Stapla klossar på varann, det är basics. Att undersöka strukturen via reduceringar är första steget mot skönheten. Jag tänker mig att Bach höll på så där när han var liten. Skruvade isär urverk tills hans mamma blev galen på honom. Johann Sebastian, vad är det där för metallbit, var skulle den sitta...?
Sedan hans första fru: Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Sedan hans andra fru - sluta, sluta, du kommer aldrig att få ihop det igen!
Sedan Gud.
Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett religion. Visa alla inlägg
söndag
bachvariationer II
Bach sitter på en trävind. Det är i maj, det är dag, det är glest mellan virket och ljuset tar sig igenom. Han plockar isär ett urverk bit för bit och det är tusentals delar för uret är stort som en orgel och har nåt med rymden att göra.
Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.
Hans fru faller in genom dörren, uppjagad, röd i sitt anlete, ropar åt honom att han skall sluta, sluta. Du kommer aldrig att få ihop den igen. Du kommer aldrig att komma ihåg i vilken ordning du tog isär delarna.
Detta var första nattens dröm efter mötet med cellon som kallas Servais. Andra natten såg jag som det var; det var inte hans fru, det var Gud.
lördag
uppenbarelsebok
En uppenbarelse kan förstås vara en madonna som träder fram i en klippskreva och gråter blod över framtida påvars framtida öden.
Men det är den snäva definitionen.
En uppenbarelse kan också vara när man som femåring inser att drottningen bajsar däruppe på slottet och kanske just nu eller när man som medelåldring hör Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol. En uppenbarelse kan vara när man hör en duns i hallen och upptäcker att man av misstag fått en postorderkatalog som riktar sig endast till bönder. "Återupplivningsapparat för smågrisar" - men alltså finns sånt? En sådan måste du väl ha, hojtar de glada kamraterna, tänk så bra att ha i bakfickan om du skulle råka på en medvetslös kulting på trottoaren, du som är en sådan djurvän!
Och någonting har hänt.
Allt, säger jag, allt som vidgar ditt sinne utan att samtidigt skada dig är en uppenbarelse i min bok.
Men det är den snäva definitionen.
En uppenbarelse kan också vara när man som femåring inser att drottningen bajsar däruppe på slottet och kanske just nu eller när man som medelåldring hör Jeff Buckley sjunga Corpus Christi Carol. En uppenbarelse kan vara när man hör en duns i hallen och upptäcker att man av misstag fått en postorderkatalog som riktar sig endast till bönder. "Återupplivningsapparat för smågrisar" - men alltså finns sånt? En sådan måste du väl ha, hojtar de glada kamraterna, tänk så bra att ha i bakfickan om du skulle råka på en medvetslös kulting på trottoaren, du som är en sådan djurvän!
Och någonting har hänt.
Allt, säger jag, allt som vidgar ditt sinne utan att samtidigt skada dig är en uppenbarelse i min bok.
onsdag
att lämna jönköping
Man minns inte det man väntat sig att minnas och man saknar andra saker än man trott, när man flyttar.
Aldrig mer ska jag få undra, när det oväntat ringer på dörren, om det är Jesus eller Electrolux. Det kommer alltid att vara Electrolux, nu när jag lämnat Jönköping.
Aldrig mer ska jag uppsöka den undanskymda vrån i bokhandeln och stå där och glutta, generad, som om det rörde sig om franska kort, i boken med titeln "Hönsskötsel på rimligt vis". En bok som utövat en säregen dragningskraft på mig kanske därför att det implicita budskapet i titeln är inte bara att det finns ett orimligt sätt att sköta höns på utan också att det hade varit tänkbart att skriva en bok om det istället.
Åh, Jönköping. Där är det bättre att säga för lite än för mycket. I nya konserthusets foajé efter Broadwayensemblens gästspel med A Chorus Line hörs en kvinna kommentera föreställningen. Hon säger inte "Jag blir så lycklig, vad roligt det har varit ikväll, jag är visst alldeles röd om kinderna, ibland tror jag nästan att jag skulle kunna dansa sådär!" Det är klart att hon inte gör. Hon säger "Jag måste skaffa glasögon". Det betyder samma sak, i Jönköping. "Ja börjar man med glasögon så är man fast", svarar hennes väninna.
Märkliga stad, där glina vrålar glåpord efter den trettioåring som visar sig ute efter tio på kvällen: Du ska vara hemma och mata katten! Rara stad, där man kan få se en madonna ligga raklång i ett diskställ på loppis. (Man kan fråga sig om detta är ett rimligt sätt att sköta madonnor på.)
