presentation av projekt porlock

Personen från Porlock har sökt mig i hela mitt liv. Knackat på min dörr stup i kvarten; en shapeshifter är han men jag vet att det är han, jag känner honom nu.

I början av 2000-talet bestämde jag mig för att fråga andra människor hur, var och när han har kommit till dem i deras liv och vad han har sabbat, ja för jag är ju säker på att alla har mött honom nån gång. Du med, eller hur. Du har suttit där med penna mot papper eller stått där med stråke mot sträng, och då, då knackar det på dörren och där står personen från Porlock och pladdrar på tills du glömt hur det var, det där du skulle skapa. Kvar finns bara en sorts dov fantomsmärta. I bästa fall en gnagande känsla vecka ut och vecka in att om det inte vore för ungarna och hunden och gräsmattan som ska klippas och maten som ska lagas och brödtexten som ska skrivas och farmor som ska besökas - och så vidare. I värsta fall: Oblivion. Du har glömt inte bara din glasklara vision utan också varför det var så viktigt överhuvudtaget, det där som du höll på med.

Min tanke var att ställa frågan till ett antal utövande konstnärer, som en enkät, och sälja hela paketet - min text här nedan plus alla svar - till någon tidskrift. Av detta blev det inget och det var inte ens Personens fel. Det blev ett Moment 22, som så ofta när man försöker frilansa: Intervjuobjekten vill veta var deras svar skall komma att publiceras, innan de svarar, och publikationen ifråga vill läsa svaren innan de bestämmer sig för att köpa. Projektet gick därmed i baklås. Det var synd.

Innan dess hann tonsättaren Paula af Malmborg Ward skriva ett fantastiskt enkätsvar. Det publiceras med Paulas tillstånd här nedan efter min text Personen från Porlock.

...
...
...
...

Nån gång. Nån gång skall jag lära mig att programmera och då skall jag göra en briljant screensaver av den där gubben.

personen från porlock

presentation av projekt Porlock ligger här
Paula af Malmborg Wards enkätsvar ligger här


In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.


Så börjar Samuel Taylor Coleridges berömda dikt Kubla Khan som han skrev mot slutet av sjuttonhundratalet. Den har blivit välkänd i egen rätt men också på grund av det som Coleridge har berättat om dess tillkomst. För honom var dikten inte en källa till glädje: Den var inte så lysande som han visste att den hade kunnat vara, borde ha varit, skulle ha varit - om det inte varit för den där personen från Porlock.

Det var på hösten år 1797. Coleridge bodde tillfälligt på en bondgård mellan Porlock och Linton. Han hade tagit ett ordinerat preparat som innehöll opium och suttit och somnat i stolen medan han läste om Kubla Khans palats. Sömnen varade i flera timmar och i sin opiumdröm skrev han en dikt, eller snarare åsåg hur en dikt blev till. De lyriska bilderna stod upp för hans syn som vore de föremål istället för ord, men orden fanns där också, parallellt med dessa märkliga syner, och när han vaknade hade han hela texten klar i sitt huvud, två-trehundra rader som bara skulle skrivas ner, utan möda. Det måste ha känts som att ta diktamen direkt från änglarna.

Han hinner skriva några rader. Då. Då blir han "called out by a person on business from Porlock, and detained by him above an hour" och när han sedan återvänder till sitt skrivbord kan han inte längre minnas sin vision. Dikten stannar på femtiofyra rader och känns ofullgången.

Vi vet ingenting om personen från Porlock vad gäller hans identitet eller vad hans ärende var. Allt vi vet är att han anlände i precis fel ögonblick och genom sin pratsamma närvaro berövade världen ett epos av potentiellt gudomlig lyskraft.

Enligt Coleridge.

Den engelska nittonhundratalspoeten Stevie Smith hade en annan teori om hur det gick till: Det rörde sig bara om skrivkramp. Vanlig, simpel, marterande lamslagenhet inför arket. Coleridge satt fast. Han grät och skrek, påstår hon, "Jag är färdig, jag är slut! Jag kommer aldrig att kunna skriva ett enda ord till på den här dikten!" Och vem träder in på scenen då om inte Personen från Porlock, den stackarn, som får ta på sig hela skulden för att Coleridges dikt står ofullbordad än idag, operfekt ända in i evigheten, jämfört med drömmen. Amen. Vilken lättnad att han kom, och sabbade allt med sitt oklara ärende och sitt obefintliga signalement. Det enda vi vet om honom är att det var hans fel och inte Coleridges, och det är väl egentligen det enda vi behöver veta.

drömmen om a enkätsvar från paula af malmborg ward

Jag har träffat Personen från Porlock två gånger. Båda gångerna i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Första gången hade jag en fantastisk dröm om tonen A. I drömmen stod tonen A för hela meningen med livet, ja fyllde hela existensen både i och utanför mig själv med innehåll och förunderlig skönhet. Tonen A gjorde varat gudomligt vackert och alldeles sant.

När jag vaknade var jag förstås fast besluten att omsätta denna dröm, med sin fullkomliga och självklara känsla, i ett stort stycke musik. Det fick heta "Drömmen om A", upptog min tid en hel höst och visade sig vara helt omöjligt att spela. Jag kommer aldrig att få höra det.

Först nu förstår jag att jag då hade träffat Personen från Porlock första gången.

Andra gången, också nu i en dröm, inträffade samma sak men nu var det en fiss-molltreklang som var skapelsens hela essens. Även denna gång började jag storstilat men bara idémässigt, aldrig konkret, att omsätta drömmen i musik, men minnet av den förra satsningen kom ifatt mig ganska snart och jag lade luttrad ner projektet.

Inget stycke blev alltså skrivet.

Sen dess har Personen från Porlock inte visat sig.

Blev han sur, tro?

Paula af Malmborg Ward är kompositör.