presentation av gravören och liemannen

Döden ber om en bild till sin lie - så heter en etsning av Hugo Simberg.

Fritt efter den etsningen skrev jag för några år sedan en vistext som passar att sjungas till melodin Den Gamle Skärsliparen, den som Fred Åkerström sjöng på Två Tungor och på Freds Bästa. Melodin är komponerad av Kai Normann Andersen. Här framförs originalet av Rolle Trubadur med den äran.

Min vistext har ingen sjungit. Jag tycker själv att den tillhör mina allra bästa grejer och väljer därför att låta den hamna i topp nu när denna blogg tar en paus.

Bloggpaus, ja... jodå, det finns mer i lådorna. Men vill jag lägga ut alltsammans här? Vet inte ännu och därför gör jag halt här en stund medan tankarna mognar.

Förresten. Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus. Sån är jag:) Vid ev. intresse av att använda den, kontakta mig på adressen som står längst ner på sidan.

Här ligger Gravören och Liemannen

gravören och liemannen

Klicka här för presentation av Gravören och Liemannen

En kväll i våras, jag satt vid ljuset
Jag skar ditt namn in i gullbandsring
Jag satt och kände du fanns i huset
Jag satt och tänkte på kärleksting

Då stod på tröskeln en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Han bjöd sig själv in, och - ännu värre -
ni tror jag ljuger - men jag sa Ja

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han ber om skepnad så han kan finna
din varma halsgrop, ditt mjuka hull
Han vill gestalter för han vill minnas
hur de är skapta som blir till mull

Jag tog hans lie, den skar i handen
Den blanka eggen, ett slitet stål
Jag såg mig själv där, min bild, jag fann den
Och jag såg dig där i liens skål

Han bad om bilder, han ber om bilder
av dem han tagit och dem han tar
Han bad om bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Han stod vid dörren, en märklig herre,
en bortvänd skepnad som inget sa
Jag sa Sitt ner, herrn, hans ord var färre
Vi vet ju ändå vad han vill ha

Kom ryggens vindling och kindens välvning
Kom hjärtats handfull och ögats glans
Kom skuldrans vinge och bröstets skälvning
Kom allt som vårt var - ni skall bli hans

Jag har mitt hantverk, jag har mitt öde,
och man får medge att han har sitt
Jag möter livet och han di döde
Man får väl anse att vi är kvitt

Jag skar in bilder, så vackra bilder,
av det jag har haft och det jag har
Jag skar in bilder, tre vackra bilder:
En man, en kvinna, ett litet barn

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där hur länden spänner
Hur livet bultar som livet vill
Hur munnen söker och handen bränner
Och när jag skar så, stod Döden still

Ja jag skar in där...

Vistexten har skyddats genom registrering hos Notarius Publicus.
Vid ev. intresse, kontakta mig på adressen som återfinns längst ner på sidan.

djuret

Jag drömde om ett djur
som visste vem jag var
Det löpte mot min röst
och vi frågade inget

ett pocket-drömspel

"Jag får inte glömma stiga av", tänker jag, jagad som vanligt. "Vad hette hållplatsen nu igen? Jag får inte glömma stiga av." Så klarnar sinnet gradvis tills jag känner igen mig i min egen säng.

Det går för fort, för fort, dagarna, livet, nätterna, alltsammans, det går för fort.

Kvinnan på Folkungagatan hostar till av den kalla morgonluften och försöker konversera sin fyraåring som vacklar på så gott man kan när sömnen sitter kvar i kroppen. "Det skulle visst bli varmt idag", säger hon. Och lägger till: "Eller var det igår?"

I Strindbergs Drömspel illustreras tidens flykt med en hetsig växling mellan ljus och mörker, ett flimmer bara, inget mer. Det var han säkert nöjd med, August. Det tyckte han var läckert. Skriv det nu och det är realism.

Tunnelbaneföraren sluddrar. Det låter som om han talar i sömnen. Nu drömmer han att han är tunnelbaneförare. Nu drömmer han nånting om Slussen. Oklart vad. Kanske nånting vackert.

