kvinnor på gränsen del 2: be careful out there

...men det är tufft på olika sätt, kan man säga. Inom Hemtjänst var det mer kamma mattfransar under pistolhot och så, och man såg direkt om dom hade Fingret. Kärringarna. Att dom gick bakom en i två timmar och drog med fingret för att se om man dammat tillräckligt, putsat tillräckligt, sopat tillräckligt. Vill du känna på min knuta här eller vill du putsa lite bättre.

Man fick sina uppdrag på morgonsamlingen i Lokalen och då hade man ont i magen ibland när man visste att man skulle till fyra Finger samma dag. Gruppledaren förstod, men vad kunde hon göra. När vi reste oss brukade hon gasta genom skrapet av stolar att Hey hey hey - let's be careful out there. Let's do it to them before they do it to us.

Sen hamnade man här på avdelningen då då, och det är väl... likadant fast på ett annat vis. Jag har svårt att glömma treantvå. Ja nu säger jag som vart hon död och det är hon ju inte - men tyst. Det blev verkligen så tyst, för hon hade ropat "Hallå! Hallå!" i åtta år. Det var det enda hon gjorde, det, och så att hon singlade blöjor genom fönstret. På vintern såg det vackert ut, på lite avstånd. Men i alla fall, hon ropade dygn efter dygn och år efter år, och så sen för ett halvår sen började tolvantre plötsligt att ropa tillbaks, "Hallå! Hallå!", tvärs över korridoren. Det fanns mönster i det, ett partitur, dom lyssnade efter varann. Läkaren sa att dom höll varandras ångest igång. Sen dog han, tolvantre, och treantvå har slutat ropa. Hon kommer att sörja ihjäl sig, sa jag till doktorn igår. "Jag hade ett par undulater", sa han. "När den ena hade dött så tog det tre veckor och så var den andre död." Dom tyckte om varann, sa jag. "Nej dom tyckte aldrig om varann", sa han. "Saken är den att dom förstärkte varandras känsla av att vara undulater."

Så gick han. Jag kunde inte släppa hans axlar med blicken; det måtte ha varit första gången jag såg på honom bakifrån.

Andra delen i miniserien Kvinnor På Gränsen
Be careful out there publicerades i Aftonbladet 25 maj 1993