när man står där

Flickan som ramlade ner från balkongen var bara fem år och det är inte konstigt att man lätt kan ramla när man är så liten. Det märkliga är det svar hon gav på frågan hur hon egentligen föll och hur hon hamnat i en sådan situation till en början. "Det är en vakendröm", svarade flickan, och man tänkte allmänt att hon måste ha slagit sig i huvudet, antingen det eller att hon hängett sig åt någon sagofantasi om prinsessor, hjältinnor, att hon lekt en lek om att dansa på lina på cirkus och sedan fallit men inte från linan utan från räcket.

Mannen som såg henne falla och höll ut sina armar hann till och med pröva, flera gånger, fram och tillbaka, om det skulle vara bäst att ta emot denna flickprojektil med en spänstig svikt i knävecken eller fullkomligt strakbent. Han fastnade för svikten och sedan hann han vänta en stund och sedan kom hon. Hon fick inte en skråma. Det stod mycket i tidningarna just om detta att hon inte fick en skråma. Mannen fann det underligare att minnas hur gott om tid han haft, trots att hon redan var i luften när han fick syn på henne.

Sedan stod det någon notis då och då under livet som kom, till exempel när flickan fick barn och flyttade in med sin växande familj i höghuset som byggdes då, det högsta i staden. Gör inte som mamma!, löd rubriken. Flickan och hennes då tre barn var fotograferade på balkongen till sin nya lägenhet, som låg allra högst upp i det högsta huset. Journalisten hade frågat om hon tänkte mycket på fallet, och flickan som blivit en kvinna hade svarat att hon aldrig tänkte på det.

Mannen som höll ut sina armar tänkte på det varje dag. Han mötte sitt liv varje morgon. Det sägs, det visste han, att om man hindrar en människa från att ta sitt liv, då tar man på sig en sorts ansvar under den personens fortsatta levnad. Men om man bara råkar rädda livet på en fallande flicka som inte haft för avsikt att göra slut på sig alls utan bara råkat dratta omkull på något vis i början av sin levnad och landa just där man stod och skulle stått i vilket fall som helst, vad har man för sorts ansvar då. Det var detta han aldrig kunde få rätt på, inte ens efter det att han döpt om sin hemsida till Eutychos och dryftat frågan där med ett stort antal människor som mejlat in eftersom de länge gått och tänkt på samma sak.

Journalisten hade också frågat flickan, som blivit en kvinna, om hon träffat sin räddare. "Ja - en gång!", hade hon svarat, skrattande.

Något tiotal år efter den artikeln hade de verkligen träffats, en andra gång, på riktigt, i en tunnelbanevagn. Hennes minsta barn som tydligen var det fjärde i ordningen satt i moderns knä och sparkade oavlåtligt med sin gummistövelfot mot mannens byxben. Kvinnan märkte det inte och hon kände alldeles naturligt inte igen mannen, ingenting konstigt med det. Hon frågade honom om han hade en klocka på sig och det hade han. Han hade på tungan att säga sitt namn och sedan fråga hur det gått till när hon föll, men han gjorde det aldrig. "Ta nu hand om dig!", ropade han när hon gick av, och hon såg förbryllad ut, helt naturligt.

Han skulle ha frågat. Det var den gången han skulle ha frågat. Det kom några fler artiklar sedan under livet som gick, till sist kom det en artikel i en kvällstidnings livsstilsbilaga, det var när flickan blev gammal och flyttade in i ett boende där de gamla själva odlade sin mat på sina egna balkonger. Balkongen är livet!, löd rubriken, och flickan var gammal på bilden liksom i verkligheten. Journalisten hade dragit upp den nästan glömda historien igen och frågat hur det egentligen gick till när hon föll. Den gamla kvinnan hade svarat "Det var inte jag som föll", och man tänkte allmänt att hon måste ha blivit senil. Av de få som läste artikeln var det bara mannen som hållit ut sina armar som visste att det stämde, det som hon sade, och också han hade gått och blivit gammal och kunde inte göra så mycket åt saken.

Fotnot: Eutychos hette en gosse som föll från himlen. Typ. Se Apostlagärningarna 20:9-12.