Publicerad i Aftonbladet 16 april 1991

stjärnorna slår bredvid tiden

Stjärnorna slår bredvid tiden
Din rygg så ensam på bussen
så nitad och farlig och svart
Om du vill så skall jag vara hon
som inte glömmer hur du föddes

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

när man står där

Flickan som ramlade ner från balkongen var bara fem år och det är inte konstigt att man lätt kan ramla när man är så liten. Det märkliga är det svar hon gav på frågan hur hon egentligen föll och hur hon hamnat i en sådan situation till en början. "Det är en vakendröm", svarade flickan, och man tänkte allmänt att hon måste ha slagit sig i huvudet, antingen det eller att hon hängett sig åt någon sagofantasi om prinsessor, hjältinnor, att hon lekt en lek om att dansa på lina på cirkus och sedan fallit men inte från linan utan från räcket.

Mannen som såg henne falla och höll ut sina armar hann till och med pröva, flera gånger, fram och tillbaka, om det skulle vara bäst att ta emot denna flickprojektil med en spänstig svikt i knävecken eller fullkomligt strakbent. Han fastnade för svikten och sedan hann han vänta en stund och sedan kom hon. Hon fick inte en skråma. Det stod mycket i tidningarna just om detta att hon inte fick en skråma. Mannen fann det underligare att minnas hur gott om tid han haft, trots att hon redan var i luften när han fick syn på henne.

Sedan stod det någon notis då och då under livet som kom, till exempel när flickan fick barn och flyttade in med sin växande familj i höghuset som byggdes då, det högsta i staden. Gör inte som mamma!, löd rubriken. Flickan och hennes då tre barn var fotograferade på balkongen till sin nya lägenhet, som låg allra högst upp i det högsta huset. Journalisten hade frågat om hon tänkte mycket på fallet, och flickan som blivit en kvinna hade svarat att hon aldrig tänkte på det.

Mannen som höll ut sina armar tänkte på det varje dag. Han mötte sitt liv varje morgon. Det sägs, det visste han, att om man hindrar en människa från att ta sitt liv, då tar man på sig en sorts ansvar under den personens fortsatta levnad. Men om man bara råkar rädda livet på en fallande flicka som inte haft för avsikt att göra slut på sig alls utan bara råkat dratta omkull på något vis i början av sin levnad och landa just där man stod och skulle stått i vilket fall som helst, vad har man för sorts ansvar då. Det var detta han aldrig kunde få rätt på, inte ens efter det att han döpt om sin hemsida till Eutychos och dryftat frågan där med ett stort antal människor som mejlat in eftersom de länge gått och tänkt på samma sak.

Journalisten hade också frågat flickan, som blivit en kvinna, om hon träffat sin räddare. "Ja - en gång!", hade hon svarat, skrattande.

Något tiotal år efter den artikeln hade de verkligen träffats, en andra gång, på riktigt, i en tunnelbanevagn. Hennes minsta barn som tydligen var det fjärde i ordningen satt i moderns knä och sparkade oavlåtligt med sin gummistövelfot mot mannens byxben. Kvinnan märkte det inte och hon kände alldeles naturligt inte igen mannen, ingenting konstigt med det. Hon frågade honom om han hade en klocka på sig och det hade han. Han hade på tungan att säga sitt namn och sedan fråga hur det gått till när hon föll, men han gjorde det aldrig. "Ta nu hand om dig!", ropade han när hon gick av, och hon såg förbryllad ut, helt naturligt.

Han skulle ha frågat. Det var den gången han skulle ha frågat. Det kom några fler artiklar sedan under livet som gick, till sist kom det en artikel i en kvällstidnings livsstilsbilaga, det var när flickan blev gammal och flyttade in i ett boende där de gamla själva odlade sin mat på sina egna balkonger. Balkongen är livet!, löd rubriken, och flickan var gammal på bilden liksom i verkligheten. Journalisten hade dragit upp den nästan glömda historien igen och frågat hur det egentligen gick till när hon föll. Den gamla kvinnan hade svarat "Det var inte jag som föll", och man tänkte allmänt att hon måste ha blivit senil. Av de få som läste artikeln var det bara mannen som hållit ut sina armar som visste att det stämde, det som hon sade, och också han hade gått och blivit gammal och kunde inte göra så mycket åt saken.

