Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.
Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.
Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.
Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.
Visar inlägg med etikett ord och bild. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ord och bild. Visa alla inlägg
lördag
torsdag
presentation av allt
Mot slutet av åttiotalet planerade tidskriften Ord&Bild ett temanummer om mat och erotik och undertecknad var en av de skribenter som inbjöds att bidra. Jag minns att jag undrade hur jag ansågs ha kvalificerat mig för detta uppdrag och jag minns att jag stegrade mig inombords för jag tycker egentligen inte om att skriva på beställning.
Den här gången kunde jag dessutom inte släppa tanken på vad det var de ville ha - 9½ weeks eller Tom Jones eller... Egentligen tror jag inte alls att de "ville ha" nånting som redan fanns - men så där nojig kan man bli när man tilldelas ett ämne. Till sist bestämde jag mig för att det vore väl fan om jag inte skulle kunna få till nåt - men jag kan fortfarande känna nu när skriver in texten Allt hur trögdansad Agnes visade sig vara och hur övertydlig hon blev. Hon får ändå komma med här, kanske för att jag ska minnas hur man inte gör när man dansar - och jo okej då: De sista tre meningarna sitter där de ska.
Sedan blev det inte ens nåt temanummer om mat och erotik, det blev ett om feminism och pornografi istället och där dök Agnes upp till min förvåning. Hur hamnade hon där? Var det det där med skrivmaskin under brösten?
Den här gången kunde jag dessutom inte släppa tanken på vad det var de ville ha - 9½ weeks eller Tom Jones eller... Egentligen tror jag inte alls att de "ville ha" nånting som redan fanns - men så där nojig kan man bli när man tilldelas ett ämne. Till sist bestämde jag mig för att det vore väl fan om jag inte skulle kunna få till nåt - men jag kan fortfarande känna nu när skriver in texten Allt hur trögdansad Agnes visade sig vara och hur övertydlig hon blev. Hon får ändå komma med här, kanske för att jag ska minnas hur man inte gör när man dansar - och jo okej då: De sista tre meningarna sitter där de ska.
Sedan blev det inte ens nåt temanummer om mat och erotik, det blev ett om feminism och pornografi istället och där dök Agnes upp till min förvåning. Hur hamnade hon där? Var det det där med skrivmaskin under brösten?
onsdag
allt
presentation av Allt ligger här
Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.
När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.
Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.
Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.
När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.
Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.
Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.
På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.
Publicerad i Ord&Bild nr 3/88
Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.
När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.
Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.
Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.
När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.
Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.
Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.
På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.
Publicerad i Ord&Bild nr 3/88
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
