hälsning

Hela gestalten hade något tillfälligt och hopplockat över sig, som om han sovit bland många andra, vaknat alldeles för sent och fått ta de kläder och attiraljer som råkat bli över när de andra rustat sig för dagen. Rocken spände över den ganska trinda magen, hatten var lite för liten och låg liksom magasinerad uppe på huvudet, ungefär som för att det var ju ett praktiskt ställe att lägga den på, så visste man var den fanns om den skulle behövas någon gång. Portföljen var i buckligt, brunt läder, skolpojksmodell med utanpåfickor och spännen. Han bar den ömsom i handtaget ömsom tryckt mot kroppen när han hastade ut på piren. Han gick i en andlöst snubblande stil, nästan så fort som man kan utan att springa. Jag tittade efter båten han tycktes vara på väg att missa, men det fanns ingen båt därute, och ingen annan människa heller. Nu lade han en hand på hatten och ökade hastigheten ytterligare en aning. Jag klev av min cykel. Vad fanns det därute? Bara bänkar och utsikt. Inget som inte väntade, inget att jäkta sig fram till med andan i halsen.

Plötsligt, när han nått längst ut, snurrade han runt och såg direkt på mig och lyfte på hatten. Ja, han föreföll att rikta sig mot mig - men vi hade aldrig setts, jag trodde inte ens att han lagt märke till mig på stranden innan han gick ut. Stod det någon bakom mig? Jag vände mig om, det var ingen där, och när jag vände igen var det ingen ute på piren heller. Jag cyklade ut och hittade en lösmustasch. Så cyklade jag hemåt, och jag kunde inte sluta tänka på Pär Rådström.

Publicerad i ord&bild nr 1 1988 i samband med att det då var 25 år sedan Pär Rådström gick bort.

Men var han trind om magen? Nej men det var han väl inte? Hade han hatt, då, och i så fall: Var den för liten? Shit la même hörru. Läs texten inte som ett signalement utan som... nånting annat.