Fotnot: Eutychos hette en gosse som föll från himlen. Typ. Se Apostlagärningarna 20:9-12.

lite glädje

Nu i slutet av april
sitter en snögubbe med erektion
på en bänk vid Vätterns strand
Så det är väl våren då

Då får väl Frida ändå vara glad

Publicerad i Den Lyriska Kalendern/bokförlaget Megafon 1990 samt Nässjö Poesifestivals tidning Poesijournalen 4/1989 i samband med att jag hoppade in då Eva Runefelt utgick ur festivalprogrammet.

hosta

Tre timmar kvar på det här tåget. Mannen på platsen bredvid har en besynnerlig hosta, nästan ljudlös, som en flämtande låga. Han gör av med ett stort antal Kleenex men det är munnen han torkar sig om, inte näsan - han verkar inte förkyld. Efter Sävsjö faller jag i dvala och förnimmer genom själslig diffusion att han utövar denna hosta för att slippa svälja. När han till slut gör det är det ljudligt och plågsamt ciselerat, en sväljning man annars bara hör på Radioteatern eller när man tvingar en katt att ta sin medicin. Han har en skada, den är neurologisk. Omedelbart efter sväljningen talar han för första gången, ser på mitt hår och säger det han skall med lysten skräck, han frågar om jag vet att rödhåriga lär vara lättare att söva, och sedan talar han inte igen, hostar inte. Han är lättad, det är över.

---

Hon är så beredd att skratta åt det du skrattar åt att det ofta händer att hon hinner brista ut i ett av dessa... skratt, sekunderna innan hon upptäcker att du bara var på väg att hosta. Du har börjat kväva dina hostningar nu och du pressar överarmarna tätare mot dina sidor där du sitter i soffan, det hjälper dig att hålla andan.

---

Den där sommaren. Patienten är en femtonårig flicka som inte kan tala. Hon kan skriva, nicka, gestikulera - men hon kan inte längre släppa fram sin röst. Det har varit så i flera veckor.

Vi börjar med andningen, får igång bukmuskulaturen. Nu är hon lugn, hon har börjat lita på mig. Jag ber henne hosta likadant som jag och hon gör det, hon gör det utan att ana att i denna hosta finns en liten röst, i dessa mjuka stötar svänger stämbanden helt som de skall och saken är klar, det här är en psykogen afoni. Min första. Hysterisk stumhet, i äldre litteratur.

Ja, säger jag, jag hör när du hostar att dina stämband inte kan jobba just nu. Vi skall se om du kan lägga arbetet någon annanstans. Kläm åt lite lätt om näsvingarna precis under glasögonen och känn efter om det blir någon vibration där när du säger mmmmmmmmm. I så fall innebär det att du har lyckats avlasta stämbanden genom att låta bihålorna göra en massa resonansjobb.

Där står hon och ljudar och talar och inte är det genom näsan men det tror hon. Mot slutet av sessionen lägger jag med mina ord ner hennes röst i hennes hals igen - där den varit hela tiden. Hon accepterar, låter den stanna där och låter den flöda. Hon går ut genom dörren och än så länge håller hon ihop sig, än så länge är hennes förvirring och vanmakt uppblandad med känslan av att ha varit med om ett mirakel som handlade om henne. Jag sätter mig vid skrivbordet och dikterar och än så länge är jag inte ens förvirrad. Jag får en flyktig förnimmelse av att ha våldtagit henne, avskriver den som en ologisk tanke: Då hade jag väl inte mått så bra. Hennes symptom kan rämna fram igen och annanstans, det vet jag, hon kan bli förlamad i en arm, till exempel. Men hon går ju hos en psykolog. Stumheten får famla genom andra rum.

---

Se hur han ser, se hur munnen välver sig kring längdmått och siffror. Han går här varje kväll med blicken riktad uppåt mot dunklet i fönstren och han för sin andedräkt framför sig som den blinde sin käpp. Nu går han in i huset och stegar ett avstånd, hans läppar rör sig och de rör sig igen för varje steg i trappan när han tar sig mot loftet, han mumlar, han mumlar, han hostar om någon går förbi och ser ut att undra vem han är. Så går han därifrån men kommer snart tillbaka och hostar vid möte som ett leg, som om hostningen skulle blotta hans själ eller iallafall hans seriositet och rätt att befinna sig här.

Hur lång tid kan ha gått, han är ensam nu på detta våningsplan. Tanken han inte kan lämna är att husets yttre mått aldrig helt och hållet stämt med de inre och han föreställer sig ett lönnrum någonstans. Och vad där? Han skulle svara inget särskilt, det är inte något särskilt som han önskar att finna, inget han kan tänka sig.

Han kan tänka sig rummet.

Han hostar igen fast han är ensam. Det torra lilla skrapet ekolodar hans kropp från insidan som en försäkran till honom själv att han vet var han har sig.

Och nu. Igen. Någonting är nära, överallt och ingenstans, som om någon talar teckenspråk i rummet intill eller som vaxkabinettets våglängd sommarlovet -76 precis innan fönsterglasen plötsligt skall rämna. Han kräver allt, han söker någonting att ha förlorat.

