torsdag

när man står där

Flickan som ramlade ner från balkongen var bara fem år och det är inte konstigt att man lätt kan ramla när man är så liten. Det märkliga är det svar hon gav på frågan hur hon egentligen föll och hur hon hamnat i en sådan situation till en början. "Det är en vakendröm", svarade flickan, och man tänkte allmänt att hon måste ha slagit sig i huvudet, antingen det eller att hon hängett sig åt någon sagofantasi om prinsessor, hjältinnor, att hon lekt en lek om att dansa på lina på cirkus och sedan fallit men inte från linan utan från räcket.

Mannen som såg henne falla och höll ut sina armar hann till och med pröva, flera gånger, fram och tillbaka, om det skulle vara bäst att ta emot denna flickprojektil med en spänstig svikt i knävecken eller fullkomligt strakbent. Han fastnade för svikten och sedan hann han vänta en stund och sedan kom hon. Hon fick inte en skråma. Det stod mycket i tidningarna just om detta att hon inte fick en skråma. Mannen fann det underligare att minnas hur gott om tid han haft, trots att hon redan var i luften när han fick syn på henne.

Sedan stod det någon notis då och då under livet som kom, till exempel när flickan fick barn och flyttade in med sin växande familj i höghuset som byggdes då, det högsta i staden. Gör inte som mamma!, löd rubriken. Flickan och hennes då tre barn var fotograferade på balkongen till sin nya lägenhet, som låg allra högst upp i det högsta huset. Journalisten hade frågat om hon tänkte mycket på fallet, och flickan som blivit en kvinna hade svarat att hon aldrig tänkte på det.

Mannen som höll ut sina armar tänkte på det varje dag. Han mötte sitt liv varje morgon. Det sägs, det visste han, att om man hindrar en människa från att ta sitt liv, då tar man på sig en sorts ansvar under den personens fortsatta levnad. Men om man bara råkar rädda livet på en fallande flicka som inte haft för avsikt att göra slut på sig alls utan bara råkat dratta omkull på något vis i början av sin levnad och landa just där man stod och skulle stått i vilket fall som helst, vad har man för sorts ansvar då. Det var detta han aldrig kunde få rätt på, inte ens efter det att han döpt om sin hemsida till Eutychos och dryftat frågan där med ett stort antal människor som mejlat in eftersom de länge gått och tänkt på samma sak.

Journalisten hade också frågat flickan, som blivit en kvinna, om hon träffat sin räddare. "Ja - en gång!", hade hon svarat, skrattande.

Något tiotal år efter den artikeln hade de verkligen träffats, en andra gång, på riktigt, i en tunnelbanevagn. Hennes minsta barn som tydligen var det fjärde i ordningen satt i moderns knä och sparkade oavlåtligt med sin gummistövelfot mot mannens byxben. Kvinnan märkte det inte och hon kände alldeles naturligt inte igen mannen, ingenting konstigt med det. Hon frågade honom om han hade en klocka på sig och det hade han. Han hade på tungan att säga sitt namn och sedan fråga hur det gått till när hon föll, men han gjorde det aldrig. "Ta nu hand om dig!", ropade han när hon gick av, och hon såg förbryllad ut, helt naturligt.

Han skulle ha frågat. Det var den gången han skulle ha frågat. Det kom några fler artiklar sedan under livet som gick, till sist kom det en artikel i en kvällstidnings livsstilsbilaga, det var när flickan blev gammal och flyttade in i ett boende där de gamla själva odlade sin mat på sina egna balkonger. Balkongen är livet!, löd rubriken, och flickan var gammal på bilden liksom i verkligheten. Journalisten hade dragit upp den nästan glömda historien igen och frågat hur det egentligen gick till när hon föll. Den gamla kvinnan hade svarat "Det var inte jag som föll", och man tänkte allmänt att hon måste ha blivit senil. Av de få som läste artikeln var det bara mannen som hållit ut sina armar som visste att det stämde, det som hon sade, och också han hade gått och blivit gammal och kunde inte göra så mycket åt saken.

Fotnot: Eutychos hette en gosse som föll från himlen. Typ. Se Apostlagärningarna 20:9-12.

fredag

lite glädje

Nu i slutet av april
sitter en snögubbe med erektion
på en bänk vid Vätterns strand
Så det är väl våren då

Då får väl Frida ändå vara glad

Publicerad i Den Lyriska Kalendern/bokförlaget Megafon 1990 samt Nässjö Poesifestivals tidning Poesijournalen 4/1989 i samband med att jag hoppade in då Eva Runefelt utgick ur festivalprogrammet.

onsdag

hosta

Tre timmar kvar på det här tåget. Mannen på platsen bredvid har en besynnerlig hosta, nästan ljudlös, som en flämtande låga. Han gör av med ett stort antal Kleenex men det är munnen han torkar sig om, inte näsan - han verkar inte förkyld. Efter Sävsjö faller jag i dvala och förnimmer genom själslig diffusion att han utövar denna hosta för att slippa svälja. När han till slut gör det är det ljudligt och plågsamt ciselerat, en sväljning man annars bara hör på Radioteatern eller när man tvingar en katt att ta sin medicin. Han har en skada, den är neurologisk. Omedelbart efter sväljningen talar han för första gången, ser på mitt hår och säger det han skall med lysten skräck, han frågar om jag vet att rödhåriga lär vara lättare att söva, och sedan talar han inte igen, hostar inte. Han är lättad, det är över.