Den siste jag såg på perrongen innan tåget gick var en psykotisk man som brukade stoppa förtroliga meddelanden genom mitt brevinkast, alltid prydligt adresserade "Till Kommissarie Jarl Kulle tillhanda". Jag kände igen honom där på perrongen eftersom han en gång ringde på min dörr. Han blev mycket arg och mycket rädd när han förstod att jag inte var Jarl Kulle och inte kommissarie och han skulle polisanmäla mig för att jag, som han tyckte, falskeligen hade en Jarl-skylt på min dörr.
Nej honom saknar jag inte. Men så orimligt är det här livet inrättat... att det har hänt att jag saknat hans brev.
Publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 32 1991
Aldrig mer ska jag få undra, när det oväntat ringer på dörren, om det är Jesus eller Electrolux. Det kommer alltid att vara Electrolux, nu när jag lämnat Jönköping.
Aldrig mer ska jag uppsöka den undanskymda vrån i bokhandeln och stå där och glutta, generad, som om det rörde sig om franska kort, i boken med titeln "Hönsskötsel på rimligt vis". En bok som utövat en säregen dragningskraft på mig kanske därför att det implicita budskapet i titeln är inte bara att det finns ett orimligt sätt att sköta höns på utan också att det hade varit tänkbart att skriva en bok om det istället.
Åh, Jönköping. Där är det bättre att säga för lite än för mycket. I nya konserthusets foajé efter Broadwayensemblens gästspel med A Chorus Line hörs en kvinna kommentera föreställningen. Hon säger inte "Jag blir så lycklig, vad roligt det har varit ikväll, jag är visst alldeles röd om kinderna, ibland tror jag nästan att jag skulle kunna dansa sådär!" Det är klart att hon inte gör. Hon säger "Jag måste skaffa glasögon". Det betyder samma sak, i Jönköping. "Ja börjar man med glasögon så är man fast", svarar hennes väninna.
Märkliga stad, där glina vrålar glåpord efter den trettioåring som visar sig ute efter tio på kvällen: Du ska vara hemma och mata katten! Rara stad, där man kan få se en madonna ligga raklång i ett diskställ på loppis. (Man kan fråga sig om detta är ett rimligt sätt att sköta madonnor på.)
Den siste jag såg på perrongen innan tåget gick var en psykotisk man som brukade stoppa förtroliga meddelanden genom mitt brevinkast, alltid prydligt adresserade "Till Kommissarie Jarl Kulle tillhanda". Jag kände igen honom där på perrongen eftersom han en gång ringde på min dörr. Han blev mycket arg och mycket rädd när han förstod att jag inte var Jarl Kulle och inte kommissarie och han skulle polisanmäla mig för att jag, som han tyckte, falskeligen hade en Jarl-skylt på min dörr.
Nej honom saknar jag inte. Men så orimligt är det här livet inrättat... att det har hänt att jag saknat hans brev.
Publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 32 1991
lördag
wanda och gud
Det står i Expressen om fru Wanda McKinnis därborta i USA.
86 år var hon, kvinnan från Achille, Oklahoma, när det hände, det som hände. Hon tappade kontrollen över sin Pontiac Firebird och körde av vägen. Bilen hamnade upp-och-ner i en lerfylld liten å och vattnet strömmade in. Wanda satt fast men lyckades få huvudet ovanför vattenytan i den luftficka som hade bildats därinne i bilen. Insekter surrade och svärmade runt hennes ansikte medan timmarna gick.
Efter två dygn fann man henne. Wanda, som inte är så religiös utav sig, berättade då att hon pratat lite med Gud medan hon väntade. "Jag lovade honom att jag kanske skulle börja gå i kyrkan om jag blev räddad."
Kanske, alltså, bara kanske. Don't hold your breath, Gud. På fotot som illustrerar artikeln ligger hon till sängs och talar i telefon. Troligen en förhandling av något slag.
86 år var hon, kvinnan från Achille, Oklahoma, när det hände, det som hände. Hon tappade kontrollen över sin Pontiac Firebird och körde av vägen. Bilen hamnade upp-och-ner i en lerfylld liten å och vattnet strömmade in. Wanda satt fast men lyckades få huvudet ovanför vattenytan i den luftficka som hade bildats därinne i bilen. Insekter surrade och svärmade runt hennes ansikte medan timmarna gick.
Efter två dygn fann man henne. Wanda, som inte är så religiös utav sig, berättade då att hon pratat lite med Gud medan hon väntade. "Jag lovade honom att jag kanske skulle börja gå i kyrkan om jag blev räddad."
Kanske, alltså, bara kanske. Don't hold your breath, Gud. På fotot som illustrerar artikeln ligger hon till sängs och talar i telefon. Troligen en förhandling av något slag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