---

Två timmar kvar. Molnen över Alvesta påminner om ett Rorschachtest. Jag somnar igen. I sömnen tror jag att en fågel flyger längs med tåget, synlig utanför fönstret ibland.

teach me tiger

Min nye granne sa Här är lyhört och är det du
han sa Är det du som blandar Internationalen och Teach Me Tiger
när du duschar
Jag sa Här är lyhört och det är jag, det är jag

och plötsligt
stod jag ut med mig själv

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

spleen

En hund kommer vandrande. Vi ser på varandra länge och uppriktigt men utan att komma fram till någon vettig insikt om den andre eller vad vi förmodas göra nu. Han går sin väg först. En bit neråt gatan välter han en soptunna med en sådan håglöshet som om det vore ett evigt jobb han hade att utföra och inte ett av hundars egentliga intressen.

På Siargatan står en blottare. Han fläker inte upp sin rock när jag går förbi. Han håller fram ett fotografi.

Publicerad i Aftonbladet 1 augusti 1991

mellan kuk och sorg

JAG ÄR LUFT KRING GAMLA SYLTBURKAR, står det klottrat på en stolpe nära Mamsell Josabeths Trappor. Den som inte vågar leva sig in i vilken sorts jagkänsla som kan ligga bakom en sådan formulering kan istället fortsätta upp till Fjällgatan och stanna vid träporten som bär inskriptionen OBS! INGA BILAR I FRAMTIDEN. GUD. Ett budskap som kan stå för sig självt, men som inte blir sämre när man vet att det ursprungligen utgör replik på den maskinskrivna uppmaning som satt på samma port i vintras: OBS! INGA BARNVAGNAR I GARAGET. LEDNINGEN.

Det är en kategori för sig, replikklottret, och en av divisionerna är de svar som finns kvar långt efter att frågorna försvunnit, helt eller delvis. JAG HAR SÖKT I TVÅ JÄVLA VECKOR, står det på toapappershållaren på en av Södersjukhusets toaletter. ÄR DET NÅGON SOM VET VAR DOM FINNS? Vad "dom" är har tvättats bort, men innan dess har någon hunnit tipsa: FÖRSÖK PÅ KONSUM. Välsignade lokalvårdare - hur torftigt hade det inte varit att behöva veta vad det egentligen handlade om. Troligen tubsockor.

RÄDDA MIN MORMOR, har en flicka skrivit på samma sjukhustoalett. Då är vi inne på kategorin anrop utan svar, som de defaitistiskt skallande pappersrop som satt upptejpade på Kocksgatan i somras. JUCKE! RING! löd det första. Tjugo meter längre bort och på andra sidan gatan satt den andra lappen, med samma budskap. Grundligt, tänkte jag. Smart. Man kan aldrig så noga veta vilken trottoar den där Jucke kommer att välja. Bäst att gardera sig. Men så var det den där tredje lappen, ytterligare en bit därifrån. JUCKE! RING FÖRIHELVETE! Som om den som skrev redan i anropandets stund hade drabbats av känslan att inget svar fanns att vänta.

Klottret har blivit så existentiellt, inte som på Pär Rådströms tid, då väggarna täcktes av, som han skrev, namnen på några av våra vanligaste genitalier. Nu blixtrar ordet SORG förbi utanför pendeltågets fönster, så fort att man kan tro att man läst fel. Men när tåget går tillbaka står det där fortfarande, det där ordet, likadant i riktning mot som i riktning från, och jag börjar undra om inte nästan allt klotter betyder samma sak: "Jag har en kropp. Det är ensamt att ha en kropp. Tala med mig."

I boken Impro konstaterar dramatikern och regissören Keith Johnstone att vissa typer av improvisationsövningar som har med kollektivt berättande att göra brukar genomgå fyra stadier:

1) Formuleringarna är försiktiga och nonsensbetonade och fyllda av dolda sexuella anspelningar.
2) Formuleringarna är obscena och psykologiska.
3) De är fyllda av religiös känsla.
4) Slutligen uttrycker de sårbarhet och ensamhet.

Det kan ta timmar och det kan gå åt några öl, men linjen går från "John är en kuk, varför kan han inte knulla mig i arslet" mot "Ge mig din hand och ta bort mitt mörker och min tystnad" - inte tvärtom, som man annars kan få för sig om man nånsin varit på en fest eller två.

