stjärnorna slår bredvid tiden

Stjärnorna slår bredvid tiden
Din rygg så ensam på bussen
så nitad och farlig och svart
Om du vill så skall jag vara hon
som inte glömmer hur du föddes

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

teach me tiger

Min nye granne sa Här är lyhört och är det du
han sa Är det du som blandar Internationalen och Teach Me Tiger
när du duschar
Jag sa Här är lyhört och det är jag, det är jag

och plötsligt
stod jag ut med mig själv

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

persson

Det var i september som Persson vände bordet åt andra hållet. Egentligen flyttade hon bara över stolen och satte sig själv på andra sidan, men hon skulle alltid hänvisa till detta som När jag vände bordet.

Persson tänkte på sig själv som Persson. Det tar en människa omkring tjugo år att börja tänka på sig själv som sitt efternamn. Hon hade jobbat mer än tjugo år som expedit, och expediter har ofta denna vana att kalla varandra Persson och Jansson och Hult. I början hade det bara förbryllat henne. Senare hade hon anammat inte bara vanan utan också benämningen på sig själv. Detta var en av hennes sorger, att hon såg sig som Persson.

Om hon saknade något var det den tid i livet då hennes böner ännu varit specificerade som en inköpslista. Den oskulden.

När det gällde män fick det väl ändå finnas gränser, tyckte Persson.
I allmänhet tog kavaljererna henne på tårarna alldeles för snabbt och hårt, eller så försökte de aldrig alls, och sannerligen om hon visste vilket som var jävligast.

I maj hade hon börjat tänka på alla förslag hon tackat nej till. Och Persson var en som hade fått förslag. Erbjudanden om allt från en kopp kaffe till att bli piskad hade hon avböjt med samma oskakade hållning. Om man ställde sig riktigt nära Persson kunde man emellertid se hur hennes glasögon ibland immade igen en aning.

När hon fyllde fyrtiofem höll Persson ett kalas. Mitt i natten skulle någon ut i trädgården och leka kurragömma. Inte Persson emot, för hon var av uppfattningen att hon var bra på det. Det var den natten Persson slutligen, gråtfärdig i en buske, fattade reglerna. Att kurragömma inte går ut på att inte bli hittad utan på att bli det. Stackars Persson. Alla dessa år.

Strax efter denna händelse vände hon bordet, och vaggad av en barmhärtig känsla av att ha tagit itu med sitt liv kunde Persson den hösten finna några timmars andning.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

huset

Det året han fyllde fem fick Albin en målad plåtfågel av sin far. Den var mindre än en sparv, färgerna var osannolika och dess eventuella funktioner höljda i mystik. Förvisso, förvisso - rörliga vingar, rörliga ben och en stor skruv i sidan antydde att fågeln borde kunna om inte flyga så i alla fall springa framåt och flaxa. Dessutom bestod pupillerna av lösa, svarta plattor, och det föreföll ligga inom det möjligas gränser att näbben öppnade och stängde sig när de riktiga omständigheterna förelåg. Förmodligen hände det en hel del, om man bara kunde få igång den. Men Albin fick inte det. Han visste inte åt vilket håll skruven skulle vridas, motståndet var lika hårt åt båda och något av plåtorganen skulle kunna brista.

Senare hade han ofta undrat varför han inte frågade. Livet blev honom så nådigt att han alldeles kom att glömma varför han inte frågade. Det enda han gjorde var att ställa fågeln på sin hylla ovanför sängen. Efter frukosten, som han alltid åt i barnkammaren med sin sköterska, gick han ensam nerför trapporna för att tacka sin far. Han tyckte mycket om den där fågeln, och han tyckte mycket om sin far.

-Jag skulle vilja tacka för presenten, sa han allvarligt. (Han stod med händerna på ryggen framför det vidsträckta skrivbordet.) Jag skulle vilja tacka så väldigt mycket och säga att den var mycket trevlig.

Han hade talat på det viset, lågt och nästan smärtsamt artigt. Ingen hade bett honom att uppföra sig så.

-Det kanske är svårt att leka med en? Kanske jag borde ha skaffat några fler?

-Nej, nej! En är bra.

