mellan kuk och sorg

JAG ÄR LUFT KRING GAMLA SYLTBURKAR, står det klottrat på en stolpe nära Mamsell Josabeths Trappor. Den som inte vågar leva sig in i vilken sorts jagkänsla som kan ligga bakom en sådan formulering kan istället fortsätta upp till Fjällgatan och stanna vid träporten som bär inskriptionen OBS! INGA BILAR I FRAMTIDEN. GUD. Ett budskap som kan stå för sig självt, men som inte blir sämre när man vet att det ursprungligen utgör replik på den maskinskrivna uppmaning som satt på samma port i vintras: OBS! INGA BARNVAGNAR I GARAGET. LEDNINGEN.

Det är en kategori för sig, replikklottret, och en av divisionerna är de svar som finns kvar långt efter att frågorna försvunnit, helt eller delvis. JAG HAR SÖKT I TVÅ JÄVLA VECKOR, står det på toapappershållaren på en av Södersjukhusets toaletter. ÄR DET NÅGON SOM VET VAR DOM FINNS? Vad "dom" är har tvättats bort, men innan dess har någon hunnit tipsa: FÖRSÖK PÅ KONSUM. Välsignade lokalvårdare - hur torftigt hade det inte varit att behöva veta vad det egentligen handlade om. Troligen tubsockor.

RÄDDA MIN MORMOR, har en flicka skrivit på samma sjukhustoalett. Då är vi inne på kategorin anrop utan svar, som de defaitistiskt skallande pappersrop som satt upptejpade på Kocksgatan i somras. JUCKE! RING! löd det första. Tjugo meter längre bort och på andra sidan gatan satt den andra lappen, med samma budskap. Grundligt, tänkte jag. Smart. Man kan aldrig så noga veta vilken trottoar den där Jucke kommer att välja. Bäst att gardera sig. Men så var det den där tredje lappen, ytterligare en bit därifrån. JUCKE! RING FÖRIHELVETE! Som om den som skrev redan i anropandets stund hade drabbats av känslan att inget svar fanns att vänta.

Klottret har blivit så existentiellt, inte som på Pär Rådströms tid, då väggarna täcktes av, som han skrev, namnen på några av våra vanligaste genitalier. Nu blixtrar ordet SORG förbi utanför pendeltågets fönster, så fort att man kan tro att man läst fel. Men när tåget går tillbaka står det där fortfarande, det där ordet, likadant i riktning mot som i riktning från, och jag börjar undra om inte nästan allt klotter betyder samma sak: "Jag har en kropp. Det är ensamt att ha en kropp. Tala med mig."

I boken Impro konstaterar dramatikern och regissören Keith Johnstone att vissa typer av improvisationsövningar som har med kollektivt berättande att göra brukar genomgå fyra stadier:

1) Formuleringarna är försiktiga och nonsensbetonade och fyllda av dolda sexuella anspelningar.
2) Formuleringarna är obscena och psykologiska.
3) De är fyllda av religiös känsla.
4) Slutligen uttrycker de sårbarhet och ensamhet.

Det kan ta timmar och det kan gå åt några öl, men linjen går från "John är en kuk, varför kan han inte knulla mig i arslet" mot "Ge mig din hand och ta bort mitt mörker och min tystnad" - inte tvärtom, som man annars kan få för sig om man nånsin varit på en fest eller två.

Ser man klotter som en form av kollektivt berättande blir slutsatsen att vi går mot Det Ultimata Klottret, slutorden, och jag vill gärna tänka mig att de kommer att ristas in på väggen till en tågtoalett. Kanske blir det Quasimodos ord:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle:
Och plötsligt är det afton.

Det där är vackert hopkommet, Salvatore, men den verkligt intressanta frågan är ändå vilket klotter som kommer mellan Obscenitet och Intighet, eller, to put it bluntly, vad ligger mellan KUK och SORG?

Svaret, ett av dem, fanns för många år sedan på Centralstationen i Malmö, skrivet med tunn penna högst en halv meter upp från golvet, en grafisk viskning som aldrig går att glömma: MJÄLTE.

Vi får tänka oss resten. Och vad Jucke beträffar får vi tänka oss att han är död och har åkt till himlen alternativt att han aldrig har funnits. Skulle vi inte uthärda denna tanke får vi väl samlas vid någon eld någonstans och berätta för varann att Jucke finns - han har blivit sedd på Konsum och han tittade tillbaka.

Publicerad i Aftonbladet/KULTUR 6 februari 1992.

hälsning

Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.

Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.

Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.

Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.