Ser man klotter som en form av kollektivt berättande blir slutsatsen att vi går mot Det Ultimata Klottret, slutorden, och jag vill gärna tänka mig att de kommer att ristas in på väggen till en tågtoalett. Kanske blir det Quasimodos ord:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle:
Och plötsligt är det afton.

Det där är vackert hopkommet, Salvatore, men den verkligt intressanta frågan är ändå vilket klotter som kommer mellan Obscenitet och Intighet, eller, to put it bluntly, vad ligger mellan KUK och SORG?

Svaret, ett av dem, fanns för många år sedan på Centralstationen i Malmö, skrivet med tunn penna högst en halv meter upp från golvet, en grafisk viskning som aldrig går att glömma: MJÄLTE.

Vi får tänka oss resten. Och vad Jucke beträffar får vi tänka oss att han är död och har åkt till himlen alternativt att han aldrig har funnits. Skulle vi inte uthärda denna tanke får vi väl samlas vid någon eld någonstans och berätta för varann att Jucke finns - han har blivit sedd på Konsum och han tittade tillbaka.

Publicerad i Aftonbladet/KULTUR 6 februari 1992.

persson

Det var i september som Persson vände bordet åt andra hållet. Egentligen flyttade hon bara över stolen och satte sig själv på andra sidan, men hon skulle alltid hänvisa till detta som När jag vände bordet.

Persson tänkte på sig själv som Persson. Det tar en människa omkring tjugo år att börja tänka på sig själv som sitt efternamn. Hon hade jobbat mer än tjugo år som expedit, och expediter har ofta denna vana att kalla varandra Persson och Jansson och Hult. I början hade det bara förbryllat henne. Senare hade hon anammat inte bara vanan utan också benämningen på sig själv. Detta var en av hennes sorger, att hon såg sig som Persson.

Om hon saknade något var det den tid i livet då hennes böner ännu varit specificerade som en inköpslista. Den oskulden.

När det gällde män fick det väl ändå finnas gränser, tyckte Persson.
I allmänhet tog kavaljererna henne på tårarna alldeles för snabbt och hårt, eller så försökte de aldrig alls, och sannerligen om hon visste vilket som var jävligast.

I maj hade hon börjat tänka på alla förslag hon tackat nej till. Och Persson var en som hade fått förslag. Erbjudanden om allt från en kopp kaffe till att bli piskad hade hon avböjt med samma oskakade hållning. Om man ställde sig riktigt nära Persson kunde man emellertid se hur hennes glasögon ibland immade igen en aning.

När hon fyllde fyrtiofem höll Persson ett kalas. Mitt i natten skulle någon ut i trädgården och leka kurragömma. Inte Persson emot, för hon var av uppfattningen att hon var bra på det. Det var den natten Persson slutligen, gråtfärdig i en buske, fattade reglerna. Att kurragömma inte går ut på att inte bli hittad utan på att bli det. Stackars Persson. Alla dessa år.

Strax efter denna händelse vände hon bordet, och vaggad av en barmhärtig känsla av att ha tagit itu med sitt liv kunde Persson den hösten finna några timmars andning.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

bara du inte

Annonsen på Metro. "60-tals snurrfåtölj säljes billigt. Inget fel på tyget. Tel xxx xx xx. (För stor för liten lägenhet.)"

Det blir natt och jag drömmer om den terapeut jag inte har. "Om du inte vet det så kan jag inte säga det", säger jag.

Bara du inte tror att ingen älskar mig.

presentation av saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25

Nån gång på 90-talet fanns det en månadstidning som körde en serie krönikor under rubriken Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25. Gästkrönikörerna avlöste varandra medan temat förblev detsamma. Där ville jag vara med:) Det fick jag inte:( Här nedan följer krönikan som blev refuserad.

saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 25

presentation av Saker jag önskar... ligger här

Det är så olika, det där. Jag känner en honkatt som inte hinner vänta på att hanen skall fatta vad hon vill. Han fattar ju långsamt. Så hon backar på honom istället.

Sedan har vi damen som den här historian skall handla om. Hon vill då rakt inte, inte med honom, han som skötarna valt ut. Så de väljer en annan. Så hon vill inte med honom heller.

