onsdag

att lämna jönköping

Man minns inte det man väntat sig att minnas och man saknar andra saker än man trott, när man flyttar.

Aldrig mer ska jag få undra, när det oväntat ringer på dörren, om det är Jesus eller Electrolux. Det kommer alltid att vara Electrolux, nu när jag lämnat Jönköping.

Aldrig mer ska jag uppsöka den undanskymda vrån i bokhandeln och stå där och glutta, generad, som om det rörde sig om franska kort, i boken med titeln "Hönsskötsel på rimligt vis". En bok som utövat en säregen dragningskraft på mig kanske därför att det implicita budskapet i titeln är inte bara att det finns ett orimligt sätt att sköta höns på utan också att det hade varit tänkbart att skriva en bok om det istället.

Åh, Jönköping. Där är det bättre att säga för lite än för mycket. I nya konserthusets foajé efter Broadwayensemblens gästspel med A Chorus Line hörs en kvinna kommentera föreställningen. Hon säger inte "Jag blir så lycklig, vad roligt det har varit ikväll, jag är visst alldeles röd om kinderna, ibland tror jag nästan att jag skulle kunna dansa sådär!" Det är klart att hon inte gör. Hon säger "Jag måste skaffa glasögon". Det betyder samma sak, i Jönköping. "Ja börjar man med glasögon så är man fast", svarar hennes väninna.

Märkliga stad, där glina vrålar glåpord efter den trettioåring som visar sig ute efter tio på kvällen: Du ska vara hemma och mata katten! Rara stad, där man kan få se en madonna ligga raklång i ett diskställ på loppis. (Man kan fråga sig om detta är ett rimligt sätt att sköta madonnor på.)

Den siste jag såg på perrongen innan tåget gick var en psykotisk man som brukade stoppa förtroliga meddelanden genom mitt brevinkast, alltid prydligt adresserade "Till Kommissarie Jarl Kulle tillhanda". Jag kände igen honom där på perrongen eftersom han en gång ringde på min dörr. Han blev mycket arg och mycket rädd när han förstod att jag inte var Jarl Kulle och inte kommissarie och han skulle polisanmäla mig för att jag, som han tyckte, falskeligen hade en Jarl-skylt på min dörr.

Nej honom saknar jag inte. Men så orimligt är det här livet inrättat... att det har hänt att jag saknat hans brev.

Publicerad i Aftonbladet/KULTUR nr 32 1991

5 kommentarer:

  1. Ett gott skratt förlänger livet!! Nu kommer jag bli ännu äldre tack vare din blogg!! :D
    Det jag minns om din flytt från Jönköping var inget av det du skrivit om, utan vad som hände när du kom till din nya lägenhet i din nya stad! Minns du?? //Da Ärkepolare.

    SvaraRadera
  2. MINNS jag... jag försöker fortfarande få bort klistret... och brandröksmärkena i taket... ;-)

    SvaraRadera
  3. Kära syster!
    Då jag läste detta mindes jag som i går då du berättade om den här märkliga mannen och hans underliga brev! Under många år har han dock varit helt utplånad från mitt medvetna minne och istället ersatts av "ormmannen", en annan märklig bekantskap i din nya hemstad. Vad månne nästa bli??

    SvaraRadera
  4. Ja tanken svindlar - bara det inte blir en syntes av dem båda :-O

    SvaraRadera