Visar inlägg med etikett lösryckt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lösryckt. Visa alla inlägg

lördag

maj

Jag minns Susanne när vi åkte buss från helveteshålan där vi jobbade när vi var tjugo. Hon tar en länk av sitt långa hår och känner på det, luktar på det, blundar en stund. "Mmm, det luktar maj."

Det var inte månaden hon menade. Tänk igen - på skånska.

geisha

Nej svaret är nej, jag vill inte vara geisha varken i Skövde eller Kyoto och ingenstans däremellan.

Men jag läks av hur hon skapar sig, som man skapar musik.

söndag

bachvariationer I

Stapla klossar på varann, det är basics. Att undersöka strukturen via reduceringar är första steget mot skönheten. Jag tänker mig att Bach höll på så där när han var liten. Skruvade isär urverk tills hans mamma blev galen på honom. Johann Sebastian, vad är det där för metallbit, var skulle den sitta...?

Sedan hans första fru: Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.

Sedan hans andra fru - sluta, sluta, du kommer aldrig att få ihop det igen!

Sedan Gud.

bachvariationer II

Bach sitter på en trävind. Det är i maj, det är dag, det är glest mellan virket och ljuset tar sig igenom. Han plockar isär ett urverk bit för bit och det är tusentals delar för uret är stort som en orgel och har nåt med rymden att göra.

Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.

Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.

torsdag

de där skorna I

Det finns ett talesätt, jag tror det är irländskt, som lyder att He knows the cost of everything and the value of nothing. Alltså ungefär att det finns människor som vet exakt vad nånting kostar men som inte förstår sig på vad det är värt.

De där människorna, jag har träffat dem. Man har inte lust att berätta för dem om de där himla skorna man har sett.

de där skorna II

Ge människan en mask och hon blir sann, sa Oscar Wilde.

Ge mig de där himla skorna, jag känner att de vet vem jag är.

söndag

testa din lyrikkunskap!

Vem andas en sådan febrig syntax - så stötig - välbekant...? Är det Emily - public - like a Frog - Dickinson...? Nah. Björling då, Gunnar, han söker ju - sitt ansikte, och fingrarna? Jo. Men inte här.

Så - vem?


LEVNADENS - LITANIA
När dikten - när jag
när svalorna - o gud

Dröm - du har kommit, du har kommit - du sover
det jag först - det var, det var en gång - det är
en fogel - för dom, för du mig - förneka
barnet och - besvärjelse, besvärjelse - den blinda

Hon styrde - hur mycket
det jag först - det var

Jag gick - jag hör, elegi över - ensligheten, Karon - klockor
jag hörde - jag plockar
jag plågades - jag sysslar, i min - i sorg
jag vet - jag är fången
nu hatar - nu är, mitt liv - mord, och allt - och senare

Det var en gång - det är
allt som - den andre, han stöder
- havets hand


LÖSNING:
I ett ljudisolerat rum på ett sjukhus står en känslig maskin, en apparat som analyserar din röst och matar ut dess beskaffenhet översatt till visuella representationer på en remsa. Jag gick i salarna och det var sent, jag gick en kväll i Mimas salar. Eller, vad säger jag, jag menar att en kväll när jag jobbade över beslöt jag att lära mig sköta analysatorn, som var ett utlåningsexemplar från tillverkaren.

Jag trodde jag var ensam.

Det finns hos miman vissa drag som kommit med i den och verkar där i banor av en sådan art att människans tanke aldrig vandrat dem. [...] Uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima han funnit upp låg bortom analysen.

Det där är inte min röst. Jag vet väl hur min röst ser ut. Men apparaten står och minns - andra röster den har hört i andra rum, andra tider. I miman fick vi in att det finns liv på flera håll. Men var ger miman ej besked om. Det kommer spår och bilder, landskap och fragment av språk, som talas någonstans, men var.

Ja, var - och hur tröstar man en grundtonsfrekvensanalysator? Hon får rabbla sina remsor. Jag sitter kvar tills rösterna har ebbat ut.

På Medborgarplatsens bibliotek står en annan sorts mima, större, ålderdomligare, med en doft av trä och gammalt papper. Det är ett övergivet, slumpartat kartotek, en gång tänkt att uppta titel eller första rad hos varje dikt i bibliotekets hyllor. På utsidan av varje liten låda i detta stora röstkartotek sitter en etikett med inledningsorden från det första och det sista kortet i just den lådan. "Dikten" här ovan är en sammanställning av några sådana etiketter.

Så febrigt och så välbekant. Vår trogna Mima gör allt hon kan och söker, söker, söker.

Mimarob: Catharina Jarl
Kursiverade meningar är utdrag ur Harry Martinsons Aniara.

Kartoteket finns inte längre kvar på Medborgarplatsens bibliotek.

lördag

uppenbarelsebok

En uppenbarelse kan förstås vara en madonna som träder fram i en klippskreva och gråter blod över framtida påvars framtida öden.

Men det är den snäva definitionen.


En uppenbarelse kan också vara när man som femåring inser att drottningen bajsar däruppe på slottet och kanske just nu eller när man som medelåldring hör Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol. En uppenbarelse kan vara när man hör en duns i hallen och upptäcker att man av misstag fått en postorderkatalog som riktar sig endast till bönder. "Återupplivningsapparat för smågrisar" - men alltså finns sånt? En sådan måste du väl ha, hojtar de glada kamraterna, tänk så bra att ha i bakfickan om du skulle råka på en medvetslös kulting på trottoaren, du som är en sådan djurvän!


Och någonting har hänt.


Allt, säger jag, allt som vidgar ditt sinne utan att samtidigt skada dig är en uppenbarelse i min bok.

wanda och gud

Det står i Expressen om fru Wanda McKinnis därborta i USA.

86 år var hon, kvinnan från Achille, Oklahoma, när det hände, det som hände. Hon tappade kontrollen över sin Pontiac Firebird och körde av vägen. Bilen hamnade upp-och-ner i en lerfylld liten å och vattnet strömmade in. Wanda satt fast men lyckades få huvudet ovanför vattenytan i den luftficka som hade bildats därinne i bilen. Insekter surrade och svärmade runt hennes ansikte medan timmarna gick.

Efter två dygn fann man henne. Wanda, som inte är så religiös utav sig, berättade då att hon pratat lite med Gud medan hon väntade. "Jag lovade honom att jag kanske skulle börja gå i kyrkan om jag blev räddad."

Kanske, alltså, bara kanske. Don't hold your breath, Gud. På fotot som illustrerar artikeln ligger hon till sängs och talar i telefon. Troligen en förhandling av något slag.