Lika bra att hon får välja själv, då. Fast hur...? Man kan ju inte resa runt med en schimpans hur som helst tills någon slutligen faller'na på läppen. Men vänta nu, hon gillar ju att se på teve, och hon talar teckenspråk till husbehov. Tänk om man skulle ta och filma några granna hannar från andra zoon och helt enkelt fråga henne vem hon vill ha. Ungefär som forna dagars prinsar och prinsessor kunde träffa sina val utifrån miniatyrporträtten som fördes till dem via sändebud från andra prinsar och prinsessor i främmande land. Utsökta små gouacher, målade på pergament eller elfenben. Ibland använde konstnären en pensel med ett enda hår, för att kunna fånga vartenda litet gäckande blickblänk, vartenda litet skimmer i halsbandets pärlor, vartenda litet blodkärl som fick den kungliga kinden att blossa. Målningen glasades in och kunde sedan bäras av den tilltänkta som en medaljong eller förvaras i ett kabinett för beskådan när andan föll på. Ofta var det väl inte tal om att välja utan mer att vänja tanken vid ett fullbordat faktum. Men det hände också att porträtten faktiskt låg till grund för amorösa beslut, och då är det ju listigt med miniatyrporträtt - för vilken konstnär har lust att slösa utrymme på dubbelhakor när ytan är så begränsad.

Sagt och gjort, nu sitter vår schimpansprinsessa där framför teven, och videon rullar. Hon gäspar. Kandidat nummer ett: ZZZZZZZZ... Kandidat nummer två: Vad är det på den andra kanalen? Kandidat nummer tre: Va-va-voom...! Oj. Jävlarjävlarjävlar! Var är fjärren! Hon vet hur man hanterar den, rewindar igen och igen, bara en gång till, bara en gång till! Skötarna drar slutsatsen att hon gillar denne hanne och vill träffa just honom, vilket hon genast bekräftar och sedan oombedd upprepar ett stort antal gånger under timmarna som följer. Hon ger dessutom, på teckenspråk, uttryck för en önskan om att detta parti måtte arrangeras med största skyndsamhet. "Skynda! Skynda!" Make haste, som Shakespeare skulle ha sagt. Hit med han. Och helst igår.

Så anländer han då, Valentino, men ingenting händer. Dagarna går. Nätterna går. Ingenting händer.

Han var bättre på teve.

Based on a true story, som det brukar stå i eftertexterna. Eller snarare tusentals true stories, för schimpansprinsessor finns det ju gott om, och alla tror de att kärleken är som tidvattnet och månen: En kraft som inte går att stå emot. Känns det på nåt annat sätt så är det fel, då var det inte kärlek.

Medan saken i själva verket är den att kärleken går hur bra som helst att stå emot.

Jag önskar att jag hade förstått när jag var ung att det var synd om min mamma när hon frågade mig stup i kvarten: Är du lycklig? Hon menade inte om jag kände mig levande och glad just då, utan om jag uppnått det hon uppfattade som ett tillstånd lika slutgiltigt och oreflekterat som färgen på mina ögon. Stackars mamma, vad du fick mig att skämmas. Här är en sak som jag önskar att du hade vetat när jag var tjugofem, för om du hade vetat det så kanske jag hade vetat det med: Förälskelsen inbegriper en känsla av att inte ha något val. Kärleken däremot inbegriper en känsla av att ha ett val - och att träffa det, varje dag. Kärleken blir inte klar. Kärlek pågår.

"Om du tror att det är ett tufft slit att försvara en som är skyldig - pröva då hur slitigt det är att försvara en oskyldig." Så säger försvarsadvokaten Bobby Donnell i ett av de första avsnitten av teveserien Advokaterna. Jag skall skriva en egen succéserie för romantiska flickor; den skall heta Schimpanserna, och där skall den levnadskloka gamla schimpanshonan Kate sätta tonen redan från början när hon på sitt kärva men ömsinta vis läxar upp den flippriga unghonan Fifi: "Lelle vän. Om du tycker det är svindlande att inte ha nåt val - pröva då hur svindlande det är att ha ett val." Det är det som är grejen. Förstår du inte, Fifi.

Det är det som är grejen.

en påse lavendel

Ljuset faller in mot väggen bakom neurologen. Björkarna utanför fönstret kastar en skugga som liknar neuronväv. Han rör sig rastlöst när han pratar, en pinball mot den skira projektionen. Nu talar han om frenologerna och hjärnans centra enligt dem, hur de ansåg sig ha funnit ett centrum för dragningen till-

...säger han vin eller Wien?

En plats för allt, det är så... neat! Imorgon skall vi dissekera. Tänk om vi hittar en påse lavendel?

