oreflekterat som färgen på mina ögon. Stackars mamma, vad du fick mig att skämmas. Här är en sak som jag önskar att du hade vetat när jag var tjugofem, för om du hade vetat det så kanske jag hade vetat det med: Förälskelsen inbegriper en känsla av att inte ha något val. Kärleken däremot inbegriper en känsla av att ha ett val - och att träffa det, varje dag. Kärleken blir inte klar. Kärlek pågår.

"Om du tror att det är ett tufft slit att försvara en som är skyldig - pröva då hur slitigt det är att försvara en oskyldig." Så säger försvarsadvokaten Bobby Donnell i ett av de första avsnitten av teveserien Advokaterna. Jag skall skriva en egen succéserie för romantiska flickor; den skall heta Schimpanserna, och där skall den levnadskloka gamla schimpanshonan Kate sätta tonen redan från början när hon på sitt kärva men ömsinta vis läxar upp den flippriga unghonan Fifi: "Lelle vän. Om du tycker det är svindlande att inte ha nåt val - pröva då hur svindlande det är att ha ett val." Det är det som är grejen. Förstår du inte, Fifi.

Det är det som är grejen.

söndag

en påse lavendel

Ljuset faller in mot väggen bakom neurologen. Björkarna utanför fönstret kastar en skugga som liknar neuronväv. Han rör sig rastlöst när han pratar, en pinball mot den skira projektionen. Nu talar han om frenologerna och hjärnans centra enligt dem, hur de ansåg sig ha funnit ett centrum för dragningen till-

...säger han vin eller Wien?

En plats för allt, det är så... neat! Imorgon skall vi dissekera. Tänk om vi hittar en påse lavendel?


Publicerad i Aftonbladet 30 juni 1991

måndag

huset

Det året han fyllde fem fick Albin en målad plåtfågel av sin far. Den var mindre än en sparv, färgerna var osannolika och dess eventuella funktioner höljda i mystik. Förvisso, förvisso - rörliga vingar, rörliga ben och en stor skruv i sidan antydde att fågeln borde kunna om inte flyga så i alla fall springa framåt och flaxa. Dessutom bestod pupillerna av lösa, svarta plattor, och det föreföll ligga inom det möjligas gränser att näbben öppnade och stängde sig när de riktiga omständigheterna förelåg. Förmodligen hände det en hel del, om man bara kunde få igång den. Men Albin fick inte det. Han visste inte åt vilket håll skruven skulle vridas, motståndet var lika hårt åt båda och något av plåtorganen skulle kunna brista.

Senare hade han ofta undrat varför han inte frågade. Livet blev honom så nådigt att han alldeles kom att glömma varför han inte frågade. Det enda han gjorde var att ställa fågeln på sin hylla ovanför sängen. Efter frukosten, som han alltid åt i barnkammaren med sin sköterska, gick han ensam nerför trapporna för att tacka sin far. Han tyckte mycket om den där fågeln, och han tyckte mycket om sin far.

-Jag skulle vilja tacka för presenten, sa han allvarligt. (Han stod med händerna på ryggen framför det vidsträckta skrivbordet.) Jag skulle vilja tacka så väldigt mycket och säga att den var mycket trevlig.

Han hade talat på det viset, lågt och nästan smärtsamt artigt. Ingen hade bett honom att uppföra sig så.

-Det kanske är svårt att leka med en? Kanske jag borde ha skaffat några fler?

-Nej, nej! En är bra.

Sedan gick han upp igen. Han passerade andra våningen, där hans mor vistades i sitt rum. Dörren var inte låst från något håll, men från parken såg det ibland ut som om solen blänkte inte bara i fönstret utan också i något framför det. Om söndagarna fick han komma in till henne och äta rostat bröd och marmelad i hennes säng. Hon var alltid snäll, han tyckte mycket om sin mor. Ofta hittade han, i trappor och korridorer, den ena efter den andra av hennes gnistrande hårnålar. Som ledtrådar, utkastade av bortförda barn i en saga. Albin tog dem tillvara.

När han fortsatte mot sin egen våning gick han långsamt och lät handen glida över räcket. I hela det här huset fanns det ingenting han inte hade lust att röra vid.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987