personen från porlock

presentation av projekt Porlock ligger här
Paula af Malmborg Wards enkätsvar ligger här


In Xanadu did Kubla Khan
A stately pleasure-dome decree:
Where Alph, the sacred river, ran
Through caverns measureless to man
Down to a sunless sea.


Så börjar Samuel Taylor Coleridges berömda dikt Kubla Khan som han skrev mot slutet av sjuttonhundratalet. Den har blivit välkänd i egen rätt men också på grund av det som Coleridge har berättat om dess tillkomst. För honom var dikten inte en källa till glädje: Den var inte så lysande som han visste att den hade kunnat vara, borde ha varit, skulle ha varit - om det inte varit för den där personen från Porlock.

Det var på hösten år 1797. Coleridge bodde tillfälligt på en bondgård mellan Porlock och Linton. Han hade tagit ett ordinerat preparat som innehöll opium och suttit och somnat i stolen medan han läste om Kubla Khans palats. Sömnen varade i flera timmar och i sin opiumdröm skrev han en dikt, eller snarare åsåg hur en dikt blev till. De lyriska bilderna stod upp för hans syn som vore de föremål istället för ord, men orden fanns där också, parallellt med dessa märkliga syner, och när han vaknade hade han hela texten klar i sitt huvud, två-trehundra rader som bara skulle skrivas ner, utan möda. Det måste ha känts som att ta diktamen direkt från änglarna.

Han hinner skriva några rader. Då. Då blir han "called out by a person on business from Porlock, and detained by him above an hour" och när han sedan återvänder till sitt skrivbord kan han inte längre minnas sin vision. Dikten stannar på femtiofyra rader och känns ofullgången.

Vi vet ingenting om personen från Porlock vad gäller hans identitet eller vad hans ärende var. Allt vi vet är att han anlände i precis fel ögonblick och genom sin pratsamma närvaro berövade världen ett epos av potentiellt gudomlig lyskraft.

Enligt Coleridge.

Den engelska nittonhundratalspoeten Stevie Smith hade en annan teori om hur det gick till: Det rörde sig bara om skrivkramp. Vanlig, simpel, marterande lamslagenhet inför arket. Coleridge satt fast. Han grät och skrek, påstår hon, "Jag är färdig, jag är slut! Jag kommer aldrig att kunna skriva ett enda ord till på den här dikten!" Och vem träder in på scenen då om inte Personen från Porlock, den stackarn, som får ta på sig hela skulden för att Coleridges dikt står ofullbordad än idag, operfekt ända in i evigheten, jämfört med drömmen. Amen. Vilken lättnad att han kom, och sabbade allt med sitt oklara ärende och sitt obefintliga signalement. Det enda vi vet om honom är att det var hans fel och inte Coleridges, och det är väl egentligen det enda vi behöver veta.