Publicerad i Aftonbladet 30 juni 1991

huset

Det året han fyllde fem fick Albin en målad plåtfågel av sin far. Den var mindre än en sparv, färgerna var osannolika och dess eventuella funktioner höljda i mystik. Förvisso, förvisso - rörliga vingar, rörliga ben och en stor skruv i sidan antydde att fågeln borde kunna om inte flyga så i alla fall springa framåt och flaxa. Dessutom bestod pupillerna av lösa, svarta plattor, och det föreföll ligga inom det möjligas gränser att näbben öppnade och stängde sig när de riktiga omständigheterna förelåg. Förmodligen hände det en hel del, om man bara kunde få igång den. Men Albin fick inte det. Han visste inte åt vilket håll skruven skulle vridas, motståndet var lika hårt åt båda och något av plåtorganen skulle kunna brista.

Senare hade han ofta undrat varför han inte frågade. Livet blev honom så nådigt att han alldeles kom att glömma varför han inte frågade. Det enda han gjorde var att ställa fågeln på sin hylla ovanför sängen. Efter frukosten, som han alltid åt i barnkammaren med sin sköterska, gick han ensam nerför trapporna för att tacka sin far. Han tyckte mycket om den där fågeln, och han tyckte mycket om sin far.

-Jag skulle vilja tacka för presenten, sa han allvarligt. (Han stod med händerna på ryggen framför det vidsträckta skrivbordet.) Jag skulle vilja tacka så väldigt mycket och säga att den var mycket trevlig.

Han hade talat på det viset, lågt och nästan smärtsamt artigt. Ingen hade bett honom att uppföra sig så.

-Det kanske är svårt att leka med en? Kanske jag borde ha skaffat några fler?

-Nej, nej! En är bra.

Sedan gick han upp igen. Han passerade andra våningen, där hans mor vistades i sitt rum. Dörren var inte låst från något håll, men från parken såg det ibland ut som om solen blänkte inte bara i fönstret utan också i något framför det. Om söndagarna fick han komma in till henne och äta rostat bröd och marmelad i hennes säng. Hon var alltid snäll, han tyckte mycket om sin mor. Ofta hittade han, i trappor och korridorer, den ena efter den andra av hennes gnistrande hårnålar. Som ledtrådar, utkastade av bortförda barn i en saga. Albin tog dem tillvara.

När han fortsatte mot sin egen våning gick han långsamt och lät handen glida över räcket. I hela det här huset fanns det ingenting han inte hade lust att röra vid.
Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987

hälsning

Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.

Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.

Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.

Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.

pojken

När jag satt i fängelse i det där landet som jag aldrig kommer ihåg namnet på, då var det en tavla i cellen och en fånge till, Nada. Och tavlan föreställde en sjö. "Den där skulle jag också ha kunnat måla", sa Nada varje dag, för det mesta efter maten när vi sög våra tänder.

Det var bra mat. Det känns fel, som om jag mindes fel nu eller som om jag lurar mig själv, men faktiskt var det bra mat. Nada brukade säga att hon också skulle ha kunnat laga den där maten och jag vet inte om det betyder att hon inte var så imponerad, men det var bra mat.

Efter tolv år fick jag börja arbeta ute i samhället tre dagar i veckan. Tjänstgöringen var förlagd till ett statligt bildarkiv där min uppgift var att fastslå vilka sökord en bild skulle återfinnas under och sedan kopiera upp bilden i lika många exemplar som det antal sökord jag bestämt. Ett bra arbete fram till den dag då jag förstod att ingen övre gräns förelåg för hur många sökord en och samma bild fick återfinnas under. Det var då det började, det vill jag påstå, men jag vet inte vad. Bara att det började då, och att det tog mig.

Nu minns jag bäst ett svartvitt fotografi från femtiotalet. Man ser tre människor bakifrån, två vuxna och ett barn. De befinner sig på en läkarmottagning och betraktar en röntgenbild. Röntgenbilden ser man tydligt och stort rakt framifrån. De tre människorna är en manlig läkare, stående, en kvinna i yngre medelåldern, sittande, och i hennes knä en liten pojke i femårsåldern. En maskinskriven not på bildens baksida förklarar att pojken har svalt en sköldpadda för att han är arg på sin lillasyster.

