men mänska presentation av förödmjukelsen

Jag tänkte på det där med plagiat. Så fort jag skriver nånting bra så tror jag att jag har stulit. Alltid varit så. Hjälper inte att jag inser att the human condition i kombination med våra stenåldershjärnors beskaffenhet garanterar att det jag skriver har skrivits förut - det är lika jobbigt ändå.

Snubblar man då dessutom över något som faktiskt bär stora likheter med någonting man själv har skrivit, ja då slår nojan i taket och den tar inga fångar - tänk om någon annan tror att jag har stulit fast jag inte har, tänk om någon... men jag som... jag skrev ju mitt för trettio år sen, bara att det inte publicerats... tänk om någon tänker, tänk om någon tror...

Men mänska get over yourself.

Säger jag. Till mig. Men tror ni att det hjälper.

I grunden är det väl nån sorts twist på nån hybris. För varför skall egentligen någon ålägga sig att skriva nåt som inte har skrivits? (Säger-jag-till-mig-själv-men-tror-ni osv.) Sen kan man ju försöka suggerera sig att skapande handlar om att veta vad man skall stjäla och hur man skall göra det. Good artists borrow, great artists steal. Sa Picasso, men det finns en diskussion på nätet om att han har stulit det.

Ah men snälla. Lägg ner. Vi funkar på ungefär samma sätt och vi lever under ungefär samma villkor.

Och det är fan ta mig jag som har skrivit den korta prosadikten härunder, Förödmjukelsen. Alldeles jävla själv. Jag skrev den när jag var ung. Då var den längre. Det är länge sedan. Sedan gjorde jag om den till en kortis när jag var lite mindre ung. Det är också länge sen. Och sedan såg jag nånting liknande i form av en haiku för några månader sedan och då tänkte jag Jaha. Nu kan jag inte posta min. För tänk om någon tror.

Men nu gör jag det iallafall för nu är jag trött på det här tramset och om jag låter arg så är det mig själv jag är arg på, och trött. Jag skall sätta mig i skola hos Håkan Hellström och lära mig att le så där vagt och skevt och charmigt som han gjorde när han sa om nån av sina melodier att Ja Puccini hade den först... och sen hade [nån som jag glömt] den... och nu har jag den...

Förresten har jag märkt att just haiku-skrivaren i mig är alldeles särskilt sårbar för den här sortens noja. Det är intressant. Vad kan det bero på? Jag tror jag vet. Det som är zen i mig är zen också i andra* och har man då dessutom bara tre rader att vifta på ja då finns det inte rum för något bjäfs som kan distrahera; eventuella likheter blir väldigt... eh... lika.

Här är förresten en länk till min haikublogg Swedeheart: Haiku from Sweden

*

Någonstans i någon låda ligger den långa versionen av Förödmjukelsen. Den korta är bäst men den långa kan vara rolig att lägga bredvid för att påminna sig själv om hur långt man faktiskt kan gå i att reducera. Om och när den dyker upp så lägger jag in den här.



*Stulet från Ekelöfs Jag tror på den ensamma människan (Det som är botten i dig är botten också i andra).