allt

presentation av Allt ligger här

Agnes hette en snäll flicka. Hon var så rejäl att hon alltid hade lägenheten städad trots att hon inte väntade besök - det kunde ju bli inbrott. Av samma skäl var hon alltid hel och ren inunder.

När Agnes var femton år och vägde 70 kilo var hon ofta hemma från skolan och satt i en kartong på vinden istället. Kartongen var halvfylld med gamla tidningar som var sköna att sitta på och härliga att läsa. Bäst tyckte hon om reklamen och de artiklar vars rubrik slutade med ett frågetecken eller började med ordet "Så..." Så blir man skådespelerska. Passar Ni som mannekäng? Så tar Ni reda på om Ni har hängande byst.

Om man står med knäna ihop skall även låren mötas. Det får icke uppstå någon glipa mellan dem - då får man slå mannekängandet ur hågen. Nå men om man istället placerar en blyertspenna under ena bröstet. Om man gör det och pennan stannar kvar - då tyder det på att man har hängbröst.

Och om man placerar en skrivmaskin under brösten och den stannar kvar - då tyder det på att man passar som författare, flinade Agnes och började skriva. Hon slutade snart. Dagarna gick. Livet gick. Ofta var hon hemma från jobbet och satt och tittade ut genom fönstret. Därute gick tågen förbi och på andra sidan banvallen låg en strandpromenad där joggarna passerade tätt. Hon kunde bara se deras huvuden ovanför vallen och det var precis som på Tivoli där platta metallbjörnar snabbt gled förbi bakom en blinkande ramp och det gällde att hinna peppra så många som möjligt. Men Agnes gjorde inte det. Agnes tittade bara. Alltid tittade hon bara.

När hon vägde 102 kilo började hon undvika att gå ut. Innan dess hade också hon fördrivit tid på strandpromenaden och hade då en dag fått se något förbryllande. Redan på stort avstånd hade hon undrat varför joggaren var så otympligt klädd. Visserligen var det kallt men ett ytterplagg ner till knäna var väl idiotiskt. När han nalkades förvånades Agnes över bristen på lunkande rytm. Det var något märkligt med hans sätt att ta sig fram. Han var nästan alldeles inpå henne innan hon förstod. Insikten var omtumlande. Det var inte en joggare. Det var en människa som sprang. Någonting brådskade, någonting var viktigt, och han sprang för att hinna.

Detta hade Agnes gömt i sitt hjärta. Men det kändes som så länge sedan nu. De flesta var inte på väg någon annanstans än fram till den punkt där de skulle vända för att jogga hemåt igen. På ett sätt var det förstås lugnande att se dem, nästan som att meditera, och Agnes kunde behöva något lugnande. Löpska glissandon fyllde lägenheten natt och dag och vart hon gick snubblade hon över kattens tjänstvilligt uppskjutna rumpa.

Agnes blev så ledsen. Hon tyckte faktiskt att hon hade gjort allt för den katten. Senast i lördags hade hon ställt väckarklockan på åtta och åkt iväg till torget enkom för att köpa fina räkor, och hade katten rört dom? Icke. Vitaminer fick hon och ägg för pälsen och borstad blev hon varje dag. Whiskas Lax och Whiskas Kalkon och milda, milda ostar.

På väg ut i köket snavade Agnes över djuret igen. (Det kändes nästan omöjligt att använda hennes namn när hon löpte - hon var ju inte sig själv då, inte den riktiga Missan.) Agnes föll så illa att något hände med axeln. Hon blev liggande en stund och genast klev djuret upp på hennes bröst och vände henne den skälvande baken. Där låg Agnes på ett köksgolv och stirrade in i en ända. Hon kände sig så ledsen. Hon tyckte att hon hade gjort allt för den katten.

Publicerad i Ord&Bild nr 3/88