Röntgen är självklart som sökord. Hos doktorn är självklart. Någonting med syskon också, syskongnabb får det bli. Sedan vet jag inte hur resten skall gå till. Skall jag välja vrede, eller skall jag anta att en svartsjuka föreligger, eller skall jag arkivera under båda? Brott och straff? Exotisk mat? Svårsmält. Hämnd, kanske. Kamikaze? Strategiska blundrar. Många kvällar tog jag bilden med mig till cellen och tittade på den när Nada hade somnat. Jag ville inte höra henne säga att hon också hade kunnat svälja en sköldpadda.

Sköldpadda måste också vara ett sökord. Men triumf eller ruelse? Detta är det mest plågsamma, att tvingas benämna hans känslor. Det enda man med säkerhet kan säga om pojken är att han utstrålar en mäktig uppmärksamhet där han sitter som på en drive-in-bio och betraktar sitt inre. Jag vill stanna i den uppmärksamheten, jag vill ha den som sökord och stanna därvid, men jag vet ju att det inte duger. Jag vet ju det. Jag visste det, och jag lät det ta mig.

Sedan när jag kom ut och åkte tåg genom landskapet och såg hur frosten bestörte de blanka små fåglarna så svårt att de ramlade från himlen som bultande portmonnäer tänkte jag på Nada och kom på mig med att inte undra vad hon skulle ha sagt, utan bara, plötsligt, vad hon hade gjort, alltså vad hennes brott var.

Hon hade aldrig frågat mig om mitt heller.

Publicerad i Lyrikvännen nr 1 2001.

men mänska presentation av förödmjukelsen

Jag tänkte på det där med plagiat. Så fort jag skriver nånting bra så tror jag att jag har stulit. Alltid varit så. Hjälper inte att jag inser att the human condition i kombination med våra stenåldershjärnors beskaffenhet garanterar att det jag skriver har skrivits förut - det är lika jobbigt ändå.

Snubblar man då dessutom över något som faktiskt bär stora likheter med någonting man själv har skrivit, ja då slår nojan i taket och den tar inga fångar - tänk om någon annan tror att jag har stulit fast jag inte har, tänk om någon... men jag som... jag skrev ju mitt för trettio år sen, bara att det inte publicerats... tänk om någon tänker, tänk om någon tror...

Men mänska get over yourself.

Säger jag. Till mig. Men tror ni att det hjälper.

I grunden är det väl nån sorts twist på nån hybris. För varför skall egentligen någon ålägga sig att skriva nåt som inte har skrivits? (Säger-jag-till-mig-själv-men-tror-ni osv.) Sen kan man ju försöka suggerera sig att skapande handlar om att veta vad man skall stjäla och hur man skall göra det. Good artists borrow, great artists steal. Sa Picasso, men det finns en diskussion på nätet om att han har stulit det.

Ah men snälla. Lägg ner. Vi funkar på ungefär samma sätt och vi lever under ungefär samma villkor.

Och det är fan ta mig jag som har skrivit den korta prosadikten härunder, Förödmjukelsen. Alldeles jävla själv. Jag skrev den när jag var ung. Då var den längre. Det är länge sedan. Sedan gjorde jag om den till en kortis när jag var lite mindre ung. Det är också länge sen. Och sedan såg jag nånting liknande i form av en haiku för några månader sedan och då tänkte jag Jaha. Nu kan jag inte posta min. För tänk om någon tror.

Men nu gör jag det iallafall för nu är jag trött på det här tramset och om jag låter arg så är det mig själv jag är arg på, och trött. Jag skall sätta mig i skola hos Håkan Hellström och lära mig att le så där vagt och skevt och charmigt som han gjorde när han sa om nån av sina melodier att Ja Puccini hade den först... och sen hade [nån som jag glömt] den... och nu har jag den...

Förresten har jag märkt att just haiku-skrivaren i mig är alldeles särskilt sårbar för den här sortens noja. Det är intressant. Vad kan det bero på? Jag tror jag vet. Det som är zen i mig är zen också i andra* och har man då dessutom bara tre rader att vifta på ja då finns det inte rum för något bjäfs som kan distrahera; eventuella likheter blir väldigt... eh... lika.

Här är förresten en länk till min haikublogg Swedeheart: Haiku from Sweden

*

Någonstans i någon låda ligger den långa versionen av Förödmjukelsen. Den korta är bäst men den långa kan vara rolig att lägga bredvid för att påminna sig själv om hur långt man faktiskt kan gå i att reducera. Om och när den dyker upp så lägger jag in den här.



*Stulet från Ekelöfs Jag tror på den ensamma människan (Det som är botten i dig är botten också i andra).