pojken

När jag satt i fängelse i det där landet som jag aldrig kommer ihåg namnet på, då var det en tavla i cellen och en fånge till, Nada. Och tavlan föreställde en sjö. "Den där skulle jag också ha kunnat måla", sa Nada varje dag, för det mesta efter maten när vi sög våra tänder.

Det var bra mat. Det känns fel, som om jag mindes fel nu eller som om jag lurar mig själv, men faktiskt var det bra mat. Nada brukade säga att hon också skulle ha kunnat laga den där maten och jag vet inte om det betyder att hon inte var så imponerad, men det var bra mat.

Efter tolv år fick jag börja arbeta ute i samhället tre dagar i veckan. Tjänstgöringen var förlagd till ett statligt bildarkiv där min uppgift var att fastslå vilka sökord en bild skulle återfinnas under och sedan kopiera upp bilden i lika många exemplar som det antal sökord jag bestämt. Ett bra arbete fram till den dag då jag förstod att ingen övre gräns förelåg för hur många sökord en och samma bild fick återfinnas under. Det var då det började, det vill jag påstå, men jag vet inte vad. Bara att det började då, och att det tog mig.

Nu minns jag bäst ett svartvitt fotografi från femtiotalet. Man ser tre människor bakifrån, två vuxna och ett barn. De befinner sig på en läkarmottagning och betraktar en röntgenbild. Röntgenbilden ser man tydligt och stort rakt framifrån. De tre människorna är en manlig läkare, stående, en kvinna i yngre medelåldern, sittande, och i hennes knä en liten pojke i femårsåldern. En maskinskriven not på bildens baksida förklarar att pojken har svalt en sköldpadda för att han är arg på sin lillasyster.

Röntgen är självklart som sökord. Hos doktorn är självklart. Någonting med syskon också, syskongnabb får det bli. Sedan vet jag inte hur resten skall gå till. Skall jag välja vrede, eller skall jag anta att en svartsjuka föreligger, eller skall jag arkivera under båda? Brott och straff? Exotisk mat? Svårsmält. Hämnd, kanske. Kamikaze? Strategiska blundrar. Många kvällar tog jag bilden med mig till cellen och tittade på den när Nada hade somnat. Jag ville inte höra henne säga att hon också hade kunnat svälja en sköldpadda.

Sköldpadda måste också vara ett sökord. Men triumf eller ruelse? Detta är det mest plågsamma, att tvingas benämna hans känslor. Det enda man med säkerhet kan säga om pojken är att han utstrålar en mäktig uppmärksamhet där han sitter som på en drive-in-bio och betraktar sitt inre. Jag vill stanna i den uppmärksamheten, jag vill ha den som sökord och stanna därvid, men jag vet ju att det inte duger. Jag vet ju det. Jag visste det, och jag lät det ta mig.

Sedan när jag kom ut och åkte tåg genom landskapet och såg hur frosten bestörte de blanka små fåglarna så svårt att de ramlade från himlen som bultande portmonnäer tänkte jag på Nada och kom på mig med att inte undra vad hon skulle ha sagt, utan bara, plötsligt, vad hon hade gjort, alltså vad hennes brott var.

Hon hade aldrig frågat mig om mitt heller.

Publicerad i Lyrikvännen nr 1 2001.