spleen

En hund kommer vandrande. Vi ser på varandra länge och uppriktigt men utan att komma fram till någon vettig insikt om den andre eller vad vi förmodas göra nu. Han går sin väg först. En bit neråt gatan välter han en soptunna med en sådan håglöshet som om det vore ett evigt jobb han hade att utföra och inte ett av hundars egentliga intressen.

På Siargatan står en blottare. Han fläker inte upp sin rock när jag går förbi. Han håller fram ett fotografi.

Publicerad i Aftonbladet 1 augusti 1991

mellan kuk och sorg

JAG ÄR LUFT KRING GAMLA SYLTBURKAR, står det klottrat på en stolpe nära Mamsell Josabeths Trappor. Den som inte vågar leva sig in i vilken sorts jagkänsla som kan ligga bakom en sådan formulering kan istället fortsätta upp till Fjällgatan och stanna vid träporten som bär inskriptionen OBS! INGA BILAR I FRAMTIDEN. GUD. Ett budskap som kan stå för sig självt, men som inte blir sämre när man vet att det ursprungligen utgör replik på den maskinskrivna uppmaning som satt på samma port i vintras: OBS! INGA BARNVAGNAR I GARAGET. LEDNINGEN.

Det är en kategori för sig, replikklottret, och en av divisionerna är de svar som finns kvar långt efter att frågorna försvunnit, helt eller delvis. JAG HAR SÖKT I TVÅ JÄVLA VECKOR, står det på toapappershållaren på en av Södersjukhusets toaletter. ÄR DET NÅGON SOM VET VAR DOM FINNS? Vad "dom" är har tvättats bort, men innan dess har någon hunnit tipsa: FÖRSÖK PÅ KONSUM. Välsignade lokalvårdare - hur torftigt hade det inte varit att behöva veta vad det egentligen handlade om. Troligen tubsockor.

RÄDDA MIN MORMOR, har en flicka skrivit på samma sjukhustoalett. Då är vi inne på kategorin anrop utan svar, som de defaitistiskt skallande pappersrop som satt upptejpade på Kocksgatan i somras. JUCKE! RING! löd det första. Tjugo meter längre bort och på andra sidan gatan satt den andra lappen, med samma budskap. Grundligt, tänkte jag. Smart. Man kan aldrig så noga veta vilken trottoar den där Jucke kommer att välja. Bäst att gardera sig. Men så var det den där tredje lappen, ytterligare en bit därifrån. JUCKE! RING FÖRIHELVETE! Som om den som skrev redan i anropandets stund hade drabbats av känslan att inget svar fanns att vänta.

Klottret har blivit så existentiellt, inte som på Pär Rådströms tid, då väggarna täcktes av, som han skrev, namnen på några av våra vanligaste genitalier. Nu blixtrar ordet SORG förbi utanför pendeltågets fönster, så fort att man kan tro att man läst fel. Men när tåget går tillbaka står det där fortfarande, det där ordet, likadant i riktning mot som i riktning från, och jag börjar undra om inte nästan allt klotter betyder samma sak: "Jag har en kropp. Det är ensamt att ha en kropp. Tala med mig."

I boken Impro konstaterar dramatikern och regissören Keith Johnstone att vissa typer av improvisationsövningar som har med kollektivt berättande att göra brukar genomgå fyra stadier:

1) Formuleringarna är försiktiga och nonsensbetonade och fyllda av dolda sexuella anspelningar.
2) Formuleringarna är obscena och psykologiska.
3) De är fyllda av religiös känsla.
4) Slutligen uttrycker de sårbarhet och ensamhet.

Det kan ta timmar och det kan gå åt några öl, men linjen går från "John är en kuk, varför kan han inte knulla mig i arslet" mot "Ge mig din hand och ta bort mitt mörker och min tystnad" - inte tvärtom, som man annars kan få för sig om man nånsin varit på en fest eller två.

Ser man klotter som en form av kollektivt berättande blir slutsatsen att vi går mot Det Ultimata Klottret, slutorden, och jag vill gärna tänka mig att de kommer att ristas in på väggen till en tågtoalett. Kanske blir det Quasimodos ord:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle:
Och plötsligt är det afton.

Det där är vackert hopkommet, Salvatore, men den verkligt intressanta frågan är ändå vilket klotter som kommer mellan Obscenitet och Intighet, eller, to put it bluntly, vad ligger mellan KUK och SORG?

Svaret, ett av dem, fanns för många år sedan på Centralstationen i Malmö, skrivet med tunn penna högst en halv meter upp från golvet, en grafisk viskning som aldrig går att glömma: MJÄLTE.

Vi får tänka oss resten. Och vad Jucke beträffar får vi tänka oss att han är död och har åkt till himlen alternativt att han aldrig har funnits. Skulle vi inte uthärda denna tanke får vi väl samlas vid någon eld någonstans och berätta för varann att Jucke finns - han har blivit sedd på Konsum och han tittade tillbaka.

Publicerad i Aftonbladet/KULTUR 6 februari 1992.

persson

Det var i september som Persson vände bordet åt andra hållet. Egentligen flyttade hon bara över stolen och satte sig själv på andra sidan, men hon skulle alltid hänvisa till detta som När jag vände bordet.

Persson tänkte på sig själv som Persson. Det tar en människa omkring tjugo år att börja tänka på sig själv som sitt efternamn. Hon hade jobbat mer än tjugo år som expedit, och expediter har ofta denna vana att kalla varandra Persson och Jansson och Hult. I början hade det bara förbryllat henne. Senare hade hon anammat inte bara vanan utan också benämningen på sig själv. Detta var en av hennes sorger, att hon såg sig som Persson.

Om hon saknade något var det den tid i livet då hennes böner ännu varit specificerade som en inköpslista. Den oskulden.

När det gällde män fick det väl ändå finnas gränser, tyckte Persson.
I allmänhet tog kavaljererna henne på tårarna alldeles för snabbt och hårt, eller så försökte de aldrig alls, och sannerligen om hon visste vilket som var jävligast.

I maj hade hon börjat tänka på alla förslag hon tackat nej till. Och Persson var en som hade fått förslag. Erbjudanden om allt från en kopp kaffe till att bli piskad hade hon avböjt med samma oskakade hållning. Om man ställde sig riktigt nära Persson kunde man emellertid se hur hennes glasögon ibland immade igen en aning.

När hon fyllde fyrtiofem höll Persson ett kalas. Mitt i natten skulle någon ut i trädgården och leka kurragömma. Inte Persson emot, för hon var av uppfattningen att hon var bra på det. Det var den natten Persson slutligen, gråtfärdig i en buske, fattade reglerna. Att kurragömma inte går ut på att inte bli hittad utan på att bli det. Stackars Persson. Alla dessa år.

Strax efter denna händelse vände hon bordet, och vaggad av en barmhärtig känsla av att ha tagit itu med sitt liv kunde Persson den hösten finna några timmars andning.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

bara du inte

Annonsen på Metro. "60-tals snurrfåtölj säljes billigt. Inget fel på tyget. Tel xxx xx xx. (För stor för liten lägenhet.)"

Det blir natt och jag drömmer om den terapeut jag inte har. "Om du inte vet det så kan jag inte säga det", säger jag.

Bara du inte tror att ingen älskar mig.

presentation av saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25

Nån gång på 90-talet fanns det en månadstidning som körde en serie krönikor under rubriken Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25. Gästkrönikörerna avlöste varandra medan temat förblev detsamma. Där ville jag vara med:) Det fick jag inte:( Här nedan följer krönikan som blev refuserad.