hosta

Tre timmar kvar på det här tåget. Mannen på platsen bredvid har en besynnerlig hosta, nästan ljudlös, som en flämtande låga. Han gör av med ett stort antal Kleenex men det är munnen han torkar sig om, inte näsan - han verkar inte förkyld. Efter Sävsjö faller jag i dvala och förnimmer genom själslig diffusion att han utövar denna hosta för att slippa svälja. När han till slut gör det är det ljudligt och plågsamt ciselerat, en sväljning man annars bara hör på Radioteatern eller när man tvingar en katt att ta sin medicin. Han har en skada, den är neurologisk. Omedelbart efter sväljningen talar han för första gången, ser på mitt hår och säger det han skall med lysten skräck, han frågar om jag vet att rödhåriga lär vara lättare att söva, och sedan talar han inte igen, hostar inte. Han är lättad, det är över.

---

Hon är så beredd att skratta åt det du skrattar åt att det ofta händer att hon hinner brista ut i ett av dessa... skratt, sekunderna innan hon upptäcker att du bara var på väg att hosta. Du har börjat kväva dina hostningar nu och du pressar överarmarna tätare mot dina sidor där du sitter i soffan, det hjälper dig att hålla andan.

---

Den där sommaren. Patienten är en femtonårig flicka som inte kan tala. Hon kan skriva, nicka, gestikulera - men hon kan inte längre släppa fram sin röst. Det har varit så i flera veckor.

Vi börjar med andningen, får igång bukmuskulaturen. Nu är hon lugn, hon har börjat lita på mig. Jag ber henne hosta likadant som jag och hon gör det, hon gör det utan att ana att i denna hosta finns en liten röst, i dessa mjuka stötar svänger stämbanden helt som de skall och saken är klar, det här är en psykogen afoni. Min första. Hysterisk stumhet, i äldre litteratur.

Ja, säger jag, jag hör när du hostar att dina stämband inte kan jobba just nu. Vi skall se om du kan lägga arbetet någon annanstans. Kläm åt lite lätt om näsvingarna precis under glasögonen och känn efter om det blir någon vibration där när du säger mmmmmmmmm. I så fall innebär det att du har lyckats avlasta stämbanden genom att låta bihålorna göra en massa resonansjobb.

Där står hon och ljudar och talar och inte är det genom näsan men det tror hon. Mot slutet av sessionen lägger jag med mina ord ner hennes röst i hennes hals igen - där den varit hela tiden. Hon accepterar, låter den stanna där och låter den flöda. Hon går ut genom dörren och än så länge håller hon ihop sig, än så länge är hennes förvirring och vanmakt uppblandad med känslan av att ha varit med om ett mirakel som handlade om henne. Jag sätter mig vid skrivbordet och dikterar och än så länge är jag inte ens förvirrad. Jag får en flyktig förnimmelse av att ha våldtagit henne, avskriver den som en ologisk tanke: Då hade jag väl inte mått så bra. Hennes symptom kan rämna fram igen och annanstans, det vet jag, hon kan bli förlamad i en arm, till exempel. Men hon går ju hos en psykolog. Stumheten får famla genom andra rum.

---

Se hur han ser, se hur munnen välver sig kring längdmått och siffror. Han går här varje kväll med blicken riktad uppåt mot dunklet i fönstren och han för sin andedräkt framför sig som den blinde sin käpp. Nu går han in i huset och stegar ett avstånd, hans läppar rör sig och de rör sig igen för varje steg i trappan när han tar sig mot loftet, han mumlar, han mumlar, han hostar om någon går förbi och ser ut att undra vem han är. Så går han därifrån men kommer snart tillbaka och hostar vid möte som ett leg, som om hostningen skulle blotta hans själ eller iallafall hans seriositet och rätt att befinna sig här.

Hur lång tid kan ha gått, han är ensam nu på detta våningsplan. Tanken han inte kan lämna är att husets yttre mått aldrig helt och hållet stämt med de inre och han föreställer sig ett lönnrum någonstans. Och vad där? Han skulle svara inget särskilt, det är inte något särskilt som han önskar att finna, inget han kan tänka sig.

