måndag

presentation av gravören och liemannen

Döden ber om en bild till sin lie - så heter en etsning av Hugo Simberg.

Fritt efter den etsningen skrev jag för några år sedan en vistext som passar att sjungas till melodin Den Gamle Skärsliparen, den som Fred Åkerström sjöng på Två Tungor och på Freds Bästa. Melodin är komponerad av Kai Normann Andersen. Här framförs originalet av Rolle Trubadur med den äran.

Min vistext har ingen sjungit. Jag tycker själv att den tillhör mina allra bästa grejer och väljer därför att låta den hamna i topp nu när denna blogg tar en paus.

Bloggpaus, ja... jodå, det finns mer i lådorna. Men vill jag lägga ut alltsammans här? Vet inte ännu och därför gör jag halt här en stund medan tankarna mognar.


Förresten. Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus. Sån är jag:) Vid ev. intresse av att använda den, kontakta mig på adressen som står längst ner på sidan.

Här ligger Gravören och Liemannen

söndag

gravören och liemannen

Klicka här för presentation av Gravören och Liemannen

En kväll i våras, jag satt vid ljuset
Jag skar ditt namn in i gullbandsring
Jag satt och kände du fanns i huset
Jag satt och tänkte på kärleksting

Då stod på tröskeln en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Han bjöd sig själv in, och - ännu värre -
ni tror jag ljuger - men jag sa Ja

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han ber om skepnad så han kan finna
din varma halsgrop, ditt mjuka hull
Han vill gestalter för han vill minnas
hur de är skapta som blir till mull

Jag tog hans lie, den skar i handen
Den blanka eggen, ett slitet stål
Jag såg mig själv där, min bild, jag fann den
Och jag såg dig där i liens skål

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han stod vid dörren, en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Jag sa Sitt ner, herrn, hans ord var färre
Vi vet ju ändå vad han vill ha

Kom ryggens vindling och kindens välvning
Kom hjärtats handfull och ögats glans
Kom skuldrans vinge och bröstets skälvning
Kom allt som vårt var - ni skall bli hans

Jag har mitt hantverk, jag har mitt öde,
och man får medge att han har sitt
Jag möter livet och han di döde
Man får väl anse att vi är kvitt

Jag skar in bilder, så vackra bilder,
av det jag har haft och det jag har
Jag skar in bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där...

Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus.
Vid ev. intresse, kontakta mig på adressen som återfinns längst ner på sidan.

djuret

Jag drömde om ett djur
som visste vem jag var

Det löpte mot min röst
och vi frågade inget

ett pocket-drömspel

"Jag får inte glömma stiga av", tänker jag, jagad som vanligt. "Vad hette hållplatsen nu igen? Jag får inte glömma stiga av." Så klarnar sinnet gradvis tills jag känner igen mig i min egen säng.

Det går för fort, för fort, dagarna, livet, nätterna, alltsammans, det går för fort.

Kvinnan på Folkungagatan hostar till av den kalla morgonluften och försöker konversera sin fyraåring som vacklar på så gott man kan när sömnen sitter kvar i kroppen. "Det skulle visst bli varmt idag", säger hon. Och lägger till: "Eller var det igår?"

I Strindbergs Drömspel illustreras tidens flykt med en hetsig växling mellan ljus och mörker, ett flimmer bara, inget mer. Det var han säkert nöjd med, August. Det tyckte han var läckert. Skriv det nu och det är realism.

Tunnelbaneföraren sluddrar. Det låter som om han talar i sömnen. Nu drömmer han att han är tunnelbaneförare. Nu drömmer han nånting om Slussen. Oklart vad. Kanske nånting vackert.


Publicerad i Aftonbladet 16 april 1991

tisdag

stjärnorna slår bredvid tiden

Stjärnorna slår bredvid tiden
Din rygg så ensam på bussen
så nitad och farlig och svart
Om du vill så skall jag vara hon
som inte glömmer hur du föddes


Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987