kvinnor på gränsen del 2: be careful out there

...men det är tufft på olika sätt, kan man säga. Inom Hemtjänst var det mer kamma mattfransar under pistolhot och så, och man såg direkt om dom hade Fingret. Kärringarna. Att dom gick bakom en i två timmar och drog med fingret för att se om man dammat tillräckligt, putsat tillräckligt, sopat tillräckligt. Vill du känna på min knuta här eller vill du putsa lite bättre.

Man fick sina uppdrag på morgonsamlingen i Lokalen och då hade man ont i magen ibland när man visste att man skulle till fyra Finger samma dag. Gruppledaren förstod, men vad kunde hon göra. När vi reste oss brukade hon gasta genom skrapet av stolar att Hey hey hey - let's be careful out there. Let's do it to them before they do it to us.

Sen hamnade man här på avdelningen då då, och det är väl... likadant fast på ett annat vis. Jag har svårt att glömma treantvå. Ja nu säger jag som vart hon död och det är hon ju inte - men tyst. Det blev verkligen så tyst, för hon hade ropat "Hallå! Hallå!" i åtta år. Det var det enda hon gjorde, det, och så att hon singlade blöjor genom fönstret. På vintern såg det vackert ut, på lite avstånd. Men i alla fall, hon ropade dygn efter dygn och år efter år, och så sen för ett halvår sen började tolvantre plötsligt att ropa tillbaks, "Hallå! Hallå!", tvärs över korridoren. Det fanns mönster i det, ett partitur, dom lyssnade efter varann. Läkaren sa att dom höll varandras ångest igång. Sen dog han, tolvantre, och treantvå har slutat ropa. Hon kommer att sörja ihjäl sig, sa jag till doktorn igår. "Jag hade ett par undulater", sa han. "När den ena hade dött så tog det tre veckor och så var den andre död." Dom tyckte om varann, sa jag. "Nej dom tyckte aldrig om varann", sa han. "Saken är den att dom förstärkte varandras känsla av att vara undulater."

Så gick han. Jag kunde inte släppa hans axlar med blicken; det måtte ha varit första gången jag såg på honom bakifrån.

Andra delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Be careful out there publicerades i Aftonbladet 25 maj 1993

synkopering

Tre gamla honor kommer gående i bredd. Det blir en ansenlig bredd, en mäktig formation som går fram över trottoarerna som en torr våg. De håller varandra under armarna. Hon längst till vänster har en käpp i vänster hand. Kvinnan på högerkanten har en käpp i den högra. Den i mitten har ett stadigt grepp om båda yttrarna och hennes ansiktsuttryck avslöjar inget. Är hon stommen eller det som måste bäras upp? Är hon det starkaste eller det svagaste i denna varelse med åtta ben? Man vet inte. Symbioser känner inte starkt och svagt. Detta är en gumsymbios, hon är dess axel, det är allt.

En annan kvinna sitter på bänken vid kyrkväggen där majsolen finns. Kyrkan reveteras och ställningarna får kyrkan inuti att se ertappad ut, ömklig. Den som passerar blir ett barn som ovetande slungat upp badrumsdörren och mot bådas vilja råkat se sin mormor i korsett.

Kvinnan på bänken är klädd i mörkblå kappa och mörkblå hatt med vitt band. Benen är lindade innanför de tjocka nylonstrumporna. Hon har en rollator framför sig och hon släpper inte taget fast hon sitter.

All denna metall runt två gamla skepp. Alla konstruktioner.

Att bli gammal. Hela tiden vandrar kroppen, först i samma rytm som den man tycker sig vara, sedan i en annan. Naturligtvis sker det i grader men själv märker man det mycket plötsligt, vid en enda tid så konkret att det skulle vara möjligt att nämna ett klockslag. En morgon (kanske 05.18) ser man klart (kanske i en spegel) ett dåligt tryck där färgen och konturerna inte förhåller sig till varandra som tidigare. Det har uppstått en överlappning och ett glapp.

Först detta, sedan ett genomfört byte Att bli gammal. Att ha skelettet inte i sig utan runt sig.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987