---

Hon är så beredd att skratta åt det du skrattar åt att det ofta händer att hon hinner brista ut i ett av dessa... skratt, sekunderna innan hon upptäcker att du bara var på väg att hosta. Du har börjat kväva dina hostningar nu och du pressar överarmarna tätare mot dina sidor där du sitter i soffan, det hjälper dig att hålla andan.

---

Den där sommaren. Patienten är en femtonårig flicka som inte kan tala. Hon kan skriva, nicka, gestikulera - men hon kan inte längre släppa fram sin röst. Det har varit så i flera veckor.

Vi börjar med andningen, får igång bukmuskulaturen. Nu är hon lugn, hon har börjat lita på mig. Jag ber henne hosta likadant som jag och hon gör det, hon gör det utan att ana att i denna hosta finns en liten röst, i dessa mjuka stötar svänger stämbanden helt som de skall och saken är klar, det här är en psykogen afoni. Min första. Hysterisk stumhet, i äldre litteratur.

Ja, säger jag, jag hör när du hostar att dina stämband inte kan jobba just nu. Vi skall se om du kan lägga arbetet någon annanstans. Kläm åt lite lätt om näsvingarna precis under glasögonen och känn efter om det blir någon vibration där när du säger mmmmmmmmm. I så fall innebär det att du har lyckats avlasta stämbanden genom att låta bihålorna göra en massa resonansjobb.

Där står hon och ljudar och talar och inte är det genom näsan men det tror hon. Mot slutet av sessionen lägger jag med mina ord ner hennes röst i hennes hals igen - där den varit hela tiden. Hon accepterar, låter den stanna där och låter den flöda. Hon går ut genom dörren och än så länge håller hon ihop sig, än så länge är hennes förvirring och vanmakt uppblandad med känslan av att ha varit med om ett mirakel som handlade om henne. Jag sätter mig vid skrivbordet och dikterar och än så länge är jag inte ens förvirrad. Jag får en flyktig förnimmelse av att ha våldtagit henne, avskriver den som en ologisk tanke: Då hade jag väl inte mått så bra. Hennes symptom kan rämna fram igen och annanstans, det vet jag, hon kan bli förlamad i en arm, till exempel. Men hon går ju hos en psykolog. Stumheten får famla genom andra rum.

---

Se hur han ser, se hur munnen välver sig kring längdmått och siffror. Han går här varje kväll med blicken riktad uppåt mot dunklet i fönstren och han för sin andedräkt framför sig som den blinde sin käpp. Nu går han in i huset och stegar ett avstånd, hans läppar rör sig och de rör sig igen för varje steg i trappan när han tar sig mot loftet, han mumlar, han mumlar, han hostar om någon går förbi och ser ut att undra vem han är. Så går han därifrån men kommer snart tillbaka och hostar vid möte som ett leg, som om hostningen skulle blotta hans själ eller iallafall hans seriositet och rätt att befinna sig här.

Hur lång tid kan ha gått, han är ensam nu på detta våningsplan. Tanken han inte kan lämna är att husets yttre mått aldrig helt och hållet stämt med de inre och han föreställer sig ett lönnrum någonstans. Och vad där? Han skulle svara inget särskilt, det är inte något särskilt som han önskar att finna, inget han kan tänka sig.

Han kan tänka sig rummet.

Han hostar igen fast han är ensam. Det torra lilla skrapet ekolodar hans kropp från insidan som en försäkran till honom själv att han vet var han har sig.

Och nu. Igen. Någonting är nära, överallt och ingenstans, som om någon talar teckenspråk i rummet intill eller som vaxkabinettets våglängd sommarlovet -76 precis innan fönsterglasen plötsligt skall rämna. Han kräver allt, han söker någonting att ha förlorat.

---

Två timmar kvar. Molnen över Alvesta påminner om ett Rorschachtest. Jag somnar igen. I sömnen tror jag att en fågel flyger längs med tåget, synlig utanför fönstret ibland.

torsdag

teach me tiger

Min nye granne sa Här är lyhört och är det du
han sa Är det du som blandar Internationalen och Teach Me Tiger
när du duschar
Jag sa Här är lyhört och det är jag, det är jag

och plötsligt

stod jag ut med mig själv

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987