Han kan tänka sig rummet.

Han hostar igen fast han är ensam. Det torra lilla skrapet ekolodar hans kropp från insidan som en försäkran till honom själv att han vet var han har sig.

Och nu. Igen. Någonting är nära, överallt och ingenstans, som om någon talar teckenspråk i rummet intill eller som vaxkabinettets våglängd sommarlovet -76 precis innan fönsterglasen plötsligt skall rämna. Han kräver allt, han söker någonting att ha förlorat.

---

Två timmar kvar. Molnen över Alvesta påminner om ett Rorschachtest. Jag somnar igen. I sömnen tror jag att en fågel flyger längs med tåget, synlig utanför fönstret ibland.

teach me tiger

Min nye granne sa Här är lyhört och är det du
han sa Är det du som blandar Internationalen och Teach Me Tiger
när du duschar
Jag sa Här är lyhört och det är jag, det är jag

och plötsligt
stod jag ut med mig själv

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

spleen

En hund kommer vandrande. Vi ser på varandra länge och uppriktigt men utan att komma fram till någon vettig insikt om den andre eller vad vi förmodas göra nu. Han går sin väg först. En bit neråt gatan välter han en soptunna med en sådan håglöshet som om det vore ett evigt jobb han hade att utföra och inte ett av hundars egentliga intressen.

På Siargatan står en blottare. Han fläker inte upp sin rock när jag går förbi. Han håller fram ett fotografi.

Publicerad i Aftonbladet 1 augusti 1991

mellan kuk och sorg

JAG ÄR LUFT KRING GAMLA SYLTBURKAR, står det klottrat på en stolpe nära Mamsell Josabeths Trappor. Den som inte vågar leva sig in i vilken sorts jagkänsla som kan ligga bakom en sådan formulering kan istället fortsätta upp till Fjällgatan och stanna vid träporten som bär inskriptionen OBS! INGA BILAR I FRAMTIDEN. GUD. Ett budskap som kan stå för sig självt, men som inte blir sämre när man vet att det ursprungligen utgör replik på den maskinskrivna uppmaning som satt på samma port i vintras: OBS! INGA BARNVAGNAR I GARAGET. LEDNINGEN.

Det är en kategori för sig, replikklottret, och en av divisionerna är de svar som finns kvar långt efter att frågorna försvunnit, helt eller delvis. JAG HAR SÖKT I TVÅ JÄVLA VECKOR, står det på toapappershållaren på en av Södersjukhusets toaletter. ÄR DET NÅGON SOM VET VAR DOM FINNS? Vad "dom" är har tvättats bort, men innan dess har någon hunnit tipsa: FÖRSÖK PÅ KONSUM. Välsignade lokalvårdare - hur torftigt hade det inte varit att behöva veta vad det egentligen handlade om. Troligen tubsockor.

RÄDDA MIN MORMOR, har en flicka skrivit på samma sjukhustoalett. Då är vi inne på kategorin anrop utan svar, som de defaitistiskt skallande pappersrop som satt upptejpade på Kocksgatan i somras. JUCKE! RING! löd det första. Tjugo meter längre bort och på andra sidan gatan satt den andra lappen, med samma budskap. Grundligt, tänkte jag. Smart. Man kan aldrig så noga veta vilken trottoar den där Jucke kommer att välja. Bäst att gardera sig. Men så var det den där tredje lappen, ytterligare en bit därifrån. JUCKE! RING FÖRIHELVETE! Som om den som skrev redan i anropandets stund hade drabbats av känslan att inget svar fanns att vänta.

Klottret har blivit så existentiellt, inte som på Pär Rådströms tid, då väggarna täcktes av, som han skrev, namnen på några av våra vanligaste genitalier. Nu blixtrar ordet SORG förbi utanför pendeltågets fönster, så fort att man kan tro att man läst fel. Men när tåget går tillbaka står det där fortfarande, det där ordet, likadant i riktning mot som i riktning från, och jag börjar undra om inte nästan allt klotter betyder samma sak: "Jag har en kropp. Det är ensamt att ha en kropp. Tala med mig."