Sedan gick han upp igen. Han passerade andra våningen, där hans mor vistades i sitt rum. Dörren var inte låst från något håll, men från parken såg det ibland ut som om solen blänkte inte bara i fönstret utan också i något framför det. Om söndagarna fick han komma in till henne och äta rostat bröd och marmelad i hennes säng. Hon var alltid snäll, han tyckte mycket om sin mor. Ofta hittade han, i trappor och korridorer, den ena efter den andra av hennes gnistrande hårnålar. Som ledtrådar, utkastade av bortförda barn i en saga. Albin tog dem tillvara.

När han fortsatte mot sin egen våning gick han långsamt och lät handen glida över räcket. I hela det här huset fanns det ingenting han inte hade lust att röra vid.
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

morän

Oktober efter regnet
Pojke i däven lodenrock
sitter allvarligt på bussen runt en bok om morän
Snart har han vuxit

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

synkopering

Tre gamla honor kommer gående i bredd. Det blir en ansenlig bredd, en mäktig formation som går fram över trottoarerna som en torr våg. De håller varandra under armarna. Hon längst till vänster har en käpp i vänster hand. Kvinnan på högerkanten har en käpp i den högra. Den i mitten har ett stadigt grepp om båda yttrarna och hennes ansiktsuttryck avslöjar inget. Är hon stommen eller det som måste bäras upp? Är hon det starkaste eller det svagaste i denna varelse med åtta ben? Man vet inte. Symbioser känner inte starkt och svagt. Detta är en gumsymbios, hon är dess axel, det är allt.

En annan kvinna sitter på bänken vid kyrkväggen där majsolen finns. Kyrkan reveteras och ställningarna får kyrkan inuti att se ertappad ut, ömklig. Den som passerar blir ett barn som ovetande slungat upp badrumsdörren och mot bådas vilja råkat se sin mormor i korsett.

Kvinnan på bänken är klädd i mörkblå kappa och mörkblå hatt med vitt band. Benen är lindade innanför de tjocka nylonstrumporna. Hon har en rollator framför sig och hon släpper inte taget fast hon sitter.

All denna metall runt två gamla skepp. Alla konstruktioner.

Att bli gammal. Hela tiden vandrar kroppen, först i samma rytm som den man tycker sig vara, sedan i en annan. Naturligtvis sker det i grader men själv märker man det mycket plötsligt, vid en enda tid så konkret att det skulle vara möjligt att nämna ett klockslag. En morgon (kanske 05.18) ser man klart (kanske i en spegel) ett dåligt tryck där färgen och konturerna inte förhåller sig till varandra som tidigare. Det har uppstått en överlappning och ett glapp.

Först detta, sedan ett genomfört byte Att bli gammal. Att ha skelettet inte i sig utan runt sig.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

lotteri

En prudentlig man står mitt på torget med en enorm, skär och fryntlig tyggris i famnen. Han är rörande, ser ut som om det vore livets slutgiltiga tarvlighet gentemot honom att han skulle behöva vinna denna gris. Han står med fötterna mycket tätt ihop och glasögonen nerhasade och kan inte ens minnas varför han tog den där lotten när det ju ändå bara fanns grisar, osthyvlar och plastblommor att vinna. Han står där, patetisk som smörgåspaketet hos den man som går till ett arbete han aldrig tyckt om. Mitt på torget med en tyggris, man vill ta den från honom, klappa honom på axeln, leda honom hem och säga att det löser sig. Men man gör inte det, trots allt, och snart börjar det regna också.

En prudentlig man står mitt på torget med en blöt gris i famnen. Det är så lite han inte vet.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

snö i nosen

Här bor människorna
Jag tycker om människorna
På vintern är det ofta mörkt
promenaderna kortare
kopplet kallare
Påpekade jag att jag tycker om människorna?
Jag känner nio
Det är vinter nu till exempel
sedan hur länge minns jag inte
Vår port känner jag igen, har alltid gjort
Vid kvällspromenader har jag ofta sett - som nu
hur ljusen tänds och släcks i fönster överallt
och hört hur det slamrar och låter
när människor lever
Bostadsområdet synes mig då likna
ett nyligen varslat flipperpalats
ehuru jag tror mig aldrig ha sett ett sådant
Mig spelar det så liten roll
Snö i nosen!
Jag är såvitt jag kan påminna mig inte en spelande hund
Snö i nosen
Det är något mycket intressant att leva

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

alla mina hamstrar

Ett litet fattigt barn jag är.
Alla mina perioder är röda.
Alla mina hamstrar är döda.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987