kvinnor på gränsen del 3: ingen hinner

Jag hinner inte. Ingen hinner. Feta magdansösen på den turkiska syltan böljar in med ett band av röda skavmärken kring midjan - hon hann inte ta av sig jeansen i tid den här gången heller. En honungssmörgås ramlar ut ur tvååringens tröja när han ska bada på kvällen, en smörgås som hans mamma sett förut, men när, när - var det i morse eller är det onsdag idag och var det tisdag när hon slängde honungsburken och kan man i så fall ha en smörgås i ärmen i två dagar? Jag hinner inte sova och jag hinner inte drömma den här drömmen, den verkar försagd. Stökig är den, konstiga saker ligger på konstiga ställen fast jag inte lagt dem där. Nej! Det känns som om jag vaknar - nej! Inte vakna så här, inte nu, jag måste hinna städa först, måste lämna den här drömmen så som jag själv skulle vilja finna den om den var en tågtoalett eller är det torsdag idag.

Vi hinner inte gå på teatern ikväll och ändå har vi gjort det. Pjäsen har lanserats som äntligen-ett-drama-om-vår-samtid men ingen replik klingar mer hysteriskt samtida än min väninnas över mellanaktskaffet. Varför fråga om hon menar trips. Det tror hon säkert att hon gör.

-Mina krukväxter har tics.

Tredje och sista delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Ingen hinner publicerades i Aftonbladet 26 maj 1993

drömmen om a enkätsvar från paula af malmborg ward

Jag har träffat Personen från Porlock två gånger. Båda gångerna i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Första gången hade jag en fantastisk dröm om tonen A. I drömmen stod tonen A för hela meningen med livet, ja fyllde hela existensen både i och utanför mig själv med innehåll och förunderlig skönhet. Tonen A gjorde varat gudomligt vackert och alldeles sant.

När jag vaknade var jag förstås fast besluten att omsätta denna dröm, med sin fullkomliga och självklara känsla, i ett stort stycke musik. Det fick heta "Drömmen om A", upptog min tid en hel höst och visade sig vara helt omöjligt att spela. Jag kommer aldrig att få höra det.

Först nu förstår jag att jag då hade träffat Personen från Porlock första gången.

Andra gången, också nu i en dröm, inträffade samma sak men nu var det en fiss-molltreklang som var skapelsens hela essens. Även denna gång började jag storstilat men bara idémässigt, aldrig konkret, att omsätta drömmen i musik, men minnet av den förra satsningen kom ifatt mig ganska snart och jag lade luttrad ner projektet.

Inget stycke blev alltså skrivet.

Sen dess har Personen från Porlock inte visat sig.

Blev han sur, tro?

Paula af Malmborg Ward är kompositör.

bachvariationer II

Bach sitter på en trävind. Det är i maj, det är dag, det är glest mellan virket och ljuset tar sig igenom. Han plockar isär ett urverk bit för bit och det är tusentals delar för uret är stort som en orgel och har nåt med rymden att göra.

Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.

Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.