synkopering

Tre gamla honor kommer gående i bredd. Det blir en ansenlig bredd, en mäktig formation som går fram över trottoarerna som en torr våg. De håller varandra under armarna. Hon längst till vänster har en käpp i vänster hand. Kvinnan på högerkanten har en käpp i den högra. Den i mitten har ett stadigt grepp om båda yttrarna och hennes ansiktsuttryck avslöjar inget. Är hon stommen eller det som måste bäras upp? Är hon det starkaste eller det svagaste i denna varelse med åtta ben? Man vet inte. Symbioser känner inte starkt och svagt. Detta är en gumsymbios, hon är dess axel, det är allt.

En annan kvinna sitter på bänken vid kyrkväggen där majsolen finns. Kyrkan reveteras och ställningarna får kyrkan inuti att se ertappad ut, ömklig. Den som passerar blir ett barn som ovetande slungat upp badrumsdörren och mot bådas vilja råkat se sin mormor i korsett.

Kvinnan på bänken är klädd i mörkblå kappa och mörkblå hatt med vitt band. Benen är lindade innanför de tjocka nylonstrumporna. Hon har en rollator framför sig och hon släpper inte taget fast hon sitter.

All denna metall runt två gamla skepp. Alla konstruktioner.

Att bli gammal. Hela tiden vandrar kroppen, först i samma rytm som den man tycker sig vara, sedan i en annan. Naturligtvis sker det i grader men själv märker man det mycket plötsligt, vid en enda tid så konkret att det skulle vara möjligt att nämna ett klockslag. En morgon (kanske 05.18) ser man klart (kanske i en spegel) ett dåligt tryck där färgen och konturerna inte förhåller sig till varandra som tidigare. Det har uppstått en överlappning och ett glapp.

Först detta, sedan ett genomfört byte Att bli gammal. Att ha skelettet inte i sig utan runt sig.

Ur En av fyra brinner, Norstedts 1987