I boken Impro konstaterar dramatikern och regissören Keith Johnstone att vissa typer av improvisationsövningar som har med kollektivt berättande att göra brukar genomgå fyra stadier:

1) Formuleringarna är försiktiga och nonsensbetonade och fyllda av dolda sexuella anspelningar.
2) Formuleringarna är obscena och psykologiska.
3) De är fyllda av religiös känsla.
4) Slutligen uttrycker de sårbarhet och ensamhet.

Det kan ta timmar och det kan gå åt några öl, men linjen går från "John är en kuk, varför kan han inte knulla mig i arslet" mot "Ge mig din hand och ta bort mitt mörker och min tystnad" - inte tvärtom, som man annars kan få för sig om man nånsin varit på en fest eller två.

Ser man klotter som en form av kollektivt berättande blir slutsatsen att vi går mot Det Ultimata Klottret, slutorden, och jag vill gärna tänka mig att de kommer att ristas in på väggen till en tågtoalett. Kanske blir det Quasimodos ord:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle:
Och plötsligt är det afton.

Det där är vackert hopkommet, Salvatore, men den verkligt intressanta frågan är ändå vilket klotter som kommer mellan Obscenitet och Intighet, eller, to put it bluntly, vad ligger mellan KUK och SORG?

Svaret, ett av dem, fanns för många år sedan på Centralstationen i Malmö, skrivet med tunn penna högst en halv meter upp från golvet, en grafisk viskning som aldrig går att glömma: MJÄLTE.

Vi får tänka oss resten. Och vad Jucke beträffar får vi tänka oss att han är död och har åkt till himlen alternativt att han aldrig har funnits. Skulle vi inte uthärda denna tanke får vi väl samlas vid någon eld någonstans och berätta för varann att Jucke finns - han har blivit sedd på Konsum och han tittade tillbaka.

Publicerad i Aftonbladet/KULTUR 6 februari 1992.

persson

Det var i september som Persson vände bordet åt andra hållet. Egentligen flyttade hon bara över stolen och satte sig själv på andra sidan, men hon skulle alltid hänvisa till detta som När jag vände bordet.

Persson tänkte på sig själv som Persson. Det tar en människa omkring tjugo år att börja tänka på sig själv som sitt efternamn. Hon hade jobbat mer än tjugo år som expedit, och expediter har ofta denna vana att kalla varandra Persson och Jansson och Hult. I början hade det bara förbryllat henne. Senare hade hon anammat inte bara vanan utan också benämningen på sig själv. Detta var en av hennes sorger, att hon såg sig som Persson.

Om hon saknade något var det den tid i livet då hennes böner ännu varit specificerade som en inköpslista. Den oskulden.

När det gällde män fick det väl ändå finnas gränser, tyckte Persson.
I allmänhet tog kavaljererna henne på tårarna alldeles för snabbt och hårt, eller så försökte de aldrig alls, och sannerligen om hon visste vilket som var jävligast.

I maj hade hon börjat tänka på alla förslag hon tackat nej till. Och Persson var en som hade fått förslag. Erbjudanden om allt från en kopp kaffe till att bli piskad hade hon avböjt med samma oskakade hållning. Om man ställde sig riktigt nära Persson kunde man emellertid se hur hennes glasögon ibland immade igen en aning.

När hon fyllde fyrtiofem höll Persson ett kalas. Mitt i natten skulle någon ut i trädgården och leka kurragömma. Inte Persson emot, för hon var av uppfattningen att hon var bra på det. Det var den natten Persson slutligen, gråtfärdig i en buske, fattade reglerna. Att kurragömma inte går ut på att inte bli hittad utan på att bli det. Stackars Persson. Alla dessa år.

Strax efter denna händelse vände hon bordet, och vaggad av en barmhärtig känsla av att ha tagit itu med sitt liv kunde Persson den hösten finna